Pehr E Lagerhjelm

2 Lagerhjelm, Pehr Erland, son till L 1 i hans andra g, f 28 maj 1829 på Bofors bruk, Karlskoga, f 10 dec 1890 i Sthlm (enl db för Nora, Ör). Inskr vid UU ht 47, furir vid Svea livg 26 sept 49, officersex 50, under-löjtn vid Närkes reg 11 juli 51, brukspatron på Bofors 53, avsked från krigstjänsten 26 april 55, ensam ägare av Bofors bruk 18 juli 56—73, ordf i styr för Vikern-Möckelns jernvägs ab från 17 mars 71 (VD från 74), ordf i styr för Nora-Karlskoga jernvägs ab 71—76, 77—78, 84—90 (VD från 87), disponent för ab Bofors-Gullspång o ordf i styr 73—78, VD för Striberg-Grängens jernväg från 74 (Jernvägsab Striberg-Grängen 29 jan 86), ordf i styr för Nora-Ervalla jernväg 74—78, 83—89 (Nora-Ervalla jernvägsab från 6 maj 81), led av komm rör patentskydd o skydd för mönster o modeller 11 maj 77—6 nov 78, rådgivande expert vid ab Bofors-Gullspång 78— 80, disponent på Kramfors, Gudmundrå, Vnl, 80—87.

G 17 okt 55 i Sthlm, Klara, m Jeanette Charlotta Murray, f 8 mars 34 där, Kat, f 23 dec 99 i Gbg, Domk, dtr till grosshandl Erik Fredrik Uno M o Sofia Charlotta Venus.

Att Pehr L till en början valde militärbanan tycks ha bottnat i en av skandinavismen uppammad romantisk fosterlandskärlek, som dock snart kom att uppvägas av hans håg för teknik o affärer. När han 56 blev ensamägare av Bofors, som han tre år tidigare tillsammans med en svåger o en äldre bror köpt av fadern, hade han redan några år varit brukets ansvarige ledare. Genom praktiska erfarenheter o flitig läsning förvärvade han tekniska insikter, som han befäste under studiebesök i England o på kontinenten. Vad han såg o erfor övertygade honom om att en moderniserad drift o ökad produktion var förutsättningar för att sv järnhantering skulle kunna hävda sig i den allt hårdare konkurrensen från England o Tyskland. Vid det egna bruket ökade han antalet lancashirehärdar till fyra o lät dessutom konstruera en ny kolsparande härdtyp — Boforshärden — som möjliggjorde tillverkning av stora smältor med jämn brottyta. 66—67 uppfördes ett efter utländskt mönster konstruerat snällvalsverk — landets första i sitt slag — vid vilket man efter ett par års besvärligheter lyckades producera en ypperlig valstråd, som huvudsakligen exporterades till USA o som fick guldmedalj vid världsutställningen i Paris 78.

Bofors gav under högkonjunkturen i början av 70-talet god vinst, o i tron att konjunkturen skulle bestå, ville L öka tillverkningen o inledde förhandlingar om att bilda ett bolag för köp av Bofors o vissa andra bruksegendomar. 73 stiftades ab Bofors-Gullspång med L som disponent o störste delägare näst handelsbolaget J A Kjellberg & söner i Gbg. Under de närmaste åren ökades produktionen vid Bofors genom uppförande av en masugn o en bränslesnål s k lundinsk vällugn. 75 o några år framåt var bruket landets största producent av valsat fin- o stångjärn, o 78 gjordes det första utslaget i en nyuppförd martinugn. Tack vare den o ihärdiga experiment lyckades man framställa ett gjutstål, som hade samma egenskaper som Krupps smidda degelstål, o 81 levererades de första stålkanonerna till sv armén. L hade då lämnat Bofors. Det hade snart visat sig att den ekonomiska kalkyl som var grunden till bolagsbildningen inte höll, o företaget som skulle driva såväl järnframställning som sågverksrörelse o lantbruk gick under de krisår som följde efter högkonjunkturen med förlust.

71 hade L tagit initiativ till Nora-Karlskoga jernvägsab. Fyra år senare var en järnväg, som med slutstation i Otterbäcken vid Vänern förband en del av Bergslagen med världshaven, färdigbyggd. Kostnaderna hade varit större o inkomsterna blev mindre än man hade beräknat, o styrelseledamöterna måste personligen ansvara för ett obligationslån på närmare 4 milj kr. När bolaget 78 begärdes i konkurs, råkade L på ekonomiskt obestånd o begärde av den anledningen avsked från disponenttjänsten vid Bofors. Avskedsansökan bifölls, men han ombads att t v stanna som teknisk expert.

L trivdes mindre väl med sin andraplansroll, o 80 antog han befattningen som disponent vid det av J A Kjellberg & söner ägda Kramfors sågverk. Han genomförde där en noggrann planering för avverkningar o virkesbehandling, o en nyanställd skogschef fick i uppdrag att kartlägga o taxera företagets skogar o ägna omsorg åt den dittills försummade föryngringen på brandfält o kalhyggen. 83 tog L initiativet till föreningen Skogskultur i Norrland — senare Norrlands skogsvårdsförbund — med syfte att försöka hindra slöseri med Norrlands skogar o att sörja för deras återväxt.

L var en sträng chef, o han hade ett häftigt humör, men han ställde stora fordringar även på sig själv, o hans rättrådighet o hjälpsamhet gjorde honom efterhand omtyckt både i Bofors o Ådalen. Han sörjde för arbetarnas välfärd genom att bygga bostäder, gynna egnahemsverksamheten o understödja sjukhjälpsföreningar, pensionskassor o olika former av fritidsverksamhet men var avogt inställd mot de fackföreningar som arbetarna bildade. Då han ansåg sig sakna de kunskaper som krävdes inför sågverkets förestående utvidgning o omläggning till eldrift, begärde han avsked. 87 bosatte han sig i Nora, där han under sina sista år var direktör vid Nora-Karlskoga jernvägs ab, ledare av flera mindre gruvbolag o ordf i sjukstugedirektionen. Han dog hastigt av hjärnhinneinflammation under ett besök i Sthlm.