Jacob T Larsson

Larsson, Jacob Timotheus, f 17 maj 1851 i Lund, d 9 okt 1940 i Lidingö. Föräldrar: sakföraren tit v auditören Mårten L o Mathilda Gustava Lundsten. Inskr vid LU 2 sept 72, hovrättsex där 13 dec 75, v häradsh 79, advokat i Lund 79—89, ombudsmansassistent hos Skånska hypoteksfören i Lund 89—94 o ombudsman där 95—09, led av stadsfullm i Lund 87—09 (ordf i drätselkammaren 87—01), led av styr för Lunds sparbank 87—09 o ordf där från 99, led av Malmöhus läns landsting 92—02 (sekr från 97), ordf i styr för Skånes ensk banks kontor i Lund 02—09, led av AK 03—08 (tillf utsk 05, bankoutsk 06, statsutsk 07—08, särsk utsk nr 1 07), av komm ang marinförvaltn okt 07—mars 08, av civilkommissionen febr 08—11, av komm rör militära pensionsväsendet maj 10—okt 11, av FK 11—14 o 17—28 (statsutsk 11, bankoutsk 14 B,bevilln:utsk 17—18, andra lagutsk 19, första lagutsk 21—27, andra särsk utsk 25, första särsk utsk 26), statsråd o chef för sjöförsvars-dep 7 okt 11—16 febr 14, kommunfullm i Lidingö 16—28, led av komm rör ideella fören:ars skattskyldighet jan 18—dec 20.

G 9 nov 82 i Lund m Ebba Sofia Charlotta Ahlström, f 7 dec 59 där, d 22 dec 20 i Lidingö, dtr till bankombudsmannen Carl Magnus A o Jeanna Erica Lundsten.

Efter hovrättsexamen var Jacob L 1879—89 privatpraktiserande advokat i sin hemstad Lund men övergick därefter i Skånska hypoteksföreningens tjänst först som ombudsmansassistent o från 95 som ombudsman. Genom lagsökningar o ett energiskt inkassoarbete fick L försumliga låntagare att reglera sina lån o lyckades därigenom på kort tid förbättra föreningens ekonomi.

L invaldes i Lunds stadsfullmäktige 87 o blev samtidigt ordf i stadens drätselkammare. 92 kom han in i landstinget o blev dess sekreterare 97. I sept 02 deltog L i bildandet av Frisinnade valmansföreningen i Lund, o 03 invaldes han i AK — enligt egen uppgift som ren vänsterman. 06 tillhörde han bankoutskottet o 07—08 statsutskottet. Han blev 08 medlem av civilkommissionen från dennas tillkomst o nedlade där ett omfattande arbete för att hjälpa un- derordnat befäl, volontärer o värnpliktiga, som utsatts för dålig behandling under den militära tjänstgöringen. Civilkommissionen hade i stort sett samma funktion som MO-organisationen o upphörde också i o med tillkomsten av MO-ämbetet 15.

I slutet av 11 utnämndes L till statsråd o chef för sjöförsvarsdepartementet, den förste på denna post som inte var militär. Anledningen till att han ansågs lämplig som sjöminister i den staaffska regeringen var hans arbete i civilkommissionen o hans negativa inställning till F-båtsbygget. I början av 11 hade under den lindmanska ministären beslut fattats om detta pansarbåtsbygge, men efter regeringsskiftet togs genast frågan upp om att arbetet skulle uppskjutas. Ytterst hårda riksdagsdebatter följde mellan L o högeroppositionen, företrädd främst av Arvid Lindman. Angreppen mot L gick på person o heder, o varken förr eller senare torde ett statsråd ha fått utstå något liknande. Seg o fast gick L dock i bräschen för regeringens program. Pansarbåtsbygget blev uppskjutet o kom igång först 14 efter regeringens avgång till följd av den konstitutionella krisen i samband med bondetåget o borggårdstalet.

En sjömilitär omplacering under L:s statsrådstid väckte ett mycket stort uppseende. Chefen för marinstaben kommendören Sten Ankarcrona fick byta plats med amiralen Ludvig Sidner, som var stationsbefälhavare i Karlskrona. Sidner hade varit sjöminister i den första staaffska ministären, var motståndare till F-båten o ansågs lämplig som rådgivare åt den civile sjöministern L. Omplaceringen medförde att Ankarcrona begärde sitt avsked o att L fick hela sjöofficerskåren emot sig. Gustav V blev illa berörd o kallade Staaff o L till Särö, men någon återgång var inte möjlig redan av det skälet att kungen signerat det kommandomål, vari omplaceringen beordrats. Även andra "affärer" utlöste angrepp mot L i högerpressen, o det sades bl a att L gjorts till sjöminister för att skrota ner flottan. Efter regeringens fall i febr 14 återkom L inte till riksdagen förrän 17 o var därefter till 28 ledamot av FK; 21 övergick han till socialdemokraterna.

L var som politiker omstridd, men blev utan tvivel orättvist smutskastad o på sin utsatta post en måltavla för motståndarnas attacker mot den liberala regeringens försvarspolitik. Som chef för sjöförsvarsdepartementet satte han sig med stor grundlighet in i de ärenden han skulle handlägga.