Christoffer Leijoncrona

2 Leijoncrona, Christoffer, son till L 1, f omkr 1662 i Sthlm, d 8 april 1710 i London. Inskr vid UU 29 maj 77, kommissionssekr vid engelska hovet 11 juni 88, tf envoyé i London efter J Leijonberghs (s 457) död 91, resident där 6 april 97, envoyé extraordinaire vid engelska hovet 3 nov 03. — Förf.

G m Frances Vachell, f 6 aug 1674 i S:t Mary, Reading, Berkshire, England, d 1728, kort före 13 sept (Elgenstierna), dtr till sheriffen i Berkshire county Thomas V of Coely o Anne Tayleur.

Sin väsentliga gärning utförde L som diplomat. Under Karl XII:s tidigare krigsår var det L som svarade för de viktiga förbindelserna med England. Äktenskapet med Frances Vachell tyder på att han kom i nära kontakt med sin förman o företrädare i London. Genom sin hustru lärde han sig också engelska, vilket framgår av efterlämnade dikter på detta språk. Sveriges förhållande till sjömakterna var under denna period mycket känsligt. De försök som från sv sida gjordes för att förbättra relationerna med England måste ha medfört ett krävande diplomatiskt arbete för L i all synnerhet sedan dessa ansträngningar intensifierats av Arvid Horn o kanslikollegium efter katastrofen 1709. Sv resande hjälpte han gärna. Om den uppskattning han rönte i England vittnar hans inval i Royal Society. Mot slutet av sitt liv kom han dock på obestånd o hemföll åt dryckenskap. På grund av de stora skulderna togs hans stoft med kistan för en tid i beslag. L var även diktare. 1685 slogs i Paris över honom en medalj med inskriften Cum tempore fruetus. Man har menat att inskriften gällde de löften han gett som diktare. Om så är infriades de aldrig, ty större delen av hans poesi tillhör hans ungdom. Dikter o diktutkast från senare år har inget större konstnärligt värde, även om de belyser hans poetiska metod.

Det viktigaste temat i ungdomsdiktningen är kärleken. Liksom generationskamraterna hängav sig L åt en sentimental, ibland tårdrypande kärlekspoesi. Ett melankoliskt, känsligt skildrat landskap bildar ofta inramningen. Versmått o form vittnar om att L sökt sina mönster i den italienska barockdikten o hos de omkr 80 populära Hofmanns-waldau o Lohenstein. Från Hofmannswal-dau har han övertagit heroiden, denna för känsloanalys så användbara genre, som L inför i Sverige. Som svensk ersätter L dock de antika kärleksparen med ett inhemskt, det i 1600-talets drama o populära visa omtyckta paret Habor o Signhill. I några av L:s dikter hyllas en viss Aurora o de är av titlarna att döma tänkta att ingå i något slags balettext eller festspel som en hyllning åt Aurora Königsmarck (s 1) vid hennes framförande av Racines Iphigénie 84.

L har även skrivit annan tillfällesvers men endast över släktingar o andra närstående. Han använde sig gärna av herdefiktionen: i en dikt till sin syster kallar han sig "herden vid Sala strand" o en gravdikt utformar han som ett samtal mellan två herdar. Detta tyder på anslutning till en något äldre diktargeneration med Samuel Columbus o Urban Hiärne i spetsen. Liksom Hiärne försökte L sig också på en herderoman, som dock bara blev ett fragment, o det finns skäl att anta, att dikterna varit avsedda att ingå i denna.

Trots impulserna från italiensk barock o Hofmannswaldau är L ganska måttfull i sin stil. Uttryck som "pärletårar" förekommer väl, men bilderna är inte så långsökta som hos G Dahlstierna o Lillienstedt. Inte heller är stilen så ojämn som hos O Wexionius o I Holmström (bd 19). Det mest utmärkande för L är hans förmåga av nyanserad o stämningsmättad landskapsskildring. Gravdikterna uttrycker en tidig leda vid livet på denna falskhetens teater. En viktig plats i L:s diktning o i eftervärldens medvetande intar en parafras på Jobs förbannelse av sin födelsestund.