John Jennings

2 Jennings, John, son till J 1, f 14 dec 1729 i Sthlm, d 14 dec 1773 på Forsmarks bruk, Forsmark, Sth. Inskr vid UU 1 april 49, adjutant vid Livreg till häst 12 juni 50, avsked från reg o ryttmästares karaktär 9 okt 53, kompanjon m Robert Finlay under firma Jennings & Finlay 54—20 juli 62, deltog i riksdagarna 55—56, 60—62, 65—66, 69—70 o 71—72, en av dir för Trollhätte slussverk 61—66 o från 70, fullm i Jernkontoret 60—63, kammarherre 67, hovmarskalks titel 7 juni 70. — LVA 56 (preses där 61 o 69).

G 24 april 53 i Sthlm, Nik, m Hedvig Sophia v Plomgren, f 28 mars 34 där, ibid, d 23 mars 80, dtr till kommerserådet Thomas P o Birgitta Christina Funck.

Frans J synes ha velat samtidigt förbereda sin son för en framtida verksamhet som köpman och ge honom en vårdad uppfostran som bl a innefattade skolgång i London och en kortare tids universitetsstudier i Uppsala. Den påkostade utbildningen gav goda språkkunskaper och en allmänbildning av tidstypiskt snitt, även om bergsrådet S Sandels i sitt åminnelsetal i VA antydde, att J under sin uppsalatid tycktes "flitigare sköta nöjen än arbete". Sandels påpekade också, att J redan under sin skolgång i London visade sig ekonomiskt driftig och drygade ut sitt understöd hemifrån genom att mot ersättning hjälpa sina kamrater med deras läxuppgifter.

Att J var en vaken och företagsam yngling, som förstod att utnyttja de förbindelser faderns ställning gav honom, framgår kanske också av att han i London kommit i kontakt med den engelske läkaren Gowin Knight som för Royal Society visat upp artificiella magneter tillverkade efter en helt ny metod. J förde ett par av dessa med sig hem till Sthlm och överlämnade dem till VA 1748. Som belöning blev han antagen som ämnessven vid akademin. J sände också som tjugoåring in en uppsats om en duva som var född med tre fötter. Uppsatsen publicerades dock inte i akademins handlingar. J kom att bevara sitt intresse för naturvetenskapliga frågor, vilket tydligt framgår av Bengt Ferrners dagboksanteckningar från London 1760. J som då på nytt besökte England i första hand för att knyta affärskontakter umgicks flitigt med Ferrner och gjorde med honom flera besök hos engelska vetenskapsmän.

Efter en kort sejour vid UU 1749 blev J 1750 antagen som adjutant vid Livregementet till häst. Om han hade några allvarliga planer på en militär karriär förefaller dock tveksamt.

I och med sitt giftermål 1753 med en dotter till handelsborgmästaren Thomas Plomgren — vilket gjorde honom till svåger både med Robert Finlay och Carl Fredrik Pechlin — och efter faderns död följande år började J sin egentliga bana som köpman. Han lämnade Livregementet med ryttmästares rang och inträdde som delägare i handelshuset Jennings & Finlay.

Under 1750-talet förblev Jennings & Finlay ett av Sthlms största handelshus. Liksom under Frans J:s tid var handelsverksamheten koncentrerad till export på Storbritannien. 1760 exporterades 7 000 ton järn, vilket utgjorde en fjärdedel av stadens export. Medan järnexporten var väl så stor som under faderns livstid, visade firmans import snarast en sjunkande tendens mot 1750-talets slut.

Järnexporten utgjorde den centrala delen av firmans rörelse. Den blev kapitalkrävande genom att den kombinerades med en omfattande förlagsgivning till järnleverantörerna. Men dessutom utvidgade firman under 1750-talet mycket snabbt sitt eget innehav av bruksegendomar. Att handelshusen till följd av sin kreditgivning till bruken till slut själva kom att överta driften var inte någonting ovanligt, men bland Sthlms handelshus intar Jennings & Finlay en särställning både genom omfattningen av det brukskomplex som byggdes upp och den snabbhet varmed det skedde.

I sitt åminnelsetal över J hävdade Sandels, att uppbyggandet av detta bruksinnehav borde ses som en målmedveten strävan att förena "sådana ställen att de där anlagda verken efter olika tillgångar av olika ämnen, kunde genom sjötransport understödja det ena det andra, samt dessa vida skilda bruk således öka varandras värde i en ägares och uppmärksam hushållares hand." I den historiska litteraturen har man också pekat på detta brukskomplex som ett exempel på en målmedveten vertikal integration från handelshusens sida. Man kan även se förvärvet av fast egendom i en tid av kraftig inflation som en lockande form av spekulation, i all synnerhet som det till stor del finansierades genom en omfattande upplåning i Riksbanken. Vid sidan av varuhandeln var J engagerad i betydande finansoperationer och förmedlade bl a några av statens kortfristiga utländska lån i början av 1760-talet.

Firman Jennings & Finlay upplöstes redan 1762, och J deltog därefter inte i utrikeshandeln. Vid den uppdelning av firmans tillgångar som skedde fick J Forsmarks bruk med underlydande masugnar och Johannesfors manufakturverk, Upps, Ströms bruk med Gnarps masugn och Hedvigsfors bruk, Gävl.

Från 1756 deltog J i Brukssocietetens sammanträden. Hans möjligheter att agera där var betydande, genom att han hörde till den lilla grupp av sthlmsgrosshandlare, betrodda ämbetsmän och framstående bruksägare som genom fullmakter kunde representera en stor grupp bruksägare. Redan 1757 var J:s namn på förslag vid val till fullmäktig i Jernkontoret, men han besegrades då av dåvarande assessorn i bergskollegium P A Örnsköld. Vid följande fullmäktigeval 1760 invaldes däremot J.

Jernkontoret såg som en av sina uppgifter att påverka prissättningen på stångjärn till bruksägarnas förmån och sände varje år ombud till fastingsmarknaden i Kristinehamn, som skulle hålla uppe priserna på det värmländska järnet genom stödköp. 1760 utsågs Örnsköld och J till Jernkontorets ombud. Jernkontoret väntade sig en hård kamp med gbgsköpmännen och hade försett sina ombud med betydande tillgångar. Örnsköld och J agerade kraftfullt och inte helt nogräknat, och trots göteborgarnas protester kom priserna att hållas uppe. De båda ombuden hade dock blivit tvungna att inhandla betydande kvantiteter järn för Jernkontorets räkning. 1760 visade det sig inte vara några svårigheter att sälja dessa partier, men två år senare varnade J Jernkontoret för att köpa upp järn vid årets marknad. Med den kännedom han hade om den engelska marknaden ansåg han det troligt, att det skulle bli svårt att avyttra några större mängder järn. Hur stark hans pessimism faktiskt var är svårt att bedöma. Men det är möjligt, att den påverkat även hans eget beslut att lämna firman Jennings & Finlay s å, alltså året före den stora finanskrisen i Amsterdam som skakade en rad handelshus i Nordeuropa.

Vid riksdagen 1760—62 utsattes Jernkontoret för en rad häftiga angrepp, som dock alla avvärjdes — till en del möjligen med hjälp av de 101 000 dlr kmt som fullmäktige under riksdagens lopp utanordnade för hemliga angelägna behov. Den stormiga riksdagen gav dock Brukssocieteten anledning att fundera på fullmäktiges sammansättning. De två representanter för skeppsbroadeln som satt i fullmäktige, J H Lefe-bure och J, avböjde eller möjligen förmåddes att avböja återval. Därmed bereddes plats för greve C G Löwenhielm, en av de ledande mösspolitiker som också var engagerade i järnhanteringen.

Under sin tid i Jernkontoret ställde sig J villigt till tjänst med vad han genom sina förbindelser kunde inhämta om järnhanteringens utveckling i utlandet, och han engagerade sig också i försöken att med hjälp av en ångmaskin klara länspumpningen i Persbergs gruva. Sitt intresse för järnhanteringens tekniska sida hade han visat redan 1756 genom den beskrivning på en förbättrad masugnskonstruktion vid Forsmark som han sände till VA. Hans beskrivning belönades med en guldjetong och infördes i akademins handlingar. J invaldes i akademin. Han var dess preses vid två tillfällen; 1761 höll han ett presidietal om slussbyggandet vid Trollhättan, och 1769 skildrade han kanalen mellan Manchester och Liverpool och Langue-doc-kanalen. Båda dessa kanaler hade han besökt vid en utrikesresa 1768 tillsammans med direktören över finsmidet Bengt Andersson Qvist. J ingick i den av riksdagen 1755—56 tillsatta deputation som skulle granska arbetet vid Trollhättan och blev 1761 medlem av direktionen för Trollhätte slussverk. Inte minst genom hans inflytande förmåddes Riksbanken anslå en årlig summa av 300 000 dlr kmt till det fortsatta arbetet.

Genom släktskapen med Thomas Plomgren och C F Pechlin drogs J in i det politiska livet och ansågs som en av hattpartiets stöttepelare. Han var medlem av SU 1760— 62 och 1769—70. Att J var en ivrig anhängare av hattarnas expansiva finanspolitik är helt klart, och det var han som utformade den finansplan som antogs vid riksdagen 1769—70. Han hade själv kunnat dra stor fördel av denna politik. Mösspartiets store ideolog Anders Nordencrantz hyste gammalt agg till firman Jennings & Finlay och framför allt kanske till J. Alltifrån riksdagen 1760 —62 utsatte Nordencrantz J för en rad angrepp i sina skrifter. J:s och Finlays affärsmetoder och politiska agerande var enligt Nordencrantz den egentliga orsaken till oredan i det sv penningväsendet under 1750-och 1760-talen. Nordencrantz' angrepp gjorde ett stort intryck på samtiden trots deras närmast monomana karaktär. Vid riksdagen 1771—72 presenterade Nordencrantz en skrift som överträffade det mesta av de föregående i häftighet och där roten till det onda förklarades helt ligga i J:s och Finlays uppgivna skurkstreck. SU tillsatte en deputation för att granska anklagelserna, men genom de två moderata mösspolitikerna Clas Frietzckys och F U von Essens medverkan i deputationen kom denna att ge en i sak mycket stark vederläggning av Nordencrantz anklagelser.