Moritz Stensson (Leijonhufvud)

6 Moritz Stensson, bror till L 5, f 10 sept 1559 på Kärra (HH 20, s 162) i Örgryte (PHT 1970, s 161), d 23 nov 1607 på Kägleholm, Ödeby, Ör (begr 17 febr 08 i eget gravkor i Örebro). Hertig Karls råd 84, häradshövd i Oppunda härad 26 juli 84— 96, lagman i Närke från 14 aug 95, ståth över Västmanland o Dalarna okt 98, ståth på Reval o över Estland sept 00—okt 02, erhöll Raseborgs grevskap i donation 10 dec 00, riksråd o drots 17 juni 02.

G 3 sept 92 på Nyköpings slott m Amalia v Hatzfeldt, hovdam hos hertiginnan Maria av Södermanland, f 23 aug 28 på Kägleholm, dtr till Wilhelm v H o Sibylla (Bilge) v Rodenhausen.

Som 20-årig hörde M S (även kallad Moritz Lewenkopff, Leionkopff eller Leijonhufvud), liksom brodern Axel till hertig Karls följe vid dennes giftermålsresa till Heidelberg maj 1579. M S stannade vid kurfurste Ludvigs hov till våren 80 men var enligt brev till modern inte särskilt nöjd med sin vistelse där o tyckte sig inte lära något nytt. Han fortsatte i april söderut (egenh skildring tr 1952), vistades flera månader i Savoyen o Lyon o återvände troligen i aug 83 till Sverige med hertig Karl efter dennes andra besök i Heidelberg. Han knöts därefter till hertigen som dennes råd o vistades ofta vid hans hov.

Vid Johan III:s bröllop 85 med Gunilla Bielke, kusindotter både till kungen o M S, utsågs M S till hertigens personlige representant. Uppdraget var inte tacksamt. Kungen var mycket missnöjd med att brodern inte infann sig i egen person, o M S fick ej avlämna de kreditivbrev han medförde. Under våren 86 kallades M S till kungen o uppmanades att ej bruka grevenamnet som "han lagt sig till". 10 juli 88 avreste M S i hertigens uppdrag till Sigismund i Polen, där han enligt sin instruktion skulle uppmana denne att gifta sig, eftersom kung Gustavs arvslinje var "tunn", o försöka förmå honom att hos sin far verka för att förföljelsen av prästerskapet skulle upphöra i Sverige. I juli 92 fick M S förtroendet att ledsaga Karls blivande gemål Kristina av Holstein från sv gränsen till furstendömet. En vecka efter hertig Karls andra bröllop stod M S:s eget.

I de förvecklingar o kriser som bröt ut efter Johan III:s död o Sigismunds trontillträde kom M S att som Karls betrodda råd spela en viss roll, men han skulle i motsats till brodern konsekvent hålla sig till hertig Karl o fick också av honom riklig belöning. Han synes ej ha varit närvarande vid riksdagen i Söderköping men hans namn står under Arboga riksdags beslut o han deltog i mötena i Sthlm sommaren o vintern 97. Vid riksdagen i Uppsala febr 98 tvekade han dock att ta ställning mot landets laglige konung. Han hade av hertigen beskyllts för att ha orsakat dröjsmål med svaret på de av honom uppställda punkterna. 17 febr deklarerade M S öppet inför ständerna, att han ville hålla sig till Söderköpings beslut, Gustav I:s testamente o arvföreningen. Han råkade emellertid i hetsig diskussion med prästerskapets talesman vid riksdagen, domprosten Nicolaus Bothniensis. Frågan gällde upprättandet av svarsbrevet till kungen, där M S ville skjuta över ansvaret till prästerna. Domprosten ansåg, att det var adelns kall att förestå "politiska saker". M S föreslog i stället att varje stånd skulle upprätta sitt svar, men detta förslag avvisades; alla borde stå eniga. M S ville ej svara på Sigismunds alla beskyllningar utan avvakta hans hitkomst. 18 febr enades ständerna om ett brev till K M:t, där man tog hertigen i försvar.

M S:s roll vid denna riksdag borde ha förefallit Karl dubiös, men han har tydligen behållit dennes förtroende. Knappt en vecka senare erhöll han kyrkotionden från Munktorp i förläning o i april deltog de samtidigt i sin kusin Karl Stures begravning. 5 aug s å anförtroddes han tillsammans med Axel Ryning "överseendet" i Sthlm, då Karl begav sig söderut för att möta Sigismund. Om M S verkligen fungerat som ståthållare i Sthlm är ovisst; alldeles i slutet av aug synes M S tillsammans med brodern ha deltagit i hertigens krigsråd i Linköping (Tunberg). Han har således ej varit medansvarig i att Sthlm vid samma tid kom i Sigismunds händer. M S utnyttjades som hertigens sändebud för förhandlingar med Sigismund både före o efter Stångebroslaget 25 sept 98.

Omedelbart efter överenskommelsen med Sigismund betroddes M S av Karl med ståthållarskapet över Västmanland o Dalarna. 3 okt skriver Karl till dalallmogen, att den skall vara M S hörsam. Landsändan var orolig men hertigtrogen. I början av sept hade det s k Näftåget ägt rum, då Sigismunds utsände Jakob Näf mördats av allmogen vid Stora Tuna. När M S ålade några bergsmän böter o fängelse för dessa händelser, fick de skyddsbrev av hertigen. Till M S:s viktigaste uppgifter hörde tillsyn över bergsbruken.

Inför sin avresa till Finland sommaren 99 upprättade hertigen ett testamente (Hermansson) med bestämmelser om vilka som skulle ingå i förmyndarregeringen vid hans eventuella frånfälle. Utom hans gemål upptar den fyra män med M S i spetsen. — Det var en rättegång under M S:s presidium, som vid hertig Karls räfst i Åbo nov 99 ledde till avrättningen av åtta personer, bl a Klas Flemings unge son Johan. Vid rättegången mot de kungatrogna herrarna i Linköping våren 00 var M S liksom brodern bisittare o deltog i förhören. M S, som länge tillhört hertigens råd, blev vid riksdagen i Sthlm försommaren 02 formellt utsedd till riksråd o drots.

Med modern o brodern hade M S långvariga ekonomiska konflikter. Huvudproblemet i förhållande till brodern var den ännu oreglerade frågan om yngre bröders rätt till ersättning ur grevskapen. Karl gjorde 00 stora ansträngningar för att få en förlikning till stånd. Hertigen o M S vistades en tid samtidigt i Estland, där M S var placerad som ståthållare i Reval i varje fall från nov 00. Brodern Axel hade nu på nytt gjort sig omöjlig i Karls ögon o lämnat Sverige. 10 dec 00 utfärdade hertigen från Wittenstens fästning ett öppet brev för M S på grevskapet Raseborg med allt underliggande med ärftlig rätt. I nov 01 erhöll han också Axels gård Gräfsnäs.

M S satt i drygt två år som ståthållare i Reval. Han avgav under denna tid många o långa skrivelser till Karl, som då han själv lämnat Estland svarade, att M S inte skulle skriva så vidlyftigt. Sommaren 02 var Karl benägen för fredsunderhandling o upp- manade M S att sända "bud" till polske storkanslern. Svaret från denne betraktade Karl som oförskämt men gav i sept ändå instruktioner om stilleståndsförhandlingar. M S ansåg emellertid läget för farofyllt o ville i slutet av sept lämna Estland. Karl talade försmädligt om M S:s klenmod o om att han ej fick släppa allt så "handelöst". M S begav sig emellertid till Finland, där han hade stora ekonomiska intressen att bevaka. Han fick nu Karls upprepade order att därifrån sända över krigsfolk till Livland. På senhösten 03 var M S på hemväg via Åland.

Trots incidenter har M S lyckats behålla sin herres förtroende. Utnämningen till drots gjorde honom till rådets främste men innebar ingen speciell administrativ funktion. När Karl sommaren 05 åter for ut till Livland, insattes M S i den tillförordnade regeringen. På M S:s begravningsdag 17 febr 08 karakteriserade Karl i sina almanacksan-teckningar honom som "den förståndigaste herre och man i riksens råd" som "mig från ungdom troligen tjänt haver".