Lars J Levander

Levander, Lars Jakob, f 31 mars 1883 i Sthlm, Jak o Joh, d 26 april 1950 i Rasbokil, Upps. Föräldrar: häradsh Johan (John) Jakob L o Sofia Katarina (Karin) Westblad. Mogenhetsex vid Nya elementarskolan i Sthlm 23 maj 00, inskr vid UU 2 febr 01, FK 14 dec 03, FL 1 sept 08, disp 26 maj 09, FD 28 maj 09, allt vid UU, folkskollär 09— 13, statens folkskolinspektör i Södertälje, senare i Roslagen 13—19, vetensk medarb vid Landsmålsarkivet i Uppsala o ledare av dalmålsundersökn 1 maj 20, ord där 20 juni 30, förste arkivarie juli 44—31 mars 49. — LGAA 32, LVHAA 47. — Ogift.

Lars L visade i början mera håg för litteratur än för lingvistik. Ett av hans första arbeten Sagotraditioner om sveakonungen Adils (1908) präglas av kritisk skärpa o en ovanlig kringsyn i de fornnordiska sagokällorna. Under detta arbete drogs L emellertid till svensk o nordisk språkforskning i kretsen av den vidsynte o lärde Adolf Noreen. Genom honom riktades hans intresse mot Dalarna. Under fyra års vistelse i byn Åsen i Älvdalens sn lärde han känna o tala ett av vårt lands ålderdomligaste folkmål. Under vistelsen där samlade L materialet till sin doktorsavhandling Älvdalsmålet i Dalarna. Den innehöll en systematiskt uppställd ordböjningslära o en rik exempelsamling till syntaxen. Samtidigt utgav L i Språk o stil 9 en specialstudie av Åsenmålet med titelfrågan I vad mån kan ett bymål kallas enhetligt?

Genom fortsatt arbete med en ordbok över Älvdalsmålet förvärvade han ingående kännedom om arbetslivet o den traditionella livsföringen. Hans mångsidiga ordinsamling förde honom in på den tvåfaldiga ord- o sakforskning, som senare satte sin prägel på hela hans författarskap. För att "ge kommande tiders svenskar åtminstone en aning om, huru deras förfäder levat och arbetat", utgav L 14 den märkliga boken Livet i en Älvdalsby. Denna språkligt kulturhistoriska beskrivning har betecknats som en av våra yppersta folklivsskildringar. Forskningsfältet vidgades, när L knöts till Landsmålsarkivet i Uppsala. Han fick då uppdraget att framställa en grammatisk beskrivning över sockenmålen i övre Dalarna från Gagnef i sydost till Transtrand o Älvdalen i nordväst. Med osedvanlig snabbhet o organisatorisk förmåga genomförde han sin stora uppgift o kunde redan 25—28 i två digra band (780 s) ge ut översikten Dalmålet. Beskrivning och historia.

Under förberedelsen av dalmålsgrammatiken återvände L till den fornnordiska litteraturen o mytologien med den stillsamt polemiska uppsatsen Om rå 'mytiskt väsen' (i Nysv studier 1923). Med sin metodiskt viktiga undersökning visar L dels att "problemet rå — som övriga mytologiska problem — ej kan lösas enbart som en etymologisk nöt att knäcka, dels att en tålmodig granskning av folktrosmaterialet vid problemets lösning ingår som ett oundgängligt moment".

Senare utgav L tillsammans med Elias Wessén en kortfattad etymologisk ordbok över det gängse svenska ordförrådet (32). Nästan samtidigt publicerade han i tre band den kulturhistoriska serien Ur samhällsdjupen i forna tider. Från denna tid härrör även hans översikt över nordisk o europeisk språk- o kulturforskning Ord och sak, Språkvetenskap o kulturhistoria inom svensk allmogeforskning (36). Efter en historisk återblick presenterade L där kortfattat sv etnologi o folkminnesforskning samt den språkgeografiska forskningen i Västeuropa o i Sverige.

L fortsatte sin stora dalmålsundersökning med att på 30-talet insamla o lexikaliskt bearbeta det övredalska ordförrådet med sikte på en ordbok. Med ledning av sina frågelistor rörande olika sidor av bondebruket o dess hantverk företog han långa uppteckningsresor i landskapet. Han skaffade sig i bygderna en stor stab av kunniga korresponderande ortsmeddelare, som besvarade hans frågor, tecknade o fotograferade ett stort antal föremål o byggnader, varigenom ordboksverket tillfördes ett mycket stort o värderikt ord- o sakmaterial. Lexikaliskt registrerat på nu ca 155 000 oktavkort o uppställt på Dialekt- o folkminnesarkivet i Uppsala utgör detta material en rik källa för språklig o etnologisk forskning. På grundval av denna "kortordbok" började han under 40-talet författa preliminära artiklar till den ordbok som senare skulle tryckas. Före sin bortgång hann L föra fram manuskriptet till artikeln "skinn". Ordbokens sakliga stoff, som bättre kunde ges ut i annan form än den lexikografiska, utgav L genom det stora verket om böndernas arbetsliv i norra Dalarna under 1800-talets förra hälft, kallat Övre Dalarnes bondekultur omfattande tre delar: Självhushåll, Förvärvsarbete o Hem och hemarbete. Genom hänvisningar knyts dessa omistliga sakskildringar till ordbokens tekniska artiklar, vilket i hög grad förenklar deras definiering.

I den ungefär samtidigt författade värdefulla hembygdsboken Våmhusfjärdingen (44), skildrade L "den nya tidens genombrott i en Dalabygd". På uppdrag av Älvdalens socken planerade o författade han till stor del själv de tio kapitlen till det kulturhistoriska verket Älvdalskt arbetsliv, postumt utg 1953. — Till sin inträdesföreläsning i Vitterhetsakademien valde L det språkligt o kulturhistoriskt viktiga ämne, som ofta fångat hans uppmärksamhet: Till frågan om ordens död (tr i Antikvariska studier, 4, 1950).

L har karakteriserats som "en mycket ovanlig arbetsmänniska, som genomförde sina arbetsuppgifter med osviklig punktlighet, likasom en tidtabell. Försenande faktorer som umgänge, sammanträden, föredrag, föreningsliv m m eliminerades helt, eller så gott som helt" (Strömbäck i VHAAA). Som ledare för undersökningen av övre Dalarnas folkmål, genomförde han ett mycket betydande språkligt-etnografiskt o kulturhistoriskt författarskap. Hans produktion vittnar om fint språksinne, stor lärdom o realistisk blick.