C Anton Nyström

Nyström, Christen Anton, f 15 febr 1842 i Gbg, Domk, d 17 juni 1931 i Sthlm, Engelbr. Föräldrar: grosshandl Lars Fredrik N o Carolina Kristina Silfverstolpe. Studentex vid Gbgs realgymn 11 sept 60, inskr vid UU 13 sept 60, med fil kand 14 dec 61, amanuens vid anatomiska o fysiologiska instit där 63–64, bitr läk på Augustenborg, Slesvig, under dansk-tyska kriget 64, MK vid UU 28 febr 66, ML vid Kl 13 maj 68, leg läk 14 maj 68, disp vid LU 19 maj 68, MD där 29 maj 68, studier i Khvn, Berlin, Wien, Paris o London juni 68–sept 69, prakt läk i Sthlm från 69, bitr läk vid G Zanders mediko-mekaniska inst i Sthlm 69–70, grundare av Positivistiska samf 79, förest för Sthlms arbetareinst okt 80–90 o 92–08, led av styr där 80–21, ordf i Sv freds- o skilj e-domsfören 01–05.

G 1) 15 sept 1868(–77) m Thyra Hammerich, f 12 nov 1846 i Khvn, Trinitatis, d 15 sept 1921 i Frederiksberg, S:t Markus, dtr till prof Peter Frederik Adolph H o Julie Augusta Scheuerman samt senare g m prof Edvard Rudolf Neovius; 2) 28 juni 1878(-07) i Khvn, Helligånd, m frih Louise Sophia Hamilton, f 16 juli 1838 i Bo, Ör, d 23 okt 1917 i Sthlm (enl db för Lidingö), dtr till överpostdir frih Hugo Adolf H (bd 18) o frih Lovisa Johanna Ridderstolpe samt tidigare g m bruksägaren Bengt Johan v Hofsten; 3) 29 juli 1907 i Sthlm, Jak, m Thyra Degermark, f 11 sept 1875 där, Kat, d 19 dec 1942 där, Engelbr, dtr till grosshandl Carl Antonius D o Lovisa Adolfina Helander.

Anton N fick en omsorgsfull uppfostran, först i hemmet, som präglades av varm religiositet, och därefter i Gbgs realgymnasium. Han intresserade sig tidigt för naturvetenskapen och beslöt i tonåren att läsa medicin. Studierna i Uppsala klarades av i rask takt trots att N redan då var en flitig föredragshållare och ivrigt deltog i 1860-talets blomstrande studentliv. Han deltog även i det akademiska musiklivet, var en passabel sångare och fiolspelare och behöll kärleken till musiken livet ut.

N:s studietid inföll under brytningen mellan boströmiansk idealism och naturvetenskapliga idéströmningar, och hans utveckling till fritänkare efter en period av filosofiska och religiösa grubblerier var tidstypisk. 1865 försvarade han som en av de första darwinismen inför Uppsala läkarförening. Tiden var också skandinavismens, och i dess anda deltog N som läkare i slesvig-holsteinska kriget 1864. Där torde en avog attityd mot allt tyskt ha grundlagts, senare kompletterad med en stark fransk orientering. N tog entydigt ställning för Frankrike under tysk-franska kriget 1870–71 liksom i tvisten om Elsass-Lothringen kring 1900, och han kom senare att med eftertryck lägga skulden till första världskriget på tysk och österrikisk politik. – Under en omfattande utlandsresa studerade N främst hudsjukdomar, och som praktiserande läkare i Sthlm behandlade han nerv-, hud- och könssjukdomar.

Vid 1870-talets mitt kom N i kontakt med den franske filosofen Auguste Comtes idéer och anslöt sig snabbt till dessa. Comte hade på 1820- och 1830-talen formulerat en samhällsfilosofi – positivismen – som starkt präglades av vetenskaps- och framstegstro. Vetenskapen skulle bli den stora drivkraften i den fortsatta samhällsutvecklingen och tränga undan allt spekulativt och religiöst tänkande. Till denna filosofi fogade Comte på 1850-talet en sorts ateistisk kult som satte mänskligheten i guds ställe och hade som sina grundsatser att "leva för andra" och "verka för framåtskridandets sak med moraliska medel". Kultens mål var en enad mänsklighet under en demokratisk-industriell ordning. N kom att anamma lärans bägge delar och kan betecknas som Sveriges enda rättrogna positivist. Han översatte flera skrifter av Comte, skrev ett omfångsrikt arbete om dennes lära och grundade Positivistiska samfundet, vars medlemmar huvudsakligen rekryterades ur hantverkar-kretsar. Till sin politiska åskådning var N radikalliberal. Han insåg att det krävdes en samling av de splittrade radikala krafterna för att åstadkomma samhällsförändringar. Han tillhörde en krets liberaler som sökte bilda ett allmänt vänsterparti genom sammanslagning av skilda liberala grupperingar, lantmannapartiets vänsterflygel och eliten av arbetarna. Vid sidan därav grundade han eller medverkade vid tillkomsten av en rad liberala föreningar, vilka fick stor betydelse för liberalismens utveckling (Vallinder, s 26).

De liberala arbetarföreningarna, som var föregångare till den socialistiska fackföreningsrörelsen, nådde under det tidiga 1880-talet under N:s ledning sin kulmen i utbredning och inflytande. N tog efter Sundsvallsstrejken 1879 arbetarnas parti och riktade stark kritik mot myndigheterna. Därmed kom han i nära kontakt med arbetarna och fann bland dem "stora förmågor, ädla ansatser och mycken okunnighet" (AN, 1859-1929, 1929, s 92). N menade att arbetarna behövde både bildning och en stark organisation för att kunna hävda sig mot etablissemanget. Under de följande åren anlitades han flitigt för att leda strejker och förhandla med arbetsgivare, och 1881 utformade han det första sv fackföreningsprogrammet, som antogs vid ett centralt ar-betarmöte året därpå. Bland kraven han formulerade var de viktigaste reglerad arbetstid och allmän rösträtt.

N utövade en stark dragningskraft på unga arbetare och hantverkare och samlade kring sig en skara anhängare, av vilka flera senare kom att ingå i den framväxande fackföreningsrörelsens kärntrupp. Han var dock för mycket av särling och kompromisslös moralist för att i längden kunna uppträda som partiman eller arbetarledare. Då han av liberalerna erbjöds en riksdagskandidatur avböjde han, och en lärjunge ansåg att N hade "äran av att hava visat oss den väg vi skola vandra", men att han däremot inte torde vara "rätte mannen att leda våra strävanden" (cit i Lindberg 1976, s 2). Under 1890-talet blev N något av en demonstrationspolitiker som fann många av liberalernas ståndpunkter alltför flata.

För N var arbetarnas intellektuella och moraliska höjande lika viktigt som de sociala och materiella förbättringarna. Folkbildningen såg han dessutom som ett verksamt medel i nykterhetssträvandena. Omkring 1875 inledde han föreläsningsserier och grundade ett folkbibliotek, och fem år senare grundade han Sthlms arbetareinstitut och blev dess förste föreståndare. Det var landets första fasta folkbildningsanstalt och blev förebild för ett stort antal liknande inrättningar i Norden. Där erbjöds mot en låg avgift populärvetenskapliga föreläsningar i skilda ämnen. N lyckades till institutet knyta en rad framstående kulturpersoner och lärare vid Sthlms högskola; själv föreläste han i medicinska ämnen och kulturhistoria. Skolans program – som riktade sig till båda könen – sammanfattades i slagorden "tanke- och forskningsfrihet, arbetsklassens upplysning och fosterlandets väl".

Institutet möttes emellertid med misstro och oförståelse från både höger- och vänsterhåll. N hade 1881 genom statsminister A Posse lyckats erhålla ett statsanslag, men då S A Hedin i Sthlms stadsfullmäktige s å motionerade om ett kommunalt anslag på 5 000 kr avslogs det efter ett kraftigt angrepp av H Forssell (bd 16), som med hänvisning till positivismens religiösa och politiska lärosatser varnade för N:s samhällsomstörtande och ateistiska åsikter. Ett stort protestmöte fördömde beslutet som "ett dödshugg, mattat mot folkets och frihetens heliga sak" (cit i Bolin, s 46). Institutet räddades dock genom gåvor från allmänheten; bl a skänkte H Branting 3 000 kr, och redan efter några år erhölls regelbundna statliga och kommunala bidrag; sporadiska angrepp förekom emellertid, bl a i riksdagen från konservativt och kyrkligt håll. Arbetareinstitutet blev snabbt ett kulturcentrum med ett rikhaltigt bibliotek, och det arrangerade konserter, utställningar och diskussionsaftnar. Det måste anses som banbrytande för den moderna folkbildningsrörelsen.

Vid sidan om Arbetareinstitutet gjorde N en viktig folkbildningsinsats genom sitt skriftställarskap. Hans serie av folkskrifter om arbetarfrågan och andra sociala spörsmål har setts som förebild för Verdandis småskriftsserie. Sexbandsverket Allmän kulturhistoria imponerar, trots metodiska brister och en viss osjälvständighet, genom både omfång och förmåga att ge översikt och utblick. Arbetet, som visar stark påverkan av Comte, hade vuxit fram ur N:s föreläsningar vid institutet och fick bred spridning.

Både som arbetarledare och folkbildare kom N vid 1880-talets början i skarp motsättning till August Palm, som då började agitera för socialismen i Sthlm. Palm insåg att radikalliberalerna var de främsta konkurrenterna om arbetarnas gunst och gick i tal och tidningsartiklar till hårda angrepp bl a mot N; för mycket bildning kunde försvaga arbetarklassens intresse för klasskampen. Andra socialistledare, bl a Branting och A Danielsson (bd 10), såg dock mer positivt på N:s insatser. N å sin sida kritiserade socialismen för att enbart arbeta för materiella förbättringar; den kommande demokratiseringen krävde kunniga och bildade människor. "Huvudfrågan" var lika viktig som "magfrågan". N tog vidare avstånd från all revolutionär utveckling och avvisade socialismens strävan att förstatliga produktionsmedlen.

Ett livslångt intresse ägnade N de religiösa frågorna och kyrkan. I enlighet med sin positivistiska övertygelse var han ateist; om han trodde på något var det vetenskapen och dess förmåga att frälsa mänskligheten. I ett otal skrifter och föredrag kämpade han mot kristen dogmatik och trångsynthet; angreppen drabbade både statskyrkan och frikyrkosamfunden. Kort efter Positivistiska samfundets grundande begärde han under uppseendeväckande former för sig och ett antal medlemmar utträde ur statskyrkan, givetvis förgäves. Under Giftasprocessen 1884 ställde han sig bakom Strindberg och protesterade mot lagstiftningen mot "religionsbrott". Som en följd av åtalet bildade han tillsammans med några likasinnade Föreningen för religionsfrihet. Han deltog aktivt i Verdandis religionsdebatt 1891 och fick utstå våldsamma angrepp från biskop G Billing (bd 4). N föreslog bla att man borde avskaffa de teologiska fakulteterna, skilja kyrkan från staten och ersätta kristendomsundervisningen med en konfessionslös religionshistoria. 1908 utgav han ett religions-kritiskt arbete där han riktade ett våldsamt angrepp mot bl a helvetesläran. Som ett inslag i debatten kring boken ordnade Fritänkareförbundet följande år ett möte i Sthlms Folkets hus. På N:s initiativ antogs en resolution som krävde avskaffandet av tron på djävulen och de eviga straffen, en bedrift som därefter upprepades under en omfattande föreläsningsturné i landsorten.

N engagerade sig i en lång rad medicinska och närliggande frågor, och både samhällsförbättrarandan och den polemiska lustan var stark. Bl a invecklades han i en häftig fejd, då han i samband med en smittkoppsepidemi propagerade för en behandling som klart stod i strid med sundhetskollegiets anvisningar. På 1880-talet blev N nymalthusian och fattade intresse för sexualhygieniska frågor; med tiden blev han en av den moderna sexualsynens främsta pionjärer. Han propagerade bl a för tidiga äktenskap och användning av preventivmedel. I decennier kom han att röra sig i lagens gränsland då han, mot tidens strikta förbud, spred upplysning om sexual- och preventivmedelsfrågor. Det skedde bl a i form av brevsvar och i slutna sällskap i arbetar- och kvinnoföreningar. För ett inlägg i debatten om preventivlagen 1910 dömdes han till böter. En yngre generation av sexualreforma-torer – bl a E Ottesen-Jensen – har betygat N som orädd föregångare sin uppskattning. N:s arbete Könslifvet och dess lagar (1904) blev för en tid en av de stora handböckerna i ämnet och översattes till fem språk. I andra verk skrev han med en för tiden ovanlig öppenhet bl a om homosexualitet och hävdade kvinnans rätt till legal abort och födelsekontroll. Under 1910- och 1920-talen var N och K Wicksell de enda svenskar som innehade framstående positioner i den internationella nymalthusianska rörelsen.

Ett annat av N:s livslånga intressen gällde psykiatrin och mentalvården. Hans dissertation från 1868 handlade om kretinism och idioti, ett tidigare föga uppmärksammat ämne i psykiatrins utkant, men arbetet på hospitalen föreföll honom tröstlöst på grund av den rådande terapeutiska pessimismen. Under inflytande från positivismen fick han en ljusare syn på mentalvården och möjligheterna till behandling. I ett arbete 1878 opponerade han mot tvångsinslagen i vården och mot tendensen att mentalsjuka med allt lindrigare symtom intogs på hospital samt framhöll vikten av preventiva åtgärder och snabba behandlingsinsatser efter insjuknandet, ett program rakt motsatt det rådande. En praktisk konsekvens av N:s uppfattning blev att ett hem för nervsjuka öppnades 1878. Det fungerade som en sorts psykiatrisk poliklinik och torde ha varit det första i sitt slag i Sverige.

Från 1890-talet gjorde N uppmärksammade insatser mot vad han ansåg vara medicinskt omotiverade tvångsintagningar på hospital, i regel åtföljda av omyndigförklaranden. Det handlade om fall där skälen till intagningen snarare var förmögenhetsrättsliga och andra familjetvister än konstaterad sjukdom. N undersökte patienterna och friskförklarade dem, vilket bragte honom i opposition till psykiaterkåren, som såg sin specialistkompetens ifrågasatt. Efter en omfattande studieresa 1894 formulerade han ett reformprogram för hospitalsväsendet som i mycket föregrep 1980-talets psykiatriska vårdform. Där framhölls bl a att mentalvården borde bygga på en psykosocial helhetssyn och så långt möjligt bedrivas i öppen form och med ett minimum av våld. Som ett omedelbart resultat av N:s kritik ändrades en rad rutiner i vården; hospitalen rustades upp och underkastades en regelbunden inspektion.

Periodvis utvecklade N ett betydande intresse för politiska frågor. Hans ställningstaganden präglades av stark nationalism, ett ömmande för folkens självbestämmanderätt och ett tidstypiskt rastänkande, och hans agerande utmärktes av stor impulsivitet. Som nybliven medlem i Sv freds- och skiljedomsföreningen blev han överraskande ordförande och framkallade omedelbart oro genom att mitt under unionskrisen kräva full nationell likställdhet för Norge. Endast något år senare kom han i motsättning till fredsföreningen genom sin kritik av den hotande förryskningspolitiken i Finland och avgick som ordförande. Han varnade också högljutt för vad han uppfattade som den ryska faran för Sverige. N var även en varm vän av Polens sak. Som student upprördes han över hur det polska upproret 1863 kvästes av ryska soldater. Senare företog han resor dit, behandlade i flera arbeten Polens historia, varnade också här för rysk expansionspolitik och skrev hänfört om landets befrielse 1916. Under ett besök i Galizien uppmärksammade N den judiska frågan och därmed förknippade sociala problem. Trots sin i grunden rasbiologiska åskådning betonade han judarnas rättigheter som folkslag men underströk att de inte fick inkräkta för mycket på nationella polska intressen. Vid 83 års ålder utgav han arbetet Polen förr och nu (1925), där han bl a hävdade att tsardömets aggressiva hållning övertagits av Sovjetunionen.

N var en framstående kulturpersonlighet och reformivrare, och han stod i ett halvsekel i den sv idédebattens främsta stridslinje. Med kraft och entusiasm kämpade han mot sociala orättvisor, intolerans och ortodoxi av varje slag. Han engagerade sig i praktiskt taget alla stora debattfrågor under den brytningstid då det moderna Sverige växte fram, och han kan betraktas som en av 1880-talsradikalismens inspiratörer. Att N trots dessa insatser är relativt bortglömd förklaras dels av att det bildningsprogram och de radikalliberala idéer han företrädde var tidsbundna, dels av att hans debattstil gav honom många fiender men inga helhjärtade anhängare. Knappast någon åsiktsgrupp kunde i längden identifiera ho- nom som en av de sina. N:s ovilja att kompromissa om sina övertygelser gjorde honom till en omstridd person; hans envishet och retlighet, även gentemot meningsfränder, gjorde honom svår att samarbeta med. N var en rastlös mångsysslare, hängiven varje fråga han engagerade sig i men ofta splittrad på alltför många uppgifter. Han ägde encyklopediska om än ibland ganska grunda kunskaper, och han förenade en hög idealism med en grundmurad tro på kunskapens förmåga att förändra världen.