Lejonbalk, släkt

Lejonbalk, konventionellt modernt släktnamn (första gången använt i Lags o doms) för de utan släktnamn uppträdande ättlingarna på manssidan till lagmannen i Tiohärad Karl Ingeborgsson (d tidigast 1266), som i sitt sigill förde kluven sköld med ett lejon i det heraldiskt högra fältet o med det vänstra fältet sex gånger styckat, så att det kan uppfattas som tre balkar. Hans hustru var möjligen dotter till en halvsyster på fädernet till Birger jarl, vilket bör sammanställas med att hans vapen kan vara bildat på folkungavapnet. Han efterträddes senast 1273 som lagman av sin son riddaren Folke Karlsson (d 1285 eller 1286).

Från omkr 1300 innehades samma ämbete av en annan son, riddaren Magnus Karlsson (d tidigast 1316), vilken avgick mellan 1304 o 1313, alltså flera år före sin död, sannolikt till följd av att Tiohärads lagsaga vid riksdelningen 1310 tillföll konung Birger. Han kan nämligen beläggas bland hertig Eriks män redan vid dennes belägring av Sthlms slott 1306, var bland dennes löftesmän i förbindelsen 1310 angående morgongåva o livgeding till dennes tilltänkta gemål Sofia av Werle o i fredstraktaten i Helsingborg 1313 samt nämnes s å bland hertigarnas råd. Magnus Karlssons första hustru var dotter till Birger Jarls halvbror på mödernet. I yngre år förde han i sigillet det vapen med en vinge som sedan upptogs av hans systers make riddaren Ragvald Puke o dennes ättlingar, men från omkr 1305 hade han samma vapen som sin far. Hans son Ragvald Magnusson (d tidigast 1322) förekommer tidigast bland de stormän, som 1319 ratificerade stilleståndet mellan konung Birger o hans motståndare, o namnes som riksråd i fyra brev från åren 1320—22.

En annan son var Holmger Magnusson (d tidigast 1341), som 1312 stod i begrepp att resa till det heliga landet o senast 1337 blev riddare. Han var far till västeråskaniken o kh i Hultsjö, Jönk, Magnus Holmgersson (d tidigast 1358), som till en början i sigillet förde fyrstyckad sköld, sannolikt hans mödernevapen, men mot slutet av sitt liv liksom farfadern återupptog fädernevapnet. Hans bror Ulf Holmgersson (d omkr 1396) blev riddare något av åren 1358–65 o beseglade ett brev i Västerås i samband med underhandlingarna där mellan folkungarnas o konung Albrekts män i juni 1365. I sin småländska hembygd har han ej kunnat beläggas senare än 1366. Nästa gång Ulf Holmgersson dyker upp i brevmaterialet är 1369 o 1370, då han på Akershus resp Bohus förekommer bland konung Håkans främste män, o bland dessa namnes han även i stilleståndsfördraget med konung Albrekts anhängare vid Edsviken i Sollentuna, Sth, 1371. 1375 beseglade han ett brev i Tönsberg i Norge, o 1379 namnes han bland Håkans råd o män. 1386 bytte Ulf Holmgersson bort jord i Västergötland mot jord i Norge, o 1388 var han en av de främste bland de norska stormän som i Oslo valde Håkans änka drottning Margareta till Norges härskarinna. De sista gångerna han framträder är 1395, då han var bland hennes många löftesmän från de tre nordiska rikena i Lindholmen-traktaten om konung Albrekts frigivning m m o i det några månader senare i Helsingborg daterade brevet om hennes överenskommelse med hanseaterna om Sthlm, Ulf Holmgersson begravdes i Ids kyrka i sydöstra Norge. Att han ej efter Margaretas seger återvände till Sverige torde ha sin förklaring i att han gift sig med en dotter till konung Magnus Erikssons kusin, den norske stormannen Jon Hafthorsson (Roos).