Gustaf Nyblæus

1 Nyblaeus, Gustaf, f 23 mars 1816 i Sthlm, Jak o Joh, d 6 okt 1902 där, Hedv El. Föräldrar: justitierådet Gustaf N o Hedvig Gustafva Törneman. Inskr vid UU 12 juni 34, matematisk ex där 11 mars 35, officersex 14 april 36, underlöjtn vid Svea art: reg 26 maj 36, elev vid GCI ht 36-8 april 37, underlär där 1 sept 38–14 maj 43, transport till Dalreg 19 jan 39, andre löjtn där 24 juli 41, fäktmästare vid LU 26 nov 42–62, gymnastiklär vid Lunds katedralskola 1 febr 43, vid Lunds folkskollärarsem, inskr vid LU vt 44 o vt 47–vt 48, förste löjtn vid Dalreg 2 aug 44, extra stabsadjutant 5 maj 48, andre kapten 8 maj 55, förste kapten 8 maj 57, allt vid Dalreg, folkskoleinsp i Kristianstads län 15 juni 61, sekr i komm ang lantförsvaret juli 61–maj 65, led av komm ang den gymnastiska undervisn maj–nov 62, tf förest vid GCI 19 sept 62, sekr i dir 8 jan 64–9 jan 87, ord förest o överlär vid militära avd där 22 juli 64–30 dec 87, major i armén 11 nov 62, överstelöjtn i armén o avsked från Dalreg 18 okt 64, led av komm ang exercisreglemente för infanteriet okt 68–70, överste i armén 2 maj 72, led av AK 73–75, av lärov:komm okt 82–aug 84, ordf i Fören för befrämjande av skolungdomens fria lekar 83. – LKrVA 57.

G 9 juli 1844 i Film, Upps, m Hedvig (Hedda) Carolina Norström, f 24 juni 1822 där, d 13 dec 1911 i Sthlm, Engelbr, dtr till gruvkassören Eric Adolph N o Charlotta Margareta Bäck.

Efter en kort tid som studerande vid UU slog N in på den militära banan, blev underlöjtnant 1836 och kommenderades därefter till GCI studieåret 1836–37. GCI-undervisningen hade redan då till stor del övertagits av L G Branting (bd 6), men det var ändå den sjuklige P H Ling (bd 23) med sin bergfasta tro på gymnastikens välgörande effekter som gav N de starkaste impulserna. Allt framgent såg han sig som elev till Ling, följde i sin karriär och allmänna intresseinriktning denne i spåren men markerade ideologiskt sin självständighet. N verkade till en början som underlärare vid GCI och fick samtidigt som aktiv officer transport till Dalregementet. Därmed blev han en av de första i det tätnande ledet av yrkesmän som kombinerade officerstjänstgöring med en verksamhet som huvudsakligen civil gymnastiklärare.

N tillträdde 1842 den i slutet av 1600-talet inrättade tjänsten som fäktmästare vid LU med Ling och G Schartau som närmaste företrädare. Därmed vidtog en 20-årig sejour i Lund, även omfattande tjänstgöring vid såväl Katedralskolan som folkskollärarseminariet och uppgiften som folkskoleinspektör. N blev i och med detta Sydsveriges tongivande företrädare för fysisk fostran. Samtidigt distanserade han sig från händelseutvecklingen vid GCI, under Brantings föreståndartid (1839–62) präglad av inre stridigheter, yttre kompetensfrågor och en något ensidig inriktning på sjukgymnastik. Lundatiden gav inte bara allsidiga erfarenheter av gymnastikläraryrket utan även av det akademiska livet, bl a genom N:s nära förbindelser med kusinen och sedermera filosofiprofessorn Axel N (N 2), och han kunde sålunda få utlopp för sina betydande konstnärliga och humanistiska intressen.

I början av 1860-talet omgestaltades GCI under intryck av såväl den tidigare ensidiga inriktningen och därav följande stridigheter som de fosterländska och försvarsvänliga stämningar som gick över landet. Samtidigt var tiden inne att utse ny GCI-föreståndare. N hade redan uttalat synpunkter på den offentliga gymnastikundervisningen. 1862 utsågs han till tf föreståndare, två år senare till ordinarie. Samtidigt tog han avsked från militärtjänsten. Utnämningen var ingalunda självklar. Tvärtom fanns andra kandidater med mer centrala eller internationellt meriterande positioner, exempelvis den i London bosatte lingeleven C A Georgii (bd 17) och P H Lings son Hjalmar (bd 23). N stannade på sin post till pensioneringen 1887 och var därmed under ett kvartssekel den främste företrädaren för landets offentligt bedrivna gymnastik eller – med hans egna ord – "kroppsövningskonst".

Inom ramen för en 1862 tillsatt gymnastikkommitté fick N goda möjligheter att sätta sin prägel på GCI:s förestående omorganisation. Han låg i betydande utsträckning bakom den 1864 utfärdade stadga som stabiliserade institutet och dess relationer till läroverk och folkskolor. GCI lades under en egen direktion efter att tidigare, kanske något långsökt, ha sorterat under direktionen över Sthlms stads undervisningsverk. I syfte att garantera fullgod balans mellan gymnastikens huvudgrenar fördelades verksamheten på tre avdelningar, en pedagogisk, en militär och en medicinsk. N blev överlärare på den militära, som företrädesvis sysslade med skilda former av fäktning men också med "militärgymnastik". Inspektionen av läroverk och andra skolor fick fast form och utfördes till en början av N själv.

N:s tid som GCI-föreståndare sammanföll med en allmän aktivering av den fysiska fostran. Först då började en omfattande sv litteratur på området se dagens ljus. N hörde till de mest produktiva med Undervisning i gymnastik efter Ling (1847) som det egentliga förstlingsverket. Författningar 1863, 1866 och 1870 reglerade skolans gymnastik- och militärövningar. Efter flera decenniers underlåtenhet började läroverkens gymnastikundervisning byggas ut på allvar med kompetenta lärare i spetsen. Folkskolegymnastiken däremot förblev i praktiken skäligen outvecklad. Sitt intresse för den sistnämnda visade N bl a genom att 1867 publicera Anvisning för undervisningen i gymnastik och vapenöfning för folkskolelärare-seminarier och folkskolor.

N lyckades trots sina otvivelaktigt goda personliga kvalifikationer inte fullt ut med den centrala uppgiften att skapa lugn och konstruktivt samarbete i det gymnastiska lägret. En ideologisk klyfta uppstod och vidgades alltmer mellan N själv och dem som höll på hans "naturliga metod" å ena sidan, H Ling och anhängarna av hans pedagogiska system (lingianerna) å den andra. Båda riktningarna åberopade för sin legitimitet P H Lings namn och förmenta intentioner. Motsättningarna går som ett ledmotiv genom den sv kroppsövningshistorien till långt in på 1900-talet. De kan karakteriseras med ett antal motsatspar, där N lade tyngdpunkten på det senare ledet: form – färdighet, teori – praktik, konstruktion – naturlighet, medicin/fysiologi – karaktär/moral, nationellt – internationellt. Medan lingianerna, som kom att dominera inom det civila skolväsendet, förordade sitt universella system av fysiologiskt nyttiga, allsidigt sammansatta, noggrant och med försiktighet av alla utförda rörelser (den lingianska dagövningen), förordade N större flexibilitet med hänsyn till skilda befolkningsgrupper och syften, gav större utrymme åt den personliga förmågan, betonade den praktiska nyttan, var öppen för impulser utifrån och framhävde den mänskliga organismens naturliga rörelsesätt (bl a gång, löpning och språng).

De ideologiska motsättningarna ledde vidare till en kamp om inflytandet över gymnastikundervisningen. Till en början hävdade sig N och det militära intresset väl. Men alltmer fick han ge vika för de lingianska och civilpedagogiska anspråken. Inspektionsverksamheten tillföll så småningom den pedagogiska avdelningen. Den särskilda utformning av pedagogisk gymnastik som N eftersträvade i rekrytutbildningen och teoretiskt förklarade i skriften Militärgymnastik eller den allmänna gymnastikens användning för militärisk utbildning (1881) slog inte igenom på sikt. Inte heller förverkligades N:s försök att undkomma det hårdnande lingianska greppet genom att få till stånd en fristående militär gymnastik- och fäktskola. Så långt var hans opposition mot lingianismen inte framgångsrik.

Stor positiv betydelse hade N däremot som tillskyndare av de fria lekarna och idrottsrörelsen (den moderna tävlingsidrotten), vilka började få allt större betydelse under hans tid som GCI-föreståndare. Dessa fria kroppsövningsformer, i åtskilligt inspirerade utifrån, harmonierade påfallande väl med hans "naturliga metod" och allmänna frisinne. I själva verket kan hävdas att N:s ideologi här fick sin främsta fortsättning. Som ledamot av 1882 års läroverkskommitté pläderade han varmt för de fria lekarna (delvis att se som ett förstadium till den moderna tävlingsidrotten). I samma syfte verkade han som ordförande i den 1883 stiftade Föreningen för befrämjande av skolungdomens fria lekar, en pionjärorganisation med Sthlm som huvudsakligt verksamhetsområde. Vidare stödde N sin GCI-kollega, officeren V Balck (bd 2) i dennes strävanden from 1870-talet att utifrån gymnastik- och idrottsföreningar i Sthlm bygga upp en frivilligt organiserad rörelse för kroppsövningar med individuella prestationer, tävlingar och internationella kontakter som tongivande inslag. Genom sin ställning gav N värdefull prestige åt den länge bräckliga idrottsrörelsen, som kontinuerligt var föremål för lingiansk opposition. Även om N inte var idrottsledare i egentlig mening, tillhandahöll han argument och perspektiv som i synnerhet Balck införlivade med sitt idrottsliga evangelium. Genom att samtidigt uttryckligen anknyta till P H Lings ursprungliga tankar framstår N idéhistoriskt som en förbindelselänk mellan denne och idrottsrörelsen.

N utvecklade en stor aktivitet i försvarsfrågan. I första hand yttrade sig detta i form av en rad tidnings- och tidskriftsartiklar. Den centrala ställning han intog som opinionsbildare i debatten om en ny härordning är en viktig del av förklaringen till att han blev sekreterare i 1861 års lantförsvarskommitté, vars betänkande färdigställdes 1865. N gav här gymnastiken en påfallande stark position i enlighet med sin uppfattning att "all stridskonst måste vila på gymnastiska lagar". I en broschyrserie 1867 pläderade han för uppfattningen att kommunerna borde utgöra basen för den stående armén i stället för det traditionella rust- och rotehållarsystemet. Även som kortvarig riksdagsman för Sthlm verkade N för sin uppfattning i härordningsfrågan; han ville bevara en relativt stark stamtrupp och låg i övrigt nära vad som skulle bli 1892 års riksdagsbeslut.

Sedan ungdomen var N litterärt intresserad. 1846 utgavs hans diktsamling Harposlag, två år senare diktcykeln Johan Baner (belönad med hedersomnämnande av SA). Mest känd är han som författare av texten till den av O Lindblad (bd 23) tonsatta Dalkarlasång. Ett större urval av N:s litterära produktion publicerades 1890 under titeln Vers och prosa. I pregnant form framgår N:s uppfattning i religiösa, filosofiska, politiska, militära, kulturella och gymnastiska frågor i hans otaliga aforismer från de senare decennierna, varav åtskilliga trycktes. N kan inte betecknas som verkligt betydande i litterärt hänseende, men hans produktion fångar på ett intressant sätt stora delar av tidens tankar och stämningar.

I sin måhända originellaste skrift, Plastiska kroppsöfningar. Grunddrag till estetisk gymnastik (1882) kombinerade N sina gymnastiska och konstnärliga intressen. Han aktualiserade därmed den kraftigt försummade estetiska dimensionen inom gymnastiken. Den innebar enligt P H Lings normgivande uttryck "att människan söker att kroppsligt åskådliggöra sitt inre väsen: tankar och känslor". N lyckades inte få större genomslag för denna dans och pantomim närstående verksamhet i sin samtids gymnastikkretsar. Men på konstakademin mfl kulturinstitutioner var förståelsen större. Där fick N omsätta sin estetiska gymnastik i praktisk, uppskattad undervisning.

N gjorde sin största insats som GCI-chef under ett vanskligt övergångsskede i institutets utveckling. Han lyckades med vidsyn och fasthet ge stabilitet åt den fysiska fostran i landet. Samtidigt bidrog han till att nya ideologiska meningsbrytningar uppstod med långvarig makt- och personkamp som följd. N:s intresseområde var brett och gick långt utöver gymnastiken. Detta kan bidra till att förklara en viss ytlighet i delar av hans tämligen omfattande tryckta produktion. Som förespråkare för en större naturlighet och konstnärlighet i kroppsövningarna var N föregångsman.