Johannes Canuti Lenæus

Lenæus, Johannes Canuti, f 29 nov 1573 i Lena, Upps, d 23 april 1669 i Uppsala. Föräldrar: prosten Canutus Petri o Margareta Persdtr. Inskr vid UU 15 mars 95, vid univ i Wittenberg 23 dec 97, i Helmstedt 13 nov 01, prof i logik vid UU 04, installations-föreläsn där 26 nov 04, åter inskr vid univ i Wittenberg 6 juli 07, i Rostock okt 09, prof i grekiska o hebreiska vid UU 10, vik prorektor 13, 21 o 26, prof i teologi hösten 13, andre teol prof 21, kh i Vaksala, Upps, 22 april 22, förste teol prof o domprost i Uppsala 22 juni 38, TD 22 juni 40, ärkebiskop från 13 mars 47, prokansler vid UU från 47, piästeståndets talman 49, 50, 52, 54, 56, 60 o 64.

G 12 el 13 m Catharina Kenicia, f omkr 92, d 3 nov 79 trol i Uppsala, dtr till ärkebiskop Petrus Kenicius (bd 21) o Margareta Hansdtr.

L studerade vid Uppsala katedralskola o inskrevs 1595 vid UU. I dec 97 immatrikulerades han vid univ i Wittenberg, en högborg för nyaristotelismen. Efter ett kort besök i hemlandet återvände han 1601 till Tyskland med Helmstedt som mål, där Nicolaus Andreae Granius (bd 17) var verksam. Samtidigt med Johannes Rudbeckius kallades L hem två år senare o fick enligt Schefferus stå till svars för sina förbindelser med för hertig Karl (Karl IX) suspekta personer (trol J Typotius, Granius o Hans Bilefeldt).

04 blev L prof i logik i Uppsala, samtidigt som hans vän o medarbetare genom livet Johannes Rudbeckius fick professur där. Påverkade av sina studieår utomlands introducerade dessa båda nyaristotelismen i Uppsala. L undervisade i aristotelisk etik, statsrättslig teori o logik fram till 07, då han tillsammans med Rudbeckius åter for till Wittenberg, nu för att studera teologi bl a hos de lutherskt ortodoxa professorerna Hunnius o Hutterus. Redan i okt 09 inskrevs han emellertid vid Rostocks univ för att ett år senare återvända till Sverige, då han blev prof i grekiska o snart även i hebreiska. I sin undervisning anknöt han till tysk konkordieteologi, samtidigt som han nedlade ett stort arbete på vad som skulle komma att bli 1618 års bibel. Det har sagts att L o Rudbeckius from 16 varit "de enda fasta vetenskapliga medarbetarna" bakom denna edition (Hermerén 1942).

Förhållandena inom universitetet o kyrkan kännetecknades inte minst under 10-talet av svåra slitningar mellan olika intressegrupper. I befordringsärenden stod L tillsammans med sin svärfar ärkebiskop Petrus Kenicius o sin svåger Olof Laurelius förenad med Rudbeckius mot J Messenius o J Raumannus. Den förstnämnda gruppen bildade en aristotelisk falang mot ramisterna Laurentius Paulinus Gothus, Johan Skytte o Laurentius Olai Wallius. Det har ansetts att L 21 borde ha varit självskriven till förste teol professuren eller domprostbefattningen. Han hade varit professor sedan 04 o tillhört fakulteten sedan 13. Att han förbigicks kan ha berott på ramisternas motstånd.

Inom kyrkopolitiken sekunderade L sin gamle vän Rudbeckius, även om han intog en moderatare hållning än denne i fråga om den planerade statliga överstyrelsen över kyrkan. Detta hindrar inte att L, liksom Rudbeckius, framhöll, att det var nödvändigt att skilja mellan andligt o värdsligt regemente. Det var en skillnad som den romerska kyrkan inte iakttagit, menade L. I sitt liktal över Rudbeckius 46 visade L med exempel från GT hur det hänt att präster givit vika för kungamaktens vilja, vilket lett till införandet av en ny religion. Det fanns emellertid också exempel på motsatsen: präster som gjort motstånd mot kungen, när denne med sina egna präster försökt införa falska läror. L hävdade alltså att prästerskapet var en självständig korporation med bestämmanderätt över läran.

Den trots allt, i jämförelse med Rudbeckius, mer nyanserade hållning som L intog i dessa frågor förklarar delvis det förtroende, som kom L till del från Axel Oxenstiernas sida, när det gällde universitetets privilegier o konstitutioner såväl 25—26 som 46—47. I dessa angelägenheter torde L:s insatser vara betydligt mera djupgående, än man tidigare menat. Utan att tillmäta L en förstaplansroll måste man räkna med att han tagit självständiga initiativ i universitetets organisationsfrågor liksom i politiken, där han vid flera tillfällen representerade universitetet o prästeståndet, inte minst 50, då han deltog i de ofrälse ståndens yrkande på kronogodsens reduktion. Som politisk teoretiker hävdade L i sina avhandlingar om de kungliga rättigheterna, De jure regio (33—34), när han behandlade den sv konstitutionen, att kungens höghet enligt fördragslärans principer ingalunda utesluter hans bundenhet vid folkviljan. — Efter Laurentius Paulinus Gothus' död valdes L till ärkebiskop 47. I denna egenskap beklädde han också under sina sista 22 år posten som univ:s prokansler.

L var knappast någon originell o nyskapande ande, vilket inte hindrar att han var en centralfigur i den tidiga stormaktstidens Uppsala. De beundrade o talrikt besökta föreläsningarna i aristotelisk logik L som nybliven professor höll vid universitetet i Uppsala utgavs långt senare (33) under titeln Logica peripatetica. Jämte Rudbeckius' tidigare utgivna Logica kom denna skrift att stimulera den aristotelism som undanträngde ramismen vid universitetet. L:s skrift De veritate et excellentia christianae religionis (tr första gången 28), som var en handbok om de kristna huvudstyckena, rönte allmän uppskattning. I denna åberopade han för att styrka den kristna tron också Orpheus, Pythagoras m fl utombibliska vittnesbörd, sedan länge utnyttjade av renässansens filosofer inom ramen för den så kallade "eviga teologin". Hans intresse för nya strömningar, t ex de ekumeniska strävandena (Acontius o Duræus), var präglat av en försiktig återhållsamhet. Det oaktat kan man hos honom spåra en mångsidighet, som närmast är häpnadsväckande. Den sträckte sig också till sådana angelägenheter som handelskompanier o Uppsala stadsplanering.

Trots sina konflikter med personer inom universitets- o kyrkolivet syns L ha utmärkts av en viss koncilians. Han hade vunnit både Axel Oxenstiernas o Karl X Gustavs bevågenhet. Troligen grundlades det goda förhållandet dem emellan 38, då den 16-årige pfalzgreven inackorderades en termin hos L i Uppsala för att under L:s överinseende tillsammans med Axel Oxenstiernas söner bedriva studier vid universitetet. Karl Gustav fick av L regelbunden enskild undervisning i teologi. Denna utmärktes av "reda o klarhet samt en behaglig framställningsform" (Rosengren) o väckte hos eleven ett starkt intresse för teologiska ämnen.

Den brittiske ambassadören Whitelocke, som besökte L 54, beskriver honom som en ståtlig o imponerande åldring av medellängd o med stort vitt skägg. Vid det tillfället karakteriseras han som en gladlynt man med ett behagligt sätt att föra sig. Han uppträdde försynt. Liksom han själv var hans hus o ekipage enkla. Enligt ambassadören var ärkebiskopen känd som en lärd o gudfruktig man.

Då L:s barn adlats 58 med namnet Clo, övertogs namnet Lenasus av hans äldsta syster Brita o hennes man Augustinus Jonas Bothniensis, som var sin svärfaders efterträdare som kyrkoherde o prost i Lena.