Carl E Leijonmarck

3 Leijonmarck, Carl Evald, sonsons son till L 2, f 30 jan 1855 i Sthlm, Klara, d 29 jan 1926 där, Hedv El. Föräldrar: kammarherren Evald Gustaf Leyonmarck o Aurore Östberg. Mogenhetsex vid Sthlms gymn 20 maj 73, inskr vid UU 29 sept 73, FK 25 maj 78, jur utr kand 24 nov 83, eo notarie i Svea hovrätt 3 dec 83, auskultant i skånska hovrätten 16 juli 84, tingstjänstg 84—85, v häradsh 29 maj 85, tf fiskal i Svea hovrätt 2 april 86, adjung led där 2 mars 88, fiskal där 31 jan 90, assessor 24 april 91, sekr i styr för Sophiahemmet 9 maj 92—02, tf revisionssekr 7 okt 92, konstit revisionssekr 7 maj 97, JO:s ersättare 97—02, revisionssekr 12 sept 00, tf exp:chef i justitiedep 7 april 02, JO 8 juli 02—06, president i Göta hovrätt 19 okt 06—23 jan 25.

G 12 jan 93 på Ulvsnäs, Öggestorp, Jönk, m Emma Anna Augusta Eugenia Ribbing, f 20 jan 66 där, d 6 okt 24 i Jönköping, dtr till hovmarskalken Carl Christoffer R o Emma Sofia Murray.

Carl L var uppvuxen i en strängt konservativ o religiös sthlmsmiljö, i en burgen ämbetsmannafamilj med anknytning till hovet. Efter fil kand:examen i Uppsala övergick han till juridiska studier o blev 1883 jur kand. Från 86 var han knuten till Svea hovrätt. Han gjorde sig känd som en god domare o utsågs 97 till JO:s ersättare, omvald vid riksdagarna 98 o 02. Den ordinarie JO, Ossian Berger, hade kommit i ett visst motsatsförhållande till de konservativa i riksdagen. När denne 02 inträtt i Boströms ministär, valdes L till JO o visade på denna post energi o omdöme. Av lagutskottet vid 04 års riksdag framfördes dock vid den sedvanliga bedömningen av JO:s ämbetsberättelse önskemål om större uppmärksamhet åt förvaltningen. Följande år kritiserades L:s uppfattning om JO:s åtalsmöjlighet i fråga om en viss kategori tjänstemän.

Som JO kom L att ta ett märkligt lagstiftningsinitiativ; stöd härför föreligger i JO-instruktionen. Man hade länge, främst på frisinnat håll, önskat en ökad möjlighet för sämre ställda tilltalade att få rättegångsbiträde. Önskemålet sammanhängde med de sedan 1800-talets mitt aktuella strävandena att ersätta den äldre inkvisitionsprocessen med ett mera modernt brpttmålsförfarande. En dylik reform borde kompletteras med en offentlig försvarare åt häktade i brottmål. Ett förslag i denna riktning hade förgäves framförts av Karl Staaff, som var L:s studiekamrat från Uppsala, i en motion 98 o senare förnyats av Berger, sedan han blivit justitieminister 02. Men riksdagens majoritet hade ställt sig avvisande. I sin ämbetsberättelse för 06 tog så L upp förslaget, i nära anslutning till Bergers avvisade proposition. Troligen har den nära personliga kontakten mellan Staaff o L spelat en roll (Kihlberg), även om L:s egen domarerfarenhet var utslagsgivande. Det sammansatta stats- o lagutskottet ställde sig nu gynnsamt till reformen. I FK vann därefter L:s förslag stöd av justitieråden, tidigare processrättsprofessorerna Afzelius o Trygger. Båda kamrama biföll L:s förslag, o resultatet blev lagen 14 sept 06. L tog även upp ett av hans företrädare framlagt men i riksdagen avvisat förslag pm hemställan till K M:t om större skyndsamhet med rannsakning inför domstol med de för brott häktade. Förslaget vann nu riksdagens bifall o kom att påverka den senare rättegångsbalken.

L:s förtjänstfulla verksamhet motiverade befordran till presidentposten i Göta hovrätt 06. På denna vann han stort anseende som en omutligt redbar domare o en noggrann ämbetsman, men även en god chef, som med takt, vänlighet o omtanke behandlade hovrättens ledamöter o yngre befattningshavare. Som jurist besatt han omfattande kunskaper, men hans intressen var vidsträckta o omfattade särskilt historien. Hans livsgärning var präglad av en innerlig kristen tro.