Ryning (Rönning), släkt

Ryning (Rönning), ursprungligen dansk frälsesläkt med en bjälke (två gånger delad sköld) i vapnet.

Detta vapen fördes redan 1361 enligt ett pergamentsbrev i RA av kantorn i Lund Johannes R (d något av åren 1362–70) och hans bror Absalon R (d tidigast 1371), vilka då gav sin fädernefrände Anders Gregersson R full förfoganderätt under sin livstid över deras fäderne- och mödernegods på Själland, Fyn, södra och norra Jylland samt Frisland. I ett brev från 1355 kallade de sig Johannes Petri resp Absalon Petersson, och som den senares sätesgård namnes då Grevlunda i Vitaby, Albo hd i Skåne. De torde därför ha varit söner till den Peter som enligt ett pergamentsbrev i RA från 1313 i Grevlunda med sin bror Nils Jonsson i Ryninge, sin bror Gregers och tre andra bröder skiftade arvet efter sin mor Marianna. Enligt en i 1500-talsversion känd genealogi över den lundensiske 1100-talsärkebiskopen Absalons släkt var Marianna dotterdotterdotter till Absalons bror Esbern Snare och brorsdotter till den stridbare lundensiske ärkebiskopen Jakob Erlandsson (Galen).

Enligt ett endast i dansk översättning känt brev från 1326 pantsatte "Niels Jenssen som kaldis Rønning" till sin hustru Siøgaard på Fyn, varvid den förutnämnde brodern Gregers, tydligen Anders Gregersson R:s far, namnes med tillnamnet "Rønning". 1397 fick "Gerardus Anderson dictus Rynigh", senare känd som Gert R (d 1434) intyg från Asums häradsting på Fyn, att riddaren Nils R – tydligen identisk med Nils Jonsson och "Niels Jenssen som kaldis Rønning" – aldrig avhänt sig Rönninge "Syogordh" och begravts i Rönninge kyrka. Gert R var en av de danskar som av drottning Margareta utnämndes till fogdar i Sverige. Han torde nämligen vara identisk med den utan förnamn nämnde R som våren 1412 var fogde på Borgholm, ty i ett brev från 1434 uppges att han som fogde där tagit jord från en redan 1413 avliden frälsekvinna. På hösten 1412 blev han lekbroder i Vadstena kloster, för vars räkning han 1416–20 vistades i Danmark för grundandet av Maribo kloster på Lolland. R dog i Danzig (Gdansk), dit han enligt Vadstenadiariet rest för att få sina ben kurerade.

Hans bror Peter R (d något av åren 1439–58) var åtminstone 1423–32 hans närmast kände efterträdare som innehavare av Borgholm, 1432 titulerad hövitsman. Han fritogs 1436 av borgerskapet i Lübeck från ansvar för kapning vid Öland av ett mindre fartyg och bytte 1437 till sig jord på denna ö. Senast 1419 hade han gift sig med Sigrid Karlsdotter (Sture). Hennes systrar blev senare gifta med Magnus Gren (bd 17) och Nils Jönsson (Oxenstierna; bd 28), vilka 1436 fick överta Borgholm med Öland genom ett av drotsen och marsken på kungens vägnar utfärdat brev.

Peter R:s son Erik R (d något av åren 1468–99) namnes tidigast 1450 och var redan då riddare. Sannolikt hade han dubbats vid kung Karls kröning i Sverige 1448 eller i Norge 1449. Under Kristian I:s regering blev R riksråd, möjligen redan 1460 och säkert senast 1463. Som sådant kan han beläggas ännu 1466 (Bring). R:s sätesgård var Högsrum i Fliseryd, Handbörds hd i Småland, varav han kommit i besittning genom sitt äktenskap med den i det sv lågfrälset ingifte danske frälsemannen Erik Pederssons (Urup) dotter Kerstin.

Hans son Nils R (d trol omkr 1507) har tidigast kunnat beläggas 1488 (RepD). Han hade som sätesgård det fäderneärvda Lidhult i Sjösås, Uppvidinge hd i Småland. I Sthlms gråbrödraklosters diarium finns en anteckning om ett slagsmål i Strängnäs domkyrka 1495 mellan honom och sedermera riksrådet Folke Gregersson (Lillie; bd 23), vid vilket två av R:s tjänare blev dödade och han själv undkom halvdöd. Un- der krisen 1497 hörde han till Sten Sture d ä:s motståndare. R var sålunda bland de tolv frälsemän som 1 juli s å på ärkebiskopsborgen Staket lovade skaffa ärkebiskopen Jakob Ulvsson (bd 20) och Uppsala domkyrka ersättning av kronan för under konflikten med riksföreståndaren åsamkade skador. Hans titel var då ännu väpnare, men 4 mars 1499 kallas han riddare i Sthlms tankebok. Det är alltså tydligt att R var bland de 50 personer som enligt Huitfeldt dubbades till riddare vid kung Hans' kröning i Sthlms storkyrka 26 nov 1497. Av en lista över dem som i samband med Hans' tronbestigning begärde förläningar (Westin) framgår att han då ej var riksråd, men 1501 räknas han till Sveriges rikes råd och män (BSH) och 1504 namnes han i Sthlms tankebok bland riksråden. Våren 1506 rapporterades till riksföreståndaren Svante Nilsson att bönderna kört ut R ur Konga härad i Småland, varvid både bönder och några av hans svenner blivit slagna. Själv låg han "platt vid sängen". Ännu 8 jan 1507 låg R till sängs utan att kunna tala. S å köpte han jord i Uppvidinge härad men en uppgift, att han skulle ha levat ännu 1510, beror sannolikt på missförstånd (Liedgren). En dock först på 1800-talet upptecknad lokal tradition om den grymme och stränge "Röding" på Husholmen vid Lidhult har förknippats med R.

Hans sannolikt äldre bror Bengt R (d 1505) gifte sig senast 1480 med Magnus Grens (bd 17) dotter Philippa, som var halvsyster till några av hans fars mödernekusiner. Genom detta äktenskap kom han i besittning av Ål (nu Grensholmen) i Vånga, Finspånga läns hd i Östergötland, som blev hans sätesgård. Under Sten Sture d ä:s konflikt med Ivar Axelsson (Tott) 1487 var R det ena av de båda ombud riksföreståndaren sände till Danzig (Gdansk), och senare var han en av de fem personer som sändes som gisslan till Ivar Axelsson på Öland inför underhandlingarna (Sjögren 1944; Gillingstam 1952–53). Senast 1491 blev R riksråd. Under krisen 1497 tillhörde han emellertid Sten Stures motståndare liksom brodern Nils. R ledde då försvaret av biskopsgården i Linköping mot riksföreståndarens folk och blev fånge vid dess kapitulation. Han var då ännu utan herrtitel, men av brev fr o m 29 nov s å (ST) framgår att han blivit riddare. Det är alltså tydligt att R liksom brodern dubbats vid kung Hans' kröning tre dagar tidigare. 1501 var han emellertid en av de tre personer som tillsammans med Sten Sture, Svante Nilsson och Hemming Gadh (bd 16) genom brev till kung Hans trädde i spetsen för upproret mot denne. En skrivelse från R till Svante Nilsson vittnar dock om att han fortfarande var kritiskt inställd till Sten Sture. Efter den sistnämndes död och herr Svantes val till riksföreståndare 1504 sändes han tillsammans med strängnäsbiskopen Matthias Gregersson (Lillie; bd 23) till Khvn, där ett fördrag kom till stånd om ett års vapenstillestånd. Enligt ett brev av 13 april 1505 var R lagman i Södermanland. I Sturearkivet, RA, finns sju brev från honom till Svante Nilsson, varav två tryckta (det ena i BSH, det andra av Sjödin).

Om hans son Olof R (d trol 1521) finns ett odaterat brev till Svante Nilsson, av vilket framgår att han var "dräng" hos dennes son, den blivande riksföreståndaren Sten Sture d y, redan före Svantes död vid årsskiftet 1511–12. Han är mest känd som en av de fyra ynglingar ur frälset som tillsammans med Hemming Gadh och den blivande kungen Gustav Eriksson (Vasa) 1518 utsågs till gisslan inför Sten Sture d y:s planerade förhandling med den till Sthlms skärgård med en flotta anlände Kristian II men fördes till Danmark som fångar. En samtida källa uppger att dessa ynglingar var mellan 24 och 28 år gamla, d v s födda omkr 1490–94. 1521 hade R som sätesgård sin fars efterlämnade Grensholm (tidigare Ål). Han utfärdade då ett intyg, enligt vilket han på Södermalm deltagit i Kristian II:s belägring av Sthlm 1520. Peder Svart (bd 28) uppger att R ingick i de trupper med vilka Kristian II:s garnison i Sthlm undsatte det av Gustav Erikssons anhängare belägrade Västerås och på återvägen därifrån anfölls i Kolsundet i Mälaren. Där skall både han och hans olycksbroder från 1518 års gisslan Jörgen Siggesson (Sparre af Rossvik) ha hört till de dödade eller sårade. Ingendera av dem har senare kunnat beläggas i livet, och i biskop Hans Brasks släktbok står i ett av omnämnandena av R "interfectus" (dödad). Ättartavlornas uppgift, att han 1526–27 ingick i slottsloven i Kalmar, återgår på en registraturnods från 1526, där det dock står "Oloff Ryin".

R:s äldre bror Erik R (d 1520), som 1512 daterade brev på Grensholm, kan beläggas redan bland vittnena i ett morgongåvobrev, som är daterat 1500 men i verkligheten torde härröra från 1503 (Broomé). Han kan då ha varit minderårig (Gillingstam, s 691), ty i övrigt förekommer han i nu känt källmaterial först 1509. Senast 1517 blev han riksråd, och 1518 var han häradshövding i Åkerbo härad i Östergötland. Något av åren 1517 (bd 17, s 72, efter BSH) –1520 (HH41) blev R hövitsman på Stegeborg, men litteraturuppgiften, att han skulle ha blivit det 1518, har ej kunnat verifieras. Av ett brev från biskop Hans Brask till ärkebiskopen Gustav Trolle framgår att R i maj 1520 kämpade för Sten Sture d y:s änka Kristina Nilsdotter (Gyllenstierna; bd 17), och 20 juli s å skrev Brask till Kristian II, att R 27 juni med östgötar och smålänningar börjat belägra Brasks gård i Linköping. 2 aug skrev till kungen Cristiern Bengtsson (Oxenstierna; bd 28, s 469), som sänts att undsätta de hotade slotten, att han blivit överraskad av R, som fråntagit honom mjöl, malt, vapen och folk. R fick emellertid ett av kungens amnestibrev (Eden), och redan 3 sept nämner Hemming Gadh i brev till Kristian II honom som verksam på kungens sida vid förhandlingarna med fru Kristina om Sthlms kapitulation. I breven om kapitulationen två dagar senare uppträder han bland kungens råd. Inför denne anklagades R nu av Gustav Trolles fasters make riksrådet Nils Bosson (Grip; bd 17) för att ha förtalat denne inför Sten Sture. Enligt ett vittnesmål 1546 av Severin Kiill (bd 21, s 134) skall fru Kristina med anledning av ärkebiskopens anklagelser närmast före Sthlms blodbad ha bett R föra hennes talan. Ehuru ej bland utfärdarna av domen över Gustav Trolle 1517, namnes han i kättarförklaringen (sententian) och blev en av dem som avrättades i blodbadet.

I sitt senast 1514 ingångna äktenskap med farbrodern Nils R:s antagonist Folke Gregerssons bror riksrådet Bengt Gregerssons (Lillie; bd 23, s 62) dotter Anna blev R far till bl a Nils R (d 1578), vars sätesgård blev det möderneärvda Tyresö i Österhaninge (nu Tyresö), Sotholms hd i Södermanland. Han har identifierats (Upmark; Broomé) med den Nils Eriksson som 1527 blev Gustav I:s fodermarsk. Denna identifiering måste dock vara oriktig, eftersom R ej kunnat beläggas utan släktnamn och med patronymikon; Nils Eriksson torde vara identisk (bd 4, s 179) med en medlem av släkten Bielke. R har ej kunnat beläggas så tidigt. Han deltog i den sv beskickningen till Frankrike 1542 (jfr bd 22, s 477, 23, s 72 f, 27, s 578, o 29, s 535) och var en av de åtta personer som placerades i slottsloven på Viborg 1555 (jfr bd 17, s 75 o 591, 21, s 737, o 26, s 441 f) samt en av de sex legaterna till Moskva 1561 (jfr bd 15, s 120 f, 21, s 612, o 28, s 239), vilka s å beseglade en traktat i Novgorod. Senare engagerade Erik XIV R 1563 i uppbörden av brudskatten vid sin halvsyster Annas (bd 2) giftermål, och såväl 1563–64 som 1567 var han skeppshövitsman i Nordiska sjuårskriget. 1565 korresponderade kung Erik med honom om sin sinnessjuke halvbror Magnus' (bd 24) hälsotillstånd. Enligt kungabrev 1566 blev R i juli kommissarie i kriget mot Danmark, men i nov sändes han dll Livland för att bistå ståthållaren Henrik Klasson (Horn; bd 19). Enligt Hogenskild Bielkes (bd 4) anteckningar var han den ene av de båda personer som efter Sturemorden 1567 från Sthlm sändes till Uppsala för förlikning, och samme sagesman uppger att R 31 juli 1568 var bland det tiotal medlemmar av högfrälset som befann sig hos kung Erik och dömde hertigarna Johan och Karl och deras anhängare. Senare namnes han som hertig Karls råd 1570 och som dennes hovmästare 1572. Under några månader 1573 var R engagerad i bevakningen av den avsatte och fångne Erik XTV på Gripsholm, och 1574 var han bland de 24 personer som dömde Charles de Mornay (bd 11) till döden för konspiration för att befria Erik. Fastän hans förfäder i flera led på både fädernet och mödernet varit riksråd, nådde han aldrig denna position, och i fråga om förläningar är endast känt att han under några år på 1560-talet hade häradshövdingeräntan av Åkerbo härad i Västmanland, där ämbetet under denna tid endast kan beläggas ha skötts genom vikarier. Det enda negativa som är känt om R är emellertid att han namnes främst av det 30-tal personer som efter Jakob Bagges (bd 2) nederlag och tillfångatagande i sjöslaget vid Ölands norra udde 1564 anklagades – men ej dömdes – för feghet (HT 1893). Han var en av landets rikaste män med omkring 340 gårdar i nästan samtliga sv landskap, dock mest i Småland, delvis mödernearv men till stor del jord som han kommit i besittning av genom sitt äktenskap med den ena av ärkebiskop Gustav Trolles båda halvsystrar, Ingeborg Eriksdotter. R kunde därför bedriva exporthandel (Lundkvist; Lager-Kromnow). Hans kopiebok 1571 (I:r 17, KB) innehåller avskrifter av 21 brev från åren 1406–1558, av vilka 13 ej är bevarade i original.

R:s son Axel R (1552–1620) var sannolikt den av hans söner som trädde i hertig Karls tjänst 1574 (HKR), ty han uppges (Dalin) ha följt hertigen på dennes friarresa till Tyskland 1577. Senast 1584 (K 384) blev han ledamot av dennes furstliga råd, och 1590 var han den ene av dennes båda representanter vid förhandlingar med ryssarna i Narva (Tham; jfr bd 28, s 472). 1592 var R en av de tre personer som sändes till Holstein för att hämta Karls blivande andra hustru (Konung Carl den IX:des Rim-Chrönika). Efter Johan III:s död på hösten s å uppges (Werwing) han ha varit en av dem som medlade mellan riksrådet och hertigen, så att förlikning kom till stånd. 1593 förordnades R i slottsloven på Sthlm, och 1594 var han den ene av Karls båda "edsvorne män" som blev ståthållare på Sthlms slott. Med denna titel namnes han därefter i tänkeböckerna till 1598. Hertigens utnämning av ståthållare innebar en desavuering av att kung Sigismund några månader tidigare gjort bröderna Erik och Gustav Brahe (bd 5) till innehavare av samma ämbete, och efter Sigismunds återkomst från Polen 1598 utnämnde denne Klas Bielke (bd 4) till ämbetets innehavare. 1599 sände Karl R tillsammans med Peder Nilsson (Jacobsköld; bd 20, s 65) till Danmark för underhandlingar, och senare s å följde denne hertigen först till Kalmar och sedan till Finland, där han 1599–1602 var ståthållare på Viborg. 1602 var han ett av de sex sv ombuden till mötet med danskarna i Sjöaryd. Redan i den förberedande korrespondensen hösten 1601 med den danske kungen inför detta möte uppger Karl att R var riksråd (Palme 1942, s 304 med not 3), och 1602 kallas han i Sthlms tankebok "Suerigis rikis general admiral" - alltså efterträdare till den 1597 avlidne riksamiralen Klas Fleming (bd 16) – fastän han inte tidigare haft någon befattning med flottan. Någon regelbunden ämbetsverksamhet i spetsen för flottan kom han endast i begränsad utsträckning att utöva. I aug och sept 1602 var R visserligen huvudman för avlöningen av flottans personal, men under större delen av 1603 ledde han utrust- ningen av krigsfolket i Finland. 1604 skulle han ut på sitt första sjötåg som amiral men ådrog sig upprepade påminnelser och skarpt klander från Karl för sin långsamhet. Några viktigare resultat uppnåddes inte, och från Karls hemfärd från Livland hösten 1605 efter nederlaget vid Kirkholm var R till sommaren 1606 en av de kommissarier åt vilka Estlands förvaltning anförtroddes (jfr bd 20, s 65). 1608 var han flottbefälhavare för sista gången, och från 1609-10 finns endast få spår av hans ingripanden i administrationen vid Skeppsholmen.

R:s arbete med flottans utrustning våren 1611 avbröts av att han s å blev ståthållare i den omyndige hertig Karl Filips (bd 20) furstendöme med placering på Nyköpings slott. Åtminstone från 1610 (Södermanlands handhar) har han kunnat beläggas som lagman i Södermanland; uppgiften, att han skulle ha fått detta ämbete redan 1600 (Lags o doms), har ej kunnat verifieras. Jämte bl a sin kusinson Axel Oxenstierna (bd 28), som i brev kallade honom farbror, var R i Nyköping närvarande vid Karl IX:s död. Efter Gustav II Adolfs tron-bestigning överflyttades han från riksamiralsämbetet till riksmarskens, men hans chefskap för hären blev en titel utan administrativa uppgifter liksom fallet varit med hans företrädares (jfr bd 5, s 670). Då hertig Karl Filip 1613 reste till Viborg med anledning av sin kandidatur till tsarvärdigheten, åtföljdes han av R. Vid Gustav II Adolfs kröning 1617 var han en av de åtta personer som dubbades till riddare. R:s sätesgård var länge det till honom donerade arv och egethemmanet Uttervik i Tuna (senare Tunaberg), Jönåkers hd i Södermanland, men senare det till honom 1600 donerade kronogodset Tuna i Åkers skeppslag, Uppland.

R:s gravmonument finns i Länna kyrka i Uppland till följd av att han på äldre dagar 1613 gift sig med den förutnämnde Klas Bielkes dotter Margareta, som var arvtagerska till Penningby i Länna; efter hans död gifte hon om sig med Axel Oxenstiernas bror Gabriel Oxenstierna Gustavsson (bd 28). Enligt Karl Karlsson Gyllenhielm (bd 17) var R "älskad av alla män och med gott besked visste med alla människor um- gås" (HH 20, s 315). För eftervärlden ter han sig kanske som en person som befordrats över sin begåvningsnivå (Cronholm, 5:1; Nordwall), men ansvaret härför återfaller på Karl IX, som belönade hans mångåriga lojalitet med att upphöja honom till riksamiral, fastän han inte tidigare haft någon befattning med flottan. Sedan framstående personer avrättats eller måst gå i landsflykt, var det tydligen ont om kapaciteter i landet. Rester av R:s arkiv finns på Kulla Gunnarstorp (Tham, s 95), i UUB och i E 5250, RA.

Hans tydligen yngre bror Per R (d 1613), vars sätesgård var det möderneärvda Lagnö i Aspö, Selebo hd i Södermanland, var under större delen av sitt liv häradshövding i Selebo och från 1599 under några år därjämte i Trögd i Uppland. Han blev ledamot av hertig Karls furstliga råd 1590 och var 1599–1602 den ene av de båda ståthållarna i Sthlm. I 1602 års riksdagsbeslut förekommer R bland de personer som nämns med titeln hovråd (Eden 1901), och från 1603 kallas han riksråd (Eden 1902). Sistnämnda år var han ett av de sex sv ombuden till mötet med danskarna i Flabäck. I sitt äktenskap med drotsen Nils Gyllenstiernas (bd 17) dotter Kerstin blev R svärfar till bl a landshövdingen Jesper Andersson Crus (bd 21, s 646). En annan svärson var landshövdingen Bengt Bagge, som gjorde Sjustad i Höreda, Södra Vedbo hd i Småland, till säteri med namnet Ryningsholm. R:s ende efterlevande son dog barnlös.

Släkten R dog ut på manssidan 1654 med Axel och Per R:s brorson Erik R (se nedan), som blivit friherre 1651.