Anders (Wollimhaus) Leijonstedt

Leijonstedt, Anders, före adl Wollimhaus, f 1649 i Uppsala, d 10 okt 1725 i Sthlm (ringn 13 okt i Nik). Föräldrar: apotekaren Simon Volimhauss o Catharina Andersdtr Brandt. Inskr vid UU sept 59, stipendium 21 juni 73, disp 76, sekr i bankoverket 83, kommissarie i exekutionskommissionen 2 maj 85, direktor där 28 febr 96—4 april 03, deltog i riksdagarna 86, 89, 93, 97, 13—14, 19, 20 o 23, prot:sekr vid kansliets finska, livländska o ingermanländska exp 86, adl 16 sept 86, riksbanksfullm 97 —01, envoyé till kurbrandenburgska hovet 98—00, hovråd hos änkedrottn Hedvig Eleonora o sekr hos prinsessan Ulrika Eleonora 01, envoyé vid preussiska hovet 03—10, kansliråd 21 mars 10, konungens högste ombudsman 2 jan 14, frih 2 jan 16, säte o stämma i kanslikoll 14 april 19, lantmarskalk vid riksdagen 19, riksråd 29 april (fullm dat 9 maj) 19, president i kammarrevisionen 9 juni 19, greve 31 dec 19.

G 15 jan 89 i Sthlm, Nik, m frih Maria Catharina Thegner, dp 16 aug 59 där, ibid, d maj 31 på Skarpnäck, Brännkyrka, Sth (nu: Sthlm, Brännk), dtr till landsh frih Olof Arvidsson T o Catharina Gerdes .

L hörde till de många ofrälse som på 1680-talet knöts till den starkt växande byråkratin. Genom sin broder Jacob Gyllenborg var han nära knuten till reduktionsarbetet. Hans snabba karriär ledde dock snart till andra delar av förvaltningen. Sin huvudsakliga insats kom han att göra i kansliet, där han många år tjänstgjorde som protokollssekreterare. Från Karl XII:s trontillträde började hans tjänster tas i anspråk för diplomatiska uppdrag. Som sändebud i Berlin spelade L en viss roll bl a vid förhandlingarna mellan Karl XII o preussiska hovet angående den östeuropeiska frågans lösning. Han erhöll 14 det nyinrättade ämbetet som konungens högste ombudsman o blev dess ende innehavare (enligt 1719 års kansliordning motsvarande justitiekansler). Trots sin senare ställning som lantmarskalk, riksråd o president tycks L inte ha haft någon större politisk betydelse.

Under studieåren i Uppsala tillhörde L en grupp studenter med Samuel Columbus o Urban Hiäme i spetsen, som intresserade sig för litteratur, särskilt herdelitteratur o teater. 65 framförde de Hiämes Rosimunda. L skrev senare själv ett drama, som enligt en hyllningsdikt 79 från vännen E Wennæsius varit på väg i över nio år o nu skulle tryckas. Något tryck kom aldrig; dramat är känt genom en avskrift i Det kongel Bibi i Khvn. Dess ämne är Didos tragiska kärlek o död. Dramat är i vissa avseenden modernt. Det är delvis på prosa, det iakttar någorlunda de tre enheterna, o det innehåller mer av inre konflikter än starka yttre effekter. Prosan är dock tung o tyskpräglad i sin verbplacering o versen i ett par scener rimrik på Stiernhielms sätt, vilket skadar äkthetsintrycket.

I några tillfällesdikter från 60-talet märks inflytandet från Stiernhielm ännu mer. L har en förkärlek för hexameter o ordklanger. Hans störst anlagda dikt är Swea lycksaligheets trivmph, ett stycke panegyrik, med anledning av Karl XI :s trontillträde 72. Dikten är skriven på rimmad hexameter, alexandriner o blandade versmått. Den imiterar Stiernhielms panegyriker men utgör själv, bl a genom de fyra ståndens representativa framträdande, en viktig förebild för Dahlstiernas Kunga-Skald. Ännu i slutet av 80-talet framträdde L någon gång som tillfällesdiktare.