Viktor E Lennstrand

Lennstrand, Viktor Emanuel, f 30 jan 1861 i Gävle, d 1 nov 1895 där. Föräldrar: koppar-slagarmästaren o gårdsäg Claes Johan L o Ewa Larsdtr. Mogenhetsex vid h a l i Gävle 24 maj 81, inskr vid UU 27 sept 81–ht 87, red för tidskr Sveriges ungdom tills med D S Hector 10 jan 83–20 maj 84, led av Utilistiska samf april 88—23 okt 90 o jan 91–95, red för Fritänkaren 1 juni 89–1 dec 94, för Tänk sjelf! 15 okt 91 (utg:bevis 22 okt)–1 dec 94, soc:demokratiskt ombud vid folkriksdagen för allm rösträtt 93. – Ogift.

Viktor L växte upp i en metodistisk familj. Hans mor var allvarligt troende. Hans kristendomslärare på gymnasiet var P P Waldenström vid tiden för Sv missionsförbundets grundande. L genomgick som skolpojke en omvändelse i väckelserörelsernas anda o förmådde Waldenström att motta gymnasister i sitt hem för andaktsövningar. L predikade också själv. Som student blev han ledare för kristna studenter. Han övervägde fyra–fem år att bli missionär i Abessinien men kunde inte nå klarhet om sin kallelse. Under sina studieår redigerade han samlingar av moraliska o religiösa tänkespråk o filosofiska visdomsord, utdragna ur en omfattande sv o utländsk litteratur. År 1883 utgav han Gyllene Ord .. . till själens o sinnets förädling. I Evighetstankar för kristlig andakt 85 möter många citat från Waldenström.

År 87 upplevde L en antikristlig omvändelse. Den bottnade enligt hans egen utsago i besvikelse över att han inte fann något Guds gensvar på sina böner om ledning (Fritänkaren 15 sept 91, Öhrman s 128) o i den beläste humanistens beklämning inför vad han upplevde som fanatism o trångsynthet i väckelsemiljön i Gävle, "bönehusens kvava atmosfär". Han förkunnade nu från sept 87 ett inomvärldsligt evangelium, en tro på förnuftet o sociala framsteg o bekämpade energiskt tron på något övernaturligt o ett liv efter detta. L anknöt till anglosachsisk utilism från John Stuart Mill. Med oavlåtligt rationellt sanningssökande skulle man eftersträva största möjliga lycka för största möjliga antal människor. Hjalmar Öhrvall, som utgav traktater av Mill i översättning, hade här påverkat honom från juni 87. L förkunnade denna filosofi med en missionärs hängivelse o en doktrinär intolerans besläktad med väckelsemiljöns. Hans föredragstuméer utlöste en storm av ovilja från hans forna trosfränder. Lokala myndigheter sökte stoppa honom o sju åtal för hädelse restes efterhand.

L blev nu populär bland radikala arbetare som en frihetskampens martyr. Ett socialdemokratiskt friluftsmöte till hans försvar i Lill-Jans 17 mars 89 lär ha samlat omkr 10 000 deltagare. L fick stöd av o impulser från radikala intellektuella som Anton Nyström o Knut Wicksell. Hans brevväxling med Öhrvall, främst 87–90, belyser hans känslomässiga utveckling till o som trosvittne för utilisinen (Öhrman s 116 f o Hessler s 217 f). Han fick också visst stöd av DN:s grundare Rudolf Wall. Den 1 april 88 grundade L o meningsfränder Utilistiska samfundet. Vid stiftandet deltog Hjalmar Branting aktivt men ville inte ingå i styrelsen. Förbundet ville bekämpa de kristna troslärorna o all tro på något övernaturligt. Programmet krävde en gemensam bottenskola för alla, full religions-, församlings-, yttrande- o tryckfrihet o avskaffande av kristendomsundervisningen i skolorna.

Utilisterna kämpade för sin sak på debattmöten; L o medhjälpare gjorde agitationsresor. Han knöt överallt an till socialisterna o uttalade sig i kraftfulla ordalag för en social omvälvning. L blev utgivare av förbundets tidskrift, Fritänkaren, som från 1 juli 89 utkom den 1 o 15 varje månad. Han utformade alltmer utiliströrelsen till ett trossamfund med väckelserörelserna som organisatorisk o delvis psykologisk förebild. Den rena människokärlekens evangelium förkunnades, också med ord ur evangelierna. Han anordnade kritiska bibelstudiemöten, sångkörer, syföreningar o söndagsskola för barn. Julotta o nyår firades, o hänförda hymner sjöngs på gängse psalmmelodier. På sin höjdpunkt, i början av 90-talet, räknade samfundet nära tusen medlemmar i 15 lokalföreningar. L uppehöll kontakt med utländska fritänkarorganisationer, o Fritänkaren spreds i USA. Han utgav småskrifter som Hvad vi tro och hvad vi vilja o Hvad jag sagt och hvad jag icke sagt (88). Utilisterna manades sprida dem. L:s strävan att skapa en antikristen folkrörelse mötte tidigt motstånd bland socialdemokraterna. Axel Danielsson o August Palm bekämpade ho- nom genast hårt fast de själva var fräna mot präster o predikanter. De befarade, att utilismen skulle avleda arbetarnas intresse från den ekonomiska kampen — "magfrågan". De fruktade också för troende arbetares reaktion, om partiet bekämpade gudstro o kristendom. Danielsson skrev fräna artiklar mot L:s "kolportörsagitation" i Arbetet (8 maj, 11, 16, 23, 27 okt, 1 o 3 nov 88) o Palm sökte "krossa utilismen" på folkmöten, där han dock först led nederlag mot L. Branting som själv var en ateistisk kulturradikal var mer förstående o berömde hans insats "gentemot den svarta ligan i prästuniform och kolportörsrock" (Soc-Dem 28 jan 88).

L o socialisterna förenades i striden mot statliga tvångsaktioner 88–90. Först dömdes Branting o Danielsson till böter för "trosförnekelse", då de i sina tidningar tryckt en hälsning från L med ett allvarligt ateistiskt budskap. Sedan dömdes Danielsson till fängelse för gäckeri för ett ironiskt brev till Världsalltets upphovsman (Arb 9 maj 88), o Branting fick tre månader för att ha avtryckt det. L satt tre månader i fängelse i Malmö dec 88–1 mars 89 o ett halvt år på Långholmen 28 okt 89–2 maj 90. Lång-holmsvistelsen var nära att bryta ned den känslige L som fick en slutdom på tre månaders fortsatt fängelse, medan han avtjänade ett halvårsstraff. Då han 21–24 april 90 i sitt överretade tillstånd tyckt sig skåda Gud i cellfönstret, lyckades hans vänner med Nyström i spetsen utverka, att han överfördes till ett sjukhus o snabbt benådades av Oscar II 2 maj 90. En petition med 5 338 namn hade inlämnats till kungen 1 april s å, där petitionärerna sade sig dela L:s ateistiska tro. En petition på 3 821 namn tillfogades. Återställd till hälsan genom landsvistelse på Dalarö var L, som under den psykiska pressen synes ha vacklat i sin antikristna övertygelse, åter beredd att kämpa för utilismen. Han ämnade nu åter hålla de föredrag han dömts till fängelse för o som han gett ut i broschyrform: Hvarför uppträder jag mot kristendomen? o Gud. Detta förbjöds dock av överståthållaren, men småskrifterna tolererades. Fritänkarens upplaga ökade o nådde 92 upp till 3 500 exemplar, varav många utdelades gratis av utilisterna. Från 15 okt 91 benämndes en del av upplagan på landsbygden Tänk sjelf! för alt inte ge ögonblicklig anstöt.

Alltifrån 90 mötte L ett fast motstånd från socialdemokratin. Branting hade på en socialistkongress i Halle okt 90 genom Wilhelm Liebknecht blivit övertygad om att partiet inte fick sätta religionens bekämpande på sitt program. På ett debattmöte med bortåt 1 200 deltagare 9 nov 90 på Mosebacke salong anordnat av Socialdemokratiska förbundet drabbade L o Branting samman. Efter en lång debatt antogs Brantings resolutionsförslag med krav att partiet skulle låta religionsfrågan vara en privatsak o inte direkt bekämpa de kristna samfunden. Ett resolutionsförslag från L som hävdade behovet av en särskild fritänkarrörelse i samverkan med socialdemokratin samlade en stor minoritet. Utilisterna föreslog dock aldrig att pariet skulle uppta ateismen i sitt program. Branting hävdade s å i debatter med utilisterna, att de överskattade religionens betydelse i vardagslivet, som bestämdes av materiella bekymmer o strävanden. Mot L:s radikala fritänkeri med tradition från upplysningstidens encyklopedister ställde Branting ett mer nyanserat historiskt synsätt. L stod kritisk gentemot det doktrinärt marxistiska inslaget i Brantings o Danielssons världsbild: föreställningen att trosläror o religioner o allt slags "övertro" självfallet skulle försvinna med klassamhällets produktionsordning. Han hävdade liksom Wicksell behovet av medveten kamp för en sannare världsbild. Den socialistiska propagandan trädde nu i bakgrunden i hans förkunnelse. Vänskaplig kontakt o tidvis politiskt samarbete i striden för allmänna rösträtten vidmakthölls dock mellan L o Branting.

Hösten 90 hade L preciserat sin utilistiska tro. 1 nov hävdade han, att verkliga sociala reformer ej kunde genomdrivas så länge människorna "äro förblindade, förslappade, bundna, fördummade i den kristna världsåskådningen" (Fritänkaren s 163). Nr 22 (15 nov) innehöll ett avtryck på fem sidor av ett föredrag av L 2 nov 90, som punkt för punkt ville bevisa "att våra dagars vet. arbeten är för mer än bibelns evangelier o epistlar". Hos L möter ett genuint "religiöst" medvetande om en intellektuell sanning som skall frigöra människorna. Han ville förkunna "ateismens ljusa, glada, livskraftiga, befriande evangelium" o ansåg sig med utilismen tillmötesgå äkta religiösa behov (Hessler s 219 f). Han manade med puritanskt allvar till att verka medan dagen varar till hjälp för lidande medmänniskor; utilisterna sjöng en "psalm" på detta motiv. Som talare spelade L på väckelsens hela register. Han vädjade suggestivt för omedelbar omvändelse (Fritänkaren 15 aug 91). Skepticismen skulle föra till en ny tro. Den enskilde skulle inlemmas i "den förnyade, samlade mänsklighetens kropp". L talade med glöd om utilisternas glada upplevelse i nuet av medborgarskap i framtidsriket, som de inte kroppsligen skulle få leva i, en förkunnelse erinrande om urkristendomens eskatologiska mystik (Fritänkaren 1 april 91).

L:s föredrag o artiklar präglades av kunnighet o tankeklarhet. Med stöd av sin beläsenhet i antik filosofi o senjudisk, parsistisk o indisk etik bekämpade han kristendomens anspråk på att ha den högsta etiken. Han öste särskilt rikligt citat ur buddhistiska skrifter. Fritänkaren översatte kvalificerade debattinlägg av fritänkande engelsk- språkiga författare som Stuart Mill, Henry Thomas Buckle, Robert Ingersoll o fransmannen Max Nordau. Här avtrycktes bibelkritiska studier av frihetskämpen Thomas Paine (d 1809) med ingående kritik av NT:s åberopande av GT:s profetior (15 juni–15 aug 90) o av lyrikern P B Shelley (d 1822), som angrep föreställningen om Jesus som den fullkomliga människan (1 okt 90), liksom utdrag från religionskritisk skönlitteratur av t ex Karl Gjellerup, Jens Peter Jacobsen o Alexander Kielland. L o Wicksell skrev långa, allvarliga artiklar i polemik med motståndare, som fick komma till tals lika utförligt. L angrep ofta predikan om eviga plågor i helvetet för dem som inte trodde på Gud o Kristus, o framhöll då att tvivlet är drivkraften till vetenskapliga o kulturella framsteg. Hur förena helvetestron med visionen av mänsklighetens broderskap? (15 sept 92). Varje nummer innehöll parallellspalter med påvisade motsägelser i bibeln. L konfronterade anbefallningar i GT om utrotning av gudlösa folk med femte budordet "Du skall icke dräpa!" Måltavlan för denna aggressiva polemik var den massiva biblicismen i dåtida förkunnelse, enligt vilken allt som stod i bibeln var sant o uppbyggligt. L angrep predikanterna "för att draga ett svart sorgedok över livet och människorna". I polemik mot det pietistiska fördömandet av dans, teater o andra världsliga förlustelser som syndiga försvarade han med värme de hårt slitna arbetarnas rätt till dessa glädjekällor på sin sparsamt utmätta fritid o framhöll teaterns personlighetsdanande värde ("Några ord om 'verldens' glädje", 15 mars 92).

L som var protestfixerad vid Waldenström (Öhrman s 139 f) gick fränt till angrepp mot försynsförkunnelsen i dennes folkbok Gud är min tröst (90) som osann o vilseledande med dess uppmaningar att kasta alla bekymmer på Gud, som hör all bön, o vars skapelse är utan brist (Fritänkaren 15 juni 92, s 89 f). L avtryckte därför ofta notiser om jordbävningar, gräshoppsplåga o svältkatastrofer. Fritänkaren hade någon gång fanatiska o vulgära inslag som budskapet om "Jehovas död" med dödsannonskors (15 juni 91, foto Höglund s 244). Det var ett affektladdat, smädande utfall mot den kristna gudsbilden o dess gammaltestamentliga bakgrund. Utbrottet skadade L:s anseende. En extrem skräckbild av medeltidens mörker o inkvisitionens fasor möter ofta i hans polemik. Han ville inte heller gå frisinnade kristna till mötes som vännen kyrkoherde Per Nymansson (ref av debatt mellan L o honom i Skepparslöv 16 aug 91 i Fritänkaren 15 sept, broschyr 93).

L:s utilism var i samklang med 80-talsintellektuellas tro på naturvetenskapernas o sociologins framtidsskapande kraft (Tingsten s 259 o Nordström s 158). På en stor debatt i Uppsala 14 nov 91 om kristendom o kultur gick L med Nyström, Wicksell o Branting till strid för den rationalistiska framstegstron (ref i Soc-Dem 17–19 nov o i G A Magnusson o Laurin s 185 f). De bemöttes med en artikelserie i Sv Morgonbl nov–dec 91, där bl a Waldenström angrep förnekandet av kulturens stora tacksamhetsskuld till kristendomen. Han avrådde från debatt med L o hans meningsfränder, som vore av "den fader djävulen".

Under L:s sjukdom våren 92 ledde Wicksell o hans fru Anna Bugge redigeringen av Fritänkaren. 93 stred L för en antikyrklig manifestation till Uppsala mötes 300-årsjubileum. Ett upprop till kungen riktat mot statskyrkosystemet samlade 8 592 namn. L hade hoppats på 50–100 000. Han utförde ännu intensiva långväga föredragsturnéer. En sådan genom Götaland beskriver han livfullt 1 aug 93 i Fritänkaren: På härnadståg mot kristendomen. Det var svårt att få lokal o att bli sakligt refererad i arbetarpressen men överallt mötte trofasta anhängare upp o omkr 200 åhörare var vanligt. L:s förkunnelse utfördes med vacklande hälsa o ofta spända nerver under pressen av dålig ekonomi. 3 sept 93 insjuknade L, troligen i benröta. Upprepade operationer, den sista 8 febr 94, kunde inte rädda hans liv. Några nummer av Fritänkaren redigerades åter av Wicksell men varken den eller det Utilistiska samfundet kunde överleva L. 1 april 94 utkom det sista numret (ett nr 1 dec så innehöll endast ett meddelande om att tidskr skulle upphöra).

L blev ofta snävt bedömd. Waldenström såg i honom avfällingen som hädade så "att till och med de ogudaktiga bäva". I socialdemokratisk historieskrivning sågs han ofta främst som en irritationsfaktor för arbetarrörelsen i dess genombrottstid (så hos G Magnusson 1939). Björnstjerne Björnson karaktäriserade honom som Nordens enda apostel, beredd att offra allt för en helt ny sanning (Norska Dagbl 1 maj, Politiken 3 maj 92, avtr i Fritänkaren 15 maj så). Modern forskning (Göransson, s 148) karaktäriserar honom som en antifrälst förkunnare som med apostlaglöd kämpade för en samhälls-trons framtidsreligion.