Pehr Lagerhjelm

1 Lagerhjelm, Pehr, f 13 febr 1787 på Falkenå, Kräcklinge, Ör, d 18 juli 1856 på Bofors bruk, Karlskoga. Föräldrar: majoren Gustaf L o Ulrika Charlotta Lagerhielm. Inskr vid UU 17 mars 97, jur ex 04, bergsex 07, ausk i bergskoll 18 dec 07, elev vid masmästeriet 08, v notarie i bergskoll 22 mars 08, deltog i samtliga riksdagar 12—54, (led av expeditionsutsk 12, statsutsk 17—18, 23, 28—30 o 50—51, statsrevisor 17—18 o 28—30, bevilln: utsk 23, förstärkta konstitutionsutsk 23, konstitutionsutsk 34—35 o 44—-45, förstärkta statsutsk 34—35, 40—41 o 44—45), ägare av Bofors bruk 12—53, geschworners fullm 25 maj 13, assessors titel 13 febr 16, assessor i bergskoll 21 jan 17—2 april 31, deläg i Rörstrands porslinsfabrik 17—47, led av flera statliga komm:er 23—-35, fullm i Jernkontoret 32—56. — LVA 15 (preses 33—34), Jernkontorets stora GM 17 o 26, LKrVA 19, LVS 19, VA:s GM 23, LMA 25.

G 1) 10 juli 17 i Sthlm, Ad Fredr, m Ulrika Charlotta Geijer, f 30 juli 99 där, d 16 aug 21 på Bofors bruk, dtr till överdir Bengt Reinhold G (bd 17) o Catharina Ulrica Castorin; 2) 23 juni 23 i Sthlm, Klara, m Lisa Johanna Lagerlöf, f 20 nov 04 i Arvika, d 6 juni 95 i Sthlm, Hedv El, dtr till kontraktsprosten kh Erland L o Agneta Christina Troili.

L:s far önskade att sonen skulle följa släktens militära traditioner o lät vid hans födelse skriva in honom i livregementets husarkår. L hade emellertid föga till övers för en militär karriär o hade just hunnit börja sin utbildning, när han 17 år gammal, några månader efter faderns död, skrev till en god vän att han ämnade avlägga hovrätts- o bergsexamen i Uppsala o "gifva knekten Fan". Han fullföljde raskt sina föresatser, tog 1804 avsked ur krigstjänsten o blev efter avslutade studier antagen som auskultant i bergskollegium 07 o elev i masmästeriet vid Jernkontoret.

I Sthlm fick L vid sidan av sin tämligen lindriga tjänstgöring tid för studier, o från 09 o några år framåt arbetade han i J J Berze-lius laboratorium vid Nybrogatan. I en uppsats, tryckt i VA:s handlingar 13, bestämde han atomvikten hos vismut o redogjorde för metallens svavel- o syreföreningar. För en av Berzelius 18 publicerad tabell, som visade den procentuella sammansättningen av närmare 2 000 kemiska föreningar, hade L utfört det på formlerna grundade tidskrävande räknearbetet. 11—15 hade han från Jernkontoret i uppdrag att medverka i de av bruksägare bekostade hydrauliska försöken i Falun. Avsikten var att lösa hydrodynamiska problem rörande vattendriftens effekt o öka möjligheten att praktiskt utnyttja låga vattenstånd o små vattenmängder. Den nominella ledningen var anförtrodd åt bl a Z Nordmark men experimenten utfördes av L, G S Kallstenius o J H af Forselles o den sammanfattande redogörelse som trycktes — Hydrauliska försök anstälda vid Fahlu grufva 1811—1815, 1—2 (18—22) — präglas främst av L:s synpunkter i de teoretiska grundfrågorna o den praktiska tillämpningen. Resultaten ansågs epokgörande o belönades med Jernkontorets stora guldmedalj.

Under sthlmsåren före äktenskapet hade L tid även för ett glatt sällskapsliv. Tillsammans med bl a Lorenzo Hammarsköld tog han 09 initiativ till en litterär klubb, o senare invaldes han med namnet Ingvar Vidfarne i Götiska förbundet. 12 blev L ägare till Bofors bruk med tillhörande hammarverk, sjöar, jordar o skogar. Genom mo- derna brukningsmetoder o nyodlingar ökade han avkastningen från jordbruket, o det var huvudsakligen från detta han fick sin försörjning. Bruksrörelsen blev pga otillräckligt kapital o L:s av andra verksamheter splittrade insatser aldrig mer än en binäring till lantbruket. L tycks ha ägnat sig mer åt att planera för nationens bergshantering än åt att finna praktiskt framkomliga metoder vid sitt eget bruk.

Engelsmannen H Corts uppfinning av den på stenkol baserade puddlingsmetoden för framställning av tackjärn o av spårvalsverk för tillverkning av stångjärn hade vid 1800-talets början gjort att det tidigare eftertraktade sv järnet blivit svårsålt. Ledande sv bruksmän ansåg, att det valsade järnet var underlägset det smidda, men L o några likasinnade beslöt att göra valsningsförsök med i tyskhärd färskat sv ämnesjärn för att vetenskapligt jämföra produkten med sv smidesjärn. 25 skeppade L 2 ton smältstycken från Bofors till England, där de utvalsades o hållfasthetsprovades. L övervakade försöken o fick efter hemkomsten från Jernkontoret ersättning för sina kostnader o anslag till fortsatta undersökningar. Han redogjorde för sina erfarenheter av engelsk jämtillverkning i en uppsats i tidskriften Svea (26), o efter nya experiment i en av honom själv konstruerad provningsmaskin sammanfattade han de vetenskapliga resultaten i Försök att bestämma valsadt o smidt stångjerns täthet, jemnhet, spänstighet, smidbarhet och styrka, 1—2 (27), där han med stöd av vidlyftiga beräkningar o den möjlighet maskinen gav att nå matematiskt exakta resultat visar att valsningen förbättrar järnets kvalitet. Boken, som översattes till tyska o belönades med Jernkontorets guldmedalj, har blivit ansedd som banbrytande inom sv hållfasthetsforskning.

I Sverige fanns på 20-talet omkr 500 järnbruk, o L, som insåg att järnhanteringen för att möta den utländska konkurrensen måste drivas i större enheter, sökte 26 privilegium för 2 större med valsverk utrustade anläggningar för en produktion av ca 5 000 ton. K M:t gav tillstånd för ett valsverk som skulle producera 1 360 ton, men projektet strandade på Brukssocietetens motstånd o omöjligheten att skaffa fram riskvilligt kapital. 38 fick L tillstånd att öka stångjärnstillverkningen vid sitt eget bruk o 41 att anlägga ett manufakturverk för tillverkning av bl a spik o hästskor. I syfte att pröva nya metoder att nedbringa kolförbrukningen skaffade han 46 tillstånd att anlägga en lancashirehärd o en gasvällugn. Lancashiresmidet, som då nyligen introducerats i Sverige, förde med sig många besvärligheter o anläggningen gick under de första åren med förlust.

Genom sitt första äktenskap blev L delägare i Rörstrands porslinsfabrik, o han ägnade sig tidvis energiskt åt ledningen av fabriken, som han under vissa perioder ägde ensam, under andra tillsammans med anhöriga. Åren närmast efter L:s englandsresa byggdes anläggningen ut, o nya metoder prövades vid tillverkningen i avsikt att försöka få fram en produkt som kunde tävla med det engelska flintporslinet. Målet nåddes inte, o trots att rörstrandsporslinets kvalitet förbättrades o försäljningen ökade, blev L:s engagemang i företaget närmast en belastning för hans ekonomi, o 47 övertogs det av hans svåger N W Stråle. Vid riksdagarna stod L ideologiskt nära riddarhusets konservativa majoritet. Han uttalade sin anslutning till den organiska statsuppfattningen, o bland hans närmaste vänner fanns A v Hartmansdorff, L F Rääf o E G Geijer. Under den stormiga riksdagen 40—41 stödde han skickligt regeringen mot den liberala oppositionen o blev i jan 40 erbjuden en statsrådspost, som han dock avböjde under hänvisning till sina klena kunskaper i franska o till att just då ledningen av Rörstrand krävde stor del av hans tid. I debatten kring representationsfrågan under 40-talet råkade han i motsättning både till liberalerna 6 v Hartmansdorff, då han 47 utarbetade o lät trycka ett Förslag till national-representationens ombildning, baserat på ett invecklat tvåkammarsystem, som dock vann få anhängare bland riksdagsmännen. L var ingen rättrogen konservativ; han var kritiskt inställd till indragningsmakten, även om han tog avstånd från den radikala pressens metoder. I näringspolitiska frågor samarbetade han vid flera tillfällen med den liberala oppositionen. Som statsrevisor förmådde han genom sin ihärdiga kritik riksdagen att upplösa det överdimensionerade ämbetsverk, som under namn av Allm magasinsdirektionen hade hand om bl a kronobagerier o statens brännvinsaffärer.

Redan på 10-talet hade L vinnlagt sig om att bland bruksägare o riksdagsmän skapa opinion för en liberalisering av den otidsenliga reglementeringen kring järnhanteringen, o när han o geschworner E Rothoff 24 av K M:t fick i uppdrag att granska bergsförfattningarna o föreslå reformer lade de fram radikala ändringsförslag. De ville utvidga smidesrätten o upphäva smidesför-budet för bergsmännen o andra förordningar som hindrade det som L kallade en "industriös" utveckling av järnhanteringen, dvs en sammanslagning av mindre bruk till större enheter för billig massproduktion. De föreslagna reformerna ogillades av bergsmän o bruksägare, som inte ville riskera sina privilegier för osäkra framtida vinster. Även regering o ämbetsverk ställde sig länge kallsinniga, men till fromma för sv järnindustri genomfördes flera av de föreslagna reformerna 46. Under de 24 år L var fullmäktig i Jernkontoret uppskattades i all- mänhet hans strävan att göra sin vetenskapliga o internationella orientering fruktbärande för järnhanteringens utveckling, men några inflytelserika medfullmäktige hörde ogärna hans ofta återkommande krav på teknisk förnyelse. Från assessorstjänsten vid Bergskollegium begärde han entledigande 31, missnöjd med att överordnade motarbetade de föreslagna ändringarna i bergslagstiftningen.

L hade ofta svårt att finansiera sina projekt, men hans egen ekonomi var i regel god, o han lämnade efter sig dubbelt mot vad han ärvt. Han var en sträng hushållare, även när det gällde lönerna till sina många anställda, men han kände ansvar o sörjde för dem när de blev arbetsoförmögna av ålder eller sjukdom. Han arbetade på att få till stånd ordnad barnundervisning i Karlskoga o bekostade utbildningen av socknens förste skollärare. Tvärtemot sina vanor i yngre år blev han med tiden av sociala o etiska skäl en ivrig nykterhetsman o grundade nykterhetsföreningar på Rörstrand o i Karlskoga. Han bekämpade också brännvinet i riksdagen. I Götiska förbundet intog han en framträdande plats, o han var E G Geijers vän o trofaste hjälpare i ekonomiska besvärligheter, trots att de ofta var oense i politiska frågor. I hans litterära kvarlåtenskap finns uppteckningar av sv folkmusik, o då han vid 23 års riksdag skickligt o med framgång intrigerat för anslag till MA, blev han två år senare ledamot. Under de senare åren av sitt liv led L av svårt hjärtfel o tuberkulos, o 53 sålde han Bofors till sina äldsta söner o en av svärsönerna.