Carl V Lejdström

2 Lejdström, Carl Victor, bror till L 1, f 25 okt 1872 i Sthlm, Kungsh, d 13 april 1922 i Gbg, Domk. Studier vid Frans Schartaus handelsinst i Sthlm, sångstudier för brodern Oscar L o Gillis Bratt, debuterade vid K teatern 14 febr 94, engagerad där 1 sept 94—30 juni 02 o 1 juli 11—30 juni 13, studier i Tyskland sept 02—05, verksam vid olika operascener där 04—11 o 13—16, gästspel i Sverige 09, sångare o regissör vid Stora teatern i Gbg från 1 sept 16.

G 1) 6 juni 99 i Sthlm, Hedv El, m Erika Cecilia Lindblad, f 21 maj 72 i Östersund, d 27 febr 11 i Sthlm, Hedv El, dtr till lantbrukaren Gustaf Edvard L o Ebba Christina Cecilia Lagercrantz; 2) 8 juli 14 i Jönköping (enl vb för Hedv El, Sthlm) m operasångerskan Elin Augusta Linnander (se denna), f 25 maj 88 i Sthlm, Nik, d 20 sept 67 i Täby, Sth, dtr till handlanden David Gustafsson L o Karolina Augusta Gustafsdtr.

Carl L debuterade 1894 vid K teatern som Max i Adams Alphyddan. Debuten gick bra men väckte ingen större uppmärksamhet. Sitt genombrott fick han som Escamillo i Carmen i april s å, då både publiken o recensenterna fick upp ögonen för hans vackra o fylliga, kanske något tunga, röst o hans på en gång jovialiska o manliga scenuppträdande. Från hösten s å engagerades han vid teatern, något som på den tiden ingalunda var vanligt för debutanter. Under åtta säsonger var han sedan en av teaterns främsta krafter i barytonfacket vid sidan av bl a John Forsell o Carl Fredrik Lundqvist. Till de mest betydande roller han gjorde under denna period hörde Lothario i Mignon, Frédéric i Lakmé, Mercutio i Romeo och Julia, Nevers i Hugenotterna, Alfonso i Leonora (La favorita), titelrollen i Boitos Mefistofeles samt Härroparen i Wagners Lohengrin, titelrollen i Den flygande holländaren, Wolfram i Tannhäuser o Hans Sachs i Mästersångarna i Nürnberg — senare hans glansroll. Vid sverigepremiärerna utförde han Marcel i Bohème, Donner i Rhenguldet o Lescaut i Massenets Manon. Också komiska roller låg väl till för honom: Basilio i Barberaren i Sevilla, Figaro i Figaros bröllop — där han också gjorde grevens roll — Leporello i Don Juan o Papageno i Trollflöjten. Detta är en imponerande rollförtéckning på åtta år för en inte 30-årig sångare, både vad beträffar spännvidden o antalet roller.

I sept 02 flyttade L med sin familj till Dresden. Här började han ta sånglektioner för den berömde pedagogen o barytonen Carl Scheidemantel. L fick även möjlighet att studera in de mera betydande Wagner-partierna i sitt fack för kormästaren i Bayreuth, Julius Kniese. Sommaren 04 medverkade han vid Bayreuthfestspelen som Klingsor o en gralriddare i Parsifal samt Gunther i Ragnarök. Han lyckades bra i den starka internationella konkurrensen o återkom i Parsifal vid nästa festspel 06.

05 engagerades L vid den ansedda operan i Frankfurt am Main. Här uppträdde han bl a som Hans Sachs, Wotan i Nibelungens ring o Tonio i Pajazzo. En synnerligen besvärande näsåkomma tvingade honom att efter två säsonger bryta engagemanget i Frankfurt. Efter en lyckad operation bosatte han sig i Berlin o framträdde sedan som gäst vid olika tyska scener. Från sommaren 11 knöts L för andra gången fast till sthlmsoperan. Han uppträdde i flera av sina gamla roller, medverkade som Mervan i Nathanael Bergs Leila vid urpremiären samt hade titelrollen i Överste Chabert av Waltershausen. Efter två säsonger skrev L emellertid kontrakt med Neues Oper i Hamburg. Här framträdde han bl a som Don Pizarro i Fidelio o fick utmärkta lovord för sin Hamlet i Thomas opera. Vid krigsutbrottet 14 stängdes teatern. L stannade emellertid kvar en tid i Tyskland o uppträdde bl a i glansrollerna Hans Sachs o Wotan vid den ansedda Stuttgartoperan.

Hösten 16 blev L ledande operaregissör vid Ranfts lyriska sällskap som spelade vid Stora teatern i Gbg o uppträdde dessutom i en rad huvudroller. När Storan hösten 20 ombildades till teater med fast ensemble, knöts han till teatern, även nu både som sångare o regissör. Till hans regiuppgifter hörde Faust, Bohème, Carmen, Mignon o ett par operetter. Bland hans roller i Gbg — ofta godmodiga typer som harmonierade väl med hans temperament — kan nämnas: Mossul i Konung för en dag, Escamillo i Carmen, Sulpiz i Regementets dotter o Tonio i Pajazzo (samtl 17), Ollendorf i Tiggarstudenten (18), Montedafior i Frihetsbröderna o Mefistofeles i Faust (båda 19) samt Scarpia i Tosca o Stadinger i Vapensmeden (båda 21). 19 april 21 gavs för första gången en wagneropera i Gbg — Den flygande holländaren. L svarade för regin o sjöng dessutom titelrollen. Succén var oerhörd. 22 april fick L o hans hustru Elin, som sjöng Sentas roll, som en hedersbevisning dagens recett. Ett år senare avled L av en hjärtåkomma som besvärat honom en tid, ännu inte 50 år gammal.

Det ligger nära till hands att jämföra L som sångare med hans nästan jämnårige kollega i barytonfacket John Forsell. Dennes överlägsna förmåga till frasering o nyansering i sången nådde I, aldrig upp till o inte heller hade han dennes mångsidiga dramatiska begåvning. Det framgår emellertid av L:s skivinspelningar — ett 25-tal — att han hade en välutbildad o klangfull röst, friare o mer expansiv än Forsells. L utstrålade dessutom värme o en faderlighet som gjorde honom till en idealisk Hans Sachs o Wotan. Ett intressant faktum är att I. gjorde karriär som wagnersångare utan att äga någon högdramatisk, voluminös hjältebaryton. I en recension av L.s Wotan i Valkyrian vid gästspelet på K teatern 06 skriver den stränge W Peterson-Berger: "Han nyanserar känsligare och rikare än någon av de svensksjungande".

Även som romanssångare framträdde L flitigt. "Den mest vinnande egenskapen i L:s romanssång är en viss robust värme eller trygg hjärtlighet; han hör icke till dessa konstnärer vilkas föredrag överflödar av subtila känslonyanser . . . Hans sång verkar med sin bredd och sin jämna stil" (Ture Rangström i SvD 6 mars 09). Anmälaren gör dock ett intressant tillägg: "Det kan dock icke nekas att denna bredd understundom blir tyngande och att stilens jämnhet ofta leder till musikalisk monotoni". Oscar Textorius hävdar i sin dödsruna i Gbgs dagblad att L "icke blott (var) en ovanligt framstående operasångare, han var också vårt lands främste romanssångare". Även om detta knappast var en allmän mening o troligen rymmer en viss polemik mot bl a Forsell, kan det ge en antydan om hur populär L vid sin bortgång var i Gbg. Han lämnade ett tomrum efter sig både som regissör, sångare o kulturpersonlighet.