Gustaf Adolph Leyonmarck

2 Leyonmarck, Gustaf Adolph, sonson till L 1, f 6 sept 1734 på Finsta, Skederid, Sth, d 4 maj 1815 i Sthlm, Klara. Föräldrar: sekr Sven Johan Leijonmarck o Elisabet Malmberg. Inskr vid UU 9 dec 47, bergsex 54, auskultant vid bergskoll 18 juni 54, eo kanslist där 25 sept 56, v notarie 18 dec 56, ord notarie 25 april 60, deltog i riksdagarna 60—62, 69—70, 71—72 o 78—79, förrättade bergsting i Värmland 61, sekr i bergsdeputationen 63, i bergskoll 7 april 67, led av bergsdeputationen 69, eo assessor där 18 sept 72, ord 19 okt 75, bergsråd 25 febr 78, revisor vid Allm brandförsäkr:fonden 86, 88, 89, 94 o 96, kronofullm i Allm brandförsäkr:verket 90 o 08—14, led av lagkommissionen 28 aug 92, dir vid Brand- o försäknkontoret i Sthlm (Sthlms stads brandförsäkringskontor från 07) från 95, led av komm för utarbetande av en pensionsinrättn för civilstaten 03, v president i bergskoll 1 mars 05, led av kommissionen för Garpenbergs kopparverk 08, ordf i Evangeliska sällsk 09—13. — LVA 73.

G 19 april 74 på Forsmarks bruk, Forsmark, Sth, m stiftsjungfrun Brita Sophia Jennings, f 15 maj 55, d 7 aug 20, dtr till hovmarskalken John J (bd 20) o Hedvig Sofia v Plomgren.

L blev föräldralös vid 9 års ålder men togs väl omhand av sin morbror myntmästaren Hans Malmberg. Före inskrivningen vid UU fick han privat undervisning av framstående naturvetenskapsmän som S Klingenstierna o J G Wallerius. Hans betyg i bergsexamen visar på mycket goda insikter i fysik, matematik, mineralogi o kemi. I bergskollegium förvånade han sina överordnade med en nästan otroligt seg flit o blev ovanligt snabbt ordinarie. Han visade sig vara en oväldig, ytterst noggrann ämbetsman som hade gåvan att logiskt o begripligt avfatta protokoll o betänkanden. Han togs ofta i anspråk vid de kommissioner som kollegiet tillsatte för att söka anledningar o föreslå ändringar, när svårigheter uppstått vid gruvfält o industrier. De reformförslag han lade fram var ofta kloka o förutseende men kunde också förefalla svåra att genomföra. Välvilliga bedömare talade om hans oryggliga ståndaktighet, andra om hans häftiga lynne o grälighet.

Fram till 1772 hörde L till hattama o gjorde sitt parti stora tjänster genom sin skicklighet som talare o som författare av memorial. Under riksdagarna på 70-talet stred han för bibehållandet av adelns företrädesrätt vid ämbetstillsättningar. Han engagerade sig så ivrigt i den fraktion av hattpartiet som ville öka kungens makt att han av motståndarna kallades hovpredikanten. Han uppskattade Gustav III:s statsvälvning o tycks i fortsättningen endast obetydligt ha intresserat sig för politiken.

Genom sitt giftermål blev L delägare i o var under några år chef för Ströms järnbruk i Hälsingland. När bergskollegiet behandlade frågor som berörde järnhanteringen, sökte han motarbeta utökning av smidesrättigheterna, för att de etablerade bruksägama inte skulle drabbas av ekonomiskt förödande konkurrens. I VA deltog han flitigt i sammanträdena, satt i kommittéer o granskade under flera år med omsorg akademins räkenskaper. I VAH publicerade han 13 matematiska rön av vilka flertalet behandlade algebraiska problem. Hans kunskaper var grundliga, men problemlösningarna hade karaktär av fritidssysselsättning o torde inte ha fört vetenskapen framåt. Han erhöll flera offentliga uppdrag, där hans matematiska insikter var av betydelse. När han 95 blivit direktör för Brand- o försäkringskontoret i Sthlm, använde han julferierna till att gå igenom kontorets räkenskaper för de föregående 50 åren o sammanställde raskt tabeller som i fortsättningen kunde användas för mera rättvisa premieberäkningar, en bragd som belönades med kontorets stora guldmedalj.

L hade religiösa intressen o upptogs 88 i den herrnhutiska brödraförsamlingen. När på engelskt initiativ Evangeliska sällskapet stiftades 09, blev L dess förste ordförande. Sällskapet, som var "en skapelse av brittisk företagsamhet och herrnhutisk lekmannafromhet" (Ribbner, s 56), såg som sin främsta uppgift att distribuera fromma skrifter. Hundratusentals traktater spreds över hela landet, o i Härnösand trycktes 5 000 ex av Nya testamentet på lapska. L kunde tack vare sina förbindelser inom affärs- o ämbetsmannakretsar vara sällskapet till stor nytta genom att skaffa fram ekonomiska bidrag o de för traktatspridarna nödvändiga resepassen. Oenighet inom styrelsen var det avgörande skälet till att han lämnade ordförandeposten 13. Mot majoriteten ansåg han, att kvinnor skulle ha rätt att bli ledamöter i sällskapet — de var ofta frikostiga bidragsgivare — o att de apokryfiska böckerna borde ingå i en planerad bibelutgåva.