Adolf G Noreen

1 Noreen, Adolf Gotthard, f 13 mars 1854 i Östra Ämtervik, Värml, d 13 juni 1925 i Ärtemark, Älvsb. Föräldrar: kommissionslantmätaren Erik Adolf N o Emilie Maria Elisabet Poignant. Elev vid Karlstads h elementarlärov ht 64, mogenhetsex där 25 maj 71, inskr vid UU 19 sept 71, FK 12 dec 73, FL 5 maj 77, disp 24 maj 77, FD 6 sept 77, doc i nordiska språk 14 nov 77, allt vid UU, lär vid Z Krooks o M Uppströms läroanstalt för flickor i Uppsala 77–87, förest för filolog seminariets vid UU avd för nordisk språkforskn läsåren 78–79 o 81–83, tf eo prof i sv språket vid UU 1 nov 81–1 juni 83, tf prof i nordiska språk där bl a 1 sept 83–sept 87, grundade tills med A Erdman (bd 14) Språkvetensk sällsk i Uppsala 27 sept 82, ordf där 87–92, prefekt för UU:s museum för nordiska fornsaker 1 dec 83–13, ordf i Rättstavn:sällsk 85, prof i nordiska språk vid UU 16 sept 87–30 maj 19, ordf i styr för nykterhetsvännernas studenthem i Uppsala 88–91, grundade tills med J A Lundell (bd 24) Uppsala ensk lärov 92, ordf i styr där 98–09, ordf i styr för Uppsala arbetarinst 93–05, för Sv litteratursällsk 93 –05, en av grundarna av sommarkursinstit i Uppsala 93, ordf i sommarkursernas föreläsn:utsk 97–00, inspektor musices i Uppsala från 97, grundade Kammarmusiksällsk där 02, led av ortnamnskomm från maj 02, ordf där från 07, led av komm ang Längmanska donationsfonden dec 16–sept 17, ordf i komm ang sv släktnamn nov 18–22, led av Längmanska kulturfondens nämnd från 19, av komm ang SA:s ordboksarbete febr–mars 20, tf lär i nordiska språk vid StH 18 febr (tilltr ht) 20–23. – LHVU 89, LVVS 00, erhöll SA:s k pris 01, LVHAA 02, LVS 04, LVA 17, LSA 19.

G 23 juni 1886 i Ärtemark m Anna Emilia Rosell, f 11 dec 1861 där, d 7 juli 1942 i Uppsala, dtr till kommissionslantmätaren Erland R o Anna Dorotea Helldin.

1859 inrättades en professur i nordiska språk vid UU. Den förste professorn i ämnet blev Carl Säve, som kom att göra sin främsta insats som dialektforskare. Han efterträddes av Mårten Richert, som introducerade den moderna jämförande språkforskningen vid Uppsalaakademin. Den tredje innehavaren av professuren blev Adolf N. Han synes ha rönt stort inflytande av sin närmaste företrädare, medan Säve varken genom sina skrifter eller sin undervisning torde ha påverkat honom i någon större utsträckning; en förenande länk var dock intresset för utforskandet av de sv dialekterna.

Större delen av 1879 tillbringade N i Leipzig, den junggrammatiska skolans Mecka, och mottog där intryck och impulser som blev avgörande för hans fortsatta vetenskapliga verksamhet. Bl a studerade han litauiska för slavisten August Leskien. Denne var den främste representanten för den nya lingvistiska läran och hade några år tidigare proklamerat satsen om ljudlagarnas undantagslöshet. N fortsatte att hålla nära kontakt med tysk språkforskning, och han förblev den junggrammatiska skolan trogen hela sitt liv.

N:s vetenskapliga produktion faller inom så gott som samtliga delar av nordistiken. Till stor del har den markerat milstolpar i utvecklingen.

N:s första större insatser gällde dialektforskningen. Gradualavhandlingen Fryksdalsmålets ljudlära behandlar dialekten i N:s egen hembygd. Företrädesvis är det språket i Östra och Västra Ämterviks socknar som beskrivs, en geografisk begränsning som N velat kompensera genom att ge de där förekommande språkdragen en såvitt möjligt uttömmande behandling. Avhandlingen redovisar resultatet av en fonetiskt noggrann genomgång av målets ljudbestånd, den första i Sverige där den nya fonetiska vetenskapens rön tillgodogjorts. För att kunna beskriva språkljuden så exakt som möjligt använde N en egen ljudskrift, låt vara ganska primitiv och innehållande förhållandevis få tecken. Den del av arbetet som benämns Etymologisk öfversigt, där bl a varje dialektljuds motsvarigheter i olika ord och ställningar i riksspråket anges, tjänade genom sin stringens och sin klarhet i systematiseringen som mönster för ett stort antal dialektavhandlingar flera decennier in på 1900-talet. För sitt arbete om Fryksdalsmålets ljudlära belönades N med filosofiska fakultetens högre pris för förtjänta gradualavhandlingar.

Till doktorsavhandlingen ansluter Ordbok öfver Fryksdalsmålet samt en ordlista från Värmlands Älfdal (1878), omfattande ca 6 600 ord och enligt N huvudsakligen utgörande "frukten af fem års trägna forskningar i min hemorts, Nedre Fryksdalens, 1 allmogemål". Ordboken skiljer sig, inte minst ur kulturhistorisk synvinkel, från tidens landsmålsbeskrivningar genom att den eftersträvar en fullständig redovisning av dialektens ordförråd och därför också tar upp den del av vokabulären som är gemensam med riksspråket. Till den i ordboken ingående listan över ord från Älvdals härad i norra Värmland ansluter Dalbymålets Ijud-ock böjningslära (1879), där för första gången det av J A Lundell skapade landsmålsalfabetet kom till användning i en dialektmonografi.

1879 utkom även Fårömålets ljudlära, som bygger på Carl och P A Säves efterlämnade ordsamlingar. N hade för övrigt sommaren 1878 på ett resestipendium studerat dialekten på ort och ställe. Hans intresse för gutniskan tycks ha bestått genom åren. Hösten 1920 lyckades N övertala Herbert Gustavson, den kanske främste kännaren av detta mål, att åtaga sig utgivningen av Gotländsk ordbok, omfattande 1600–1800-talens gutniska och även den grundad på bröderna Säves samlingar.

N hade 1879 av SA fått uppdraget att utarbeta ett grammatiskt arbete över dalmålet, en ännu ålderdomligare dialekt än den på Fårö. För ändamålet bedrev han sommaren 1880 fältstudier i övre Dalarna. Resultatet blev Dalmålet (1881–82), bestående av delarna Inledning och Ordlista öfver Dalmålet i Ofvansiljans fögderi efter A Steffenburgs, Hans Erssons ock egna anteckningar. Ordlistan rymmer också en rad etymologiska förklaringar av Sophus Bugge. N utförde med sin undersökning ett viktigt pionjärarbete i utforskandet av den komplicerade, mångskiftande och delvis svåråtkomliga språkvärld som dalmålet utgör och som varit av stor betydelse för svensk och nordisk språkhistoria. Arbetet Dalmålet har betecknats som "en beundransvärd prestation, kanske det förnämsta N åstadkommit i bemästrande av ett ... primärmaterial" (Hesselman). Även andra auktoriteter, främst Lars Levander, har betygat värdet av N:s insats för den fortsatta utforskningen av övre Dalarnas dialekter.

N:s vetenskapliga produktion under 1880-talet omfattade bl a ett antal språkhistoriska och etymologiska undersökningar, t ex Om behandlingen af lång vokal i förbindelse med följande lång konsonant i de östnordiska språken (1880) och Små grammatiska och etymologiska bidrag (ANF 1883), vari diskuteras två klassiska problem inom nordisk ljudhistoria, i-omljudet och brytningen. I De nordiska språkens nasalerade vokaler (ANF 1886), som torde kunna betecknas som ett av N:s bästa arbeten över huvud taget, har N genom att bygga dels på uppgifter om nasalvokaler i 1100-talets isländska hos författaren till "den första grammatiska avhandlingen" (i Snorres Edda), dels och inte minst på iakttagelser i dalmålet i allt väsentligt bragt ett komplicerat ljudhistoriskt problem till dess lösning.

Mest känd som språkhistoriker har N blivit genom sina handböcker, bla Altisländi-sche und altnorwegische Grammatik unter Berucksichtigung des Urnordischen (1884; 5. uppl 1970), De nordiska språken. Kårtfattad översikt (1887), Geschichte der nordischen Sprachen (1889–91) och Altschwedische Grammatik mit Einschluss des Altgutnischen (1904). Arbetet på det sistnämnda verket hade N påbörjat redan i början av 1880-talet. Berömdast har den norröna (fornvästnordiska) grammatiken blivit, men även den fornsvenska motsvarigheten intar en rangplats bland grammatiska beskrivningar av germanska fornspråk.

Vid utarbetandet av sin norröna grammatik kunde N vad formläran beträffar bygga på Ludvig Wimmers Fornnordisk formlära (1874). För ljudläran, utarbetad i enlighet med de junggrammatiska principerna, sammanfattade han, systematiskt och överskådligt, forskningsresultat som vunnits av bl a Hermann Paul, Eduard Sievers, Wimmer, F Läffler (bd 22), Axel Kock (bd 21) och honom själv. Det historiska perspektivet utsträcktes till att omfatta de nordiska språkens gemensamma förhistoriska stadium, urnordiskan, sådan den framträder främst i runinskrifter med den äldre, 24-typiga futharken, behandlade i undersökningar av Bugge och Wimmer. De då kända urnordiska runinskrifterna jämte de förslag till läsning och tolkning av dem som framlagts är sammanförda i ett appendix till grammatiken.

Det låg nära 40 år mellan första och fjärde upplagan av Altisländische und altnorwegische Grammatik. N följde noga med utvecklingen på området och tog ställning till nya forskningsrön, ändrade och kompletterade. Till omfånget är fjärde upplagan med sina bortåt 500 s mer än fördubblad jämfört med den första. Antalet runinskrifter i appendixet har ökat från 23 till 95. N står själv för ett flertal både skarpsinniga och originella tolkningsförslag.

Omdömena om N:s norröna grammatik har i allmänhet varit uteslutande lovordande. Sålunda har den t ex karakteriserats som "en videnskabelig ydelse av höi rang" och som "det förste tillöp til en gammelnordisk sproghistorie som tilfredsstiller nutidens krav" (Oisen). Ett påpekande i en i övrigt mycket erkännsam anmälan av andra upplagan av grammatiken (1892; Jönsson) att N saknade förstahandskännedom om de norröna handskrifterna, och därigenom inte riktigt kunde bedöma deras grafiska särdrag, har förvisso fog för sig, men förhållandet måste i det hela tillmätas förhållandevis marginell betydelse. Altschwedische Grammatik utkom i häften och förelåg avslutad 1904. Till omfånget överträffar den sin fornvästnordiska motsvarighet med bortåt 200 s. N har för sin beskrivning av fornsvenskan kunnat bygga på arbeten av i första hand Kock och K F Söderwall men även t ex på monografier av Sven Söderberg och Erik Brate (bd 6) rörande ljudskicket i Gutalagen resp Västmannalagen. Även egna forskningsrön samt, ibland mera antydningsvis, tankar om lösningen av olika detaljproblem redovisas inte sällan. Också i detta arbete tar N hänsyn till runinskrifters vittnesbörd om språkutvecklingen, nu det rika vikingatida sv materialet, främst från 1000-talet. I ett tillägg förtecknas ett representativt urval om 40 inskrifter, med till fornsvenska normaliserad text och med översättning. – N:s båda grammatikor är ännu (1990) oumbärliga redskap vid vetenskapligt studium av fornvästnordiskan och fornsvenskan.

Stor kraft och ett betydande intresse ägnade N åt ortnamnsforskningen. Genom ortnamnskommittén, vars uppgift var att utge verket Sveriges ortnamn, publicerades först Ortnamnen i Älvsborgs län, som utgavs häradsvis 1906–19 (två band innehållande inledning samt rättelser, tillägg och register tillkom senare). I detta företag, vilket hade Oluf Ryghs Norske Gaardnavne som förebild, var N den drivande kraften och stod för flertalet av de språkliga förklaringarna av namnen. Det är hans obestridliga förtjänst att arbetet fördes till ett slut inom rimlig tid. Namntolkningarnas riktighet kan dock inte alltför sällan ifrågasättas. Detta beror till en del på att N torde ha saknat egentligt intresse för ortnamnsforskningens realfilologiska sida men även på att hans språkliga konstruktioner och resonemang ibland har svårt att övertyga. Som etymolog kunde han inte mäta sig med samtidens främsta. Ett arbete som Svenska etymologier (1897) intar sålunda inte någon bemärkt plats inom sv ordforskning, även om N:s lingvistiska begåvning också inom detta område stundom kunde fira triumfer. En rad ortnamnsstudier av N:s hand finns publicerade i hans Spridda studier (1–4, 1895–1924) och i tidskriften Namn och bygd.

I fråga om språkriktighet och språkvård pläderade N för en rationell inställning: "Bäst är vad som kan av den förevarande publiken exaktast och snabbast uppfattas och av föredraganden lättast produceras" (Om språkriktighet, 1885). För denna uppfattning fick han mottaga kritik av bl a (bd 3), Bengt Hesselman (bd 18) och Olof Östergren, vilka mera betonade språkets roll som uttrycksmedel än som meddelelsemedel och som därför ansåg att N inte fäste tillräcklig vikt vid språkets estetiska sida.

Flera av N:s skrifter är inlägg i den rättstavningsdebatt som fördes under 1880-ta-let. N och två av de andra huvudaktörerna i debatten, J A Lundell och Esaias Tegnér dy, var överens om att huvudprincipen för rättstavningen borde vara att den skall vila på fonetisk grund; de ville t ex ersätta -dt med -t och qv- med kv-, förenkla stavningen av v-ljudet och utvidga bruket av ä i stället för e i vissa ord. Men N drev, inte minst i det av Lundell och honom själv 1885 stiftade Rättstavningssällskapet, den fonetiska principen hårdare och ville bl a förenkla j-ljudets stavning. N:s radikala uppfattning avslipades dock efterhand till större likhet med de andras, något som kan avläsas bl a i hans skrift Rättskrifningens grunder (1892).

Sin mest spektakulära vetenskapliga insats gjorde N med det stora verket Vårt språk (1903–24), där han redovisar sin grundsyn på språket och presenterar en grundplan för grammatiken. Arbetet förebådades av ett antal smärre skrifter, tidigast av dem Något om ord och ordklasser (NT 1879).

Vårt språk består av fyra huvudavdelningar: en allmän inledning, ljudlära eller fonologi, betydelselära eller semologi och formlära eller morfologi. Inom var och en av de tre sista avdelningarna sönderfaller framställningen i en inledning samt i en synkronisk-deskriptiv och en etymologisk-diakronisk del. Verket skulle enligt planerna ha utgivits i nio band om tillsammans över 5 000 s. Vid N:s död var fem band avslutade och två under utgivning; av huvudavdelningarna är bara inledningen och fonologin kompletta.

Sin tredelning av grammatiken motiverar N med att språket liksom t ex kläder, byggnader och verktyg är en "konstprodukt", och att det därför som varje annan sådan kan studeras ur tre olika aspekter: materialets, innehållets och formens. N behandlar enligt egen utsago språket på samma sätt som om någon skulle redogöra för en tingest först i dess egenskap av benbit, sedan av kub och slutligen av tärning.

Arbetet innebar en radikal avvikelse från den på de klassiska språken baserade traditionella grammatiken. Nysvenskan skulle beskrivas sådan den tedde sig i nuet utan hänsyn till kulturell och litterär förhistoria, "som om den vore ett förut okänt språk i ett nyupptäckt land". Radikalast är betydelseläran och formläran. Mest uppmärksammad har betydelseläran blivit. Genom att låta den föregå formläran har N velat markera sin uppfattning att först skall undersökas vilka betydelseförhållanden, vilka logiska kategorier, språket har att uttrycka och därefter frågan ställas vilka formella medel som står till buds för att uttrycka dessa kategorier och hur dessa medel framträder med hänsyn till yttre dräkt och ursprung.

Betydelse definierar N som den idé eller de idéer som medvetandegörs hos en individ på grund av ett av en annan individ producerat fonem (termen fonem har hos N betydelsen språkljud eller ljudförbindelse). Idén kan ha formen av varseblivning, individual- eller universalföreställning, begrepp eller omdöme. I analogi med fonem och morfem har N bildat termen semem, som definieras som "ett visst bestämt idéinnehåll, uttryckt i någon språklig form, likgiltigt vilken". Sålunda är t ex triangel och den treledade ordfogningen tresidig rätlinjig figur ett och samma semem, ehuru olika morfem.

Den deskriptiva betydelseläran indelar N i kategoriläran och funktionsläran, av vilka den förra redogör för nysvenskans betydelsekategorier, särskilt böjningskategorierna, och den senare för de betydelsekategorier som de nysvenska språkformerna representeras av. Endast kategoriläran blev fullbordad.

Frågan hur N lyckades med sitt forskarlivs största företag, i vilken utsträckning det vetenskapliga resultatet svarade mot djärvheten i uppslaget och den väldiga arbetsinsatsen, är inte lätt att besvara – inte minst därigenom att verket blev en torso. Som var att vänta har det lockat till diskussion och väckt kritik. Man har pekat på N:s långt drivna systematisering och hårdragna definitioner, hans förkärlek för att skapa nya termer och omdefiniera gamla och hans övertro på nyttan av att i vetenskaplig och pedagogisk praxis införa en rad fina om än logiska distinktioner. Själva hans indelning av grammatiken har ifrågasatts, och det har betvivlats att planen för arbetet verkligen varit möjlig att realisera, åtminstone för en enskild forskare. Att Vårt språk med dess kritik av det ärvda grammatiska systemet och med den obundenhet gentemot gamla auktoriteter och tradition över huvud taget som dess författare demonstrerar haft en högst stimulerande effekt på grammatisk forskning kan dock inte bestridas. I flera avseenden förebådar arbetet senare utvecklingslinjer inom internationell lingvistik (strukturalismen, transformationsgrammatiken med dess integrerade språkbeskrivning, Fillmores kasusgrammatik). Det torde vara odiskutabelt att N måste betraktas som en av portalgestalterna inom den deskriptiva lingvistiken.

N var en mycket mångsidig forskare men ändå i främsta rummet lingvist. Som textkritiker, textutgivare och texttolkare, dvs som filolog i ordets trängre mening, är hans insatser betydligt blygsammare, och för språkstudium från litterär och estetisk synpunkt tycks han ha saknat egentligt intresse. Han utgav emellertid en för undervisningen avsedd samling fornsv texter med titeln Altschwedisches Lesebuch mit Anmerkungen und Glossar (1892–94), Valda stycken af svenska författare 1526–1732 (1893; tills med E Meyer), likaså för undervisningsändamål, S Columbus' En svensk ordeskötsel angående bokstäfver, ord och ordesätt (1881; tills med G Stjernström), där N i inledningen behandlar 1600-talets svenska, och 1500- och 1600-talens visböcker (1884-1925; tills med H Schück, J A Lundell o A Grape). Postumt – N hade dock läst två korrektur – utgav sonen Erik N (N 2) Ynglingatal. Text, översättning och kommentar (1925). Denna dikt hade varit ämne för N:s seminarieövningar redan under docenttiden, och detaljer i den, särskilt härledningen av vissa ord och namn, hade han ägnat uppmärksamhet i flera uppsatser. Som akademisk lärare, som föreläsare och än mer som seminarieledare, gjorde N en lysande insats. Kring honom samlades en stor skara lärjungar, både svenska och utländska, för vilka han gjorde den nordiska språkvetenskapen till en scientia amabilis. Han har betecknats som något av en trollkarl i katedern och vid seminariebordet: han kunde fullständigt fängsla ett auditorium genom sin intellektuella rörlighet och idérikedom, sin vitalitet och entusiasm, sitt öppna väsen och goda humör, sin flärdlöshet och ödmjukhet. N:s efterträdare i SA beskrev N som föreläsare sålunda: "Här stod icke en tröttkörd skolfux och hackade pliktskyldigast igenom sitt pensum om ordrötter och satsbegrepp, och icke heller var det någon profet, som mycken lärdom hade gjort rasande. Här stod en människa bland människor, en student bland studenter, en vetenskapens pionjär, icke ett vetenskapens offer" (Bergman).

N inpräntade hos sina lärjungar vikten av självständighet, att pröva för och emot och att stå för sin mening. Han varnade för slentrian och tomt eftersägande; att svära på magisterns ord var en princip som definitivt inte tilltalade honom. Detta i förening med hans öppenhet för alla problem som ryms inom det vittomfattande universitetsämnet nordiska språk gjorde att hans stora lärjungekrets representerade ett flertal studieintressen och metoder och inte uppvisade något enhetligt mönster. Paradoxalt nog är det därför tveksamt om N trots sitt stora inflytande kan sägas ha bildat skola, i varje fall i detta begrepps trängre bemärkelse.

N:s vetenskapliga produktion väger utomordentligt tungt. I sin forskning framstår han inom flera viktiga områden av nordistiken som en nydanare och vägröjare. Frågan är dock, om han inte gagnade sin vetenskap mera genom sin akademiska undervisning än genom sitt författarskap, och om inte lärarkallet trots allt skänkte honom större glädje och tillfredsställelse än forskarkallet.

N var även engagerad i mycket utanför sitt ämbete och forskningsområde. Han tog t ex tillsammans med H Hjärne och J A Lundell initiativet till de akademiska sommarkurserna, och tillsammans med den senare grundade han Uppsala enskilda läroverk. N var känd som "radikal-liberal kulturentusiast och utpräglad demokrat inte bara i ord men i handling" (Danell, s 128).

N hedrades med två festskrifter, den ena på 50-årsdagen, den andra tio år senare.