Elin A Linnander-Lejdström

Linnander-Lejdström, Elin Augusta, f 25 maj 1888 i Sthlm, Nik, d 20 sept 1967 i Täby, Sth. Föräldrar: handlanden David Gustafsson Linnander o Karolina Augusta Gustafsdtr. Sångstudier för bl a Gillis Bratt i Sthlm, debut på K teatern 2 dec 09 o våren 10, engagerad där 1 juli 10—30 juni 14, vid Stora teatern i Gbg 16—25.

G 8 juli 1914 i Jönköping (enl vb för Hedv El, Sthlm) m operasångaren o regissören Carl Victor Lejdström (bd 22), f 25 okt 1872 i Sthlm, Kungsh, d 13 april 1922 i Gbg, Domk, son till vaktmästaren Carl Johan L o Sophie Kihlberg samt förut g m Erika Cecilia Lindblad.

Elin L uppträdde första gången offentligt vid en konsert i Vetenskapsakademin 14 maj 1909. Hon hade då bakom sig sångstudier för den kände Gillis Bratt ända sedan 13-årsåldern. Redan samma höst vågade K teatern låta 21-åringen debutera i Aidas både dramatiskt o vokalt mycket krävande roll. Den lyckade debuten följdes efter tidens mönster av ytterligare två: Margareta i Faust o Micaéla i Carmen, båda våren 1910. Från sommaren 1910 fick L årskontrakt, som förnyades tre gånger.

Under sina fyra säsonger vid K teatern sjöng L mest de tre debutrollerna men tog avsked som Madame Butterfly våren 1914. "En sådan legatosång och en sådan varm glans över stämman besitter nog ingen av övriga sopraner vid Operan", skriver en recensent om hennes framträdande i denna roll o berömmer vidare hennes plastik (H Nyblom i Scenisk konst 1914, s 46). Redan sommaren 1914 lämnade L emellertid K teatern. Skälet var hennes giftermål med den framstående Wagner-barytonen Carl Lejdström. Denne hade tidigare varit hennes kollega ett par år vid K teatern o knöts vid denna tid, efter några år i Tyskland, till Stora teatern i Gbg som sångare o regissör.

L blev ett decennium framåt göteborgarnas firade primadonna, o listan på hennes roller är imponerande. Hon debuterade i Gbg hösten 1916 som Rose Friquet i Villars dragoner. Våren 1917 sjöng hon Carmen, o samma höst utförde hon två utpräglat lyriska roller, nämligen Zerlina i Fra Diavolo o Marie i Regementets dotter. Nu hade hon visat sin mångsidighet o togs i anspråk för operaroller som Nedda i Pajazzo o Santuzza i På Sicilien, båda mot Martin Öhman (1917), Mignon (1919), Greta i Hans och Greta (1920), Tosca (1921), Giulietta i Hoffmanns äventyr o Grevinnan i Figaros bröllop (båda 1923) samt Martha i Låglandet (1925). Opera var hennes huvudområde, men hon fick också sjunga flera större operettpartier, bl a Rosalinda i Läderlappen (1918), Safir i Zigenarbaronen (1919), Fiametta i Boccaccio (1920) o Fio-rella i Frihetsbröderna (1925). När en wagneropera för första gången framfördes av Stora teatern i Gbg, nämligen Den flygande holländaren 1921, sjöng hon Senta mot maken i titelrollen o i dennes regi. Av Wagner prövade hon även på Venus i Tannhäuser (1922) o Ortrud i Lohengrin (1924). 1925 upphörde hennes fasta engagemang vid Storan, men hon återkom vid några tillfällen som gäst. Bl a sjöng hon 1929 Amneris i Aida, den opera där hennes karriär börjat så lysande jämnt två decennier tidigare.

Till K teatern återvände L bara en gång, nämligen i maj 1923, då hon sjöng sina gamla roller Butterfly o Margareta samt de för henne i Sthlm nya Nedda o Santuzza. Om L:s Margareta-tolkning skrevs vid detta tillfälle, efter ett konstaterande att Carmen eller Tosca varit lämpligare gästroller: "L:s sköna röst är emellertid mycket uttrycksfull och rik på skiftningar och tredje aktens kärleksscener fingo alltså genom henne mycken lyrisk sötma och — i ordets bästa bemärkelse — sentimentalitet." (T Nyblom i SvD 1923). Åt Butterfly's känslosamma roll lyckades hon ge äkta uttryck. 14 mars 1927 uppträdde L troligen för sista gången offentligt i Sthlm. Då gav hon en konsert i Auditorium tillsammans med gästande Ivar Andrésen. Recensionerna tyder på att hennes röst förlorat åtskilligt av sina tidigare kvaliteter. Säkerligen hade det hårda exploaterandet av henne i Gbg — 40 roller på nio år, från dramatiska partier i sopran- o mezzofacken till subrett- o koloraturroller — satt sina spår.