Carl Lewenhaupt

11 Lewenhaupt, Carl, f 19 mars 1835 på Herrevadskloster, Riseberga, Krist, d 10 dec 1906 i Helsingborg. Föräldrar: majoren greve Gustaf Adolf L o Maria v Geijer. Inskr vid LU 21 maj 51, kansliex där 7 dec 55, eo kanslist i civildep 6 mars 56, i kommerskoll 15 april 56, notarie hos ridderskapet o adeln vid riksdagen 56—58, tjänstg kammarjunkare 2 febr 57, attaché i Paris 6 sept 58, i London 16 april—7 maj 59, tf andre sekr i UD 30 juli 59 (utn 5 jan 61), tf legationssekr i S:t Petersburg 26 dec 62 (utn 2 juni 63), kammarherre 3 maj 63, ex-p:sekr o chef för UD:s polit avd 6 juli 66, arkivarie vid KMO 26 nov 66, tf kabinettssekr 21 jan—1 maj 69, tf chargé d'affaires i London 9 juli—9 okt 69, i Washington 28 okt 69—27 dec 70, chef för UD:s handels- o konsulatavd 20 maj 70, tf chargé d'affaires i Wien 24 febr—17 juni 71 o 16 nov 71—15 dec 72, kabinettssekr 19 juli 73, envoyé i Washington 6 mars 76, dessutom tf generalkonsul där 10 mars 76, skiljedomare i skiljedomskommissionen i Washington 3 juni 80—22 febr 83, envoyé i Paris 30 sept 84, minister för utrikes ärendena 12 okt 89—1 juni 95, tf envoyé i London 12 juli 95 (utn 16 okt 96)—3 okt 02. — Serafimerriddare 91.

G 3 dec 74 i Danderyd, Sth, m överhovmästarinnan grev Edla Lovisa Carolina Augusta Wirsén, f 31 okt 51 där, d 23 febr 39 i Brunnby, Malm, dtr till majoren greve Axel Emil W o frih Ebba Lovisa De Geer.

Efter kansliexamen, auskultering i verken o en tids hovtjänst gjorde L en snabb diplomatisk karriär. Inom UD beklädde han bl a de ansvarsfulla postema som chef för politiska avdelningen o kabinettssekreterare. I Washington tillvann han sig förtroende o anlitades som skiljedomare mellan USA o Spanien efter resningen på Kuba.

I samband med världsutställningen i Paris 1889, som uppfattades som en hyllning till revolutionen, kom L i egenskap av de Förenade rikenas minister i kläm mellan norska intressen att deltaga o sv motstånd. L hade ingen sympati för revolutionen men ville så vitt möjligt tillmötesgå norrmännen o befarade komplikationer från "vår otidigt stora och högljudda mängd med artister" (brev till A Ehrensvärd 19 april 87). Efter enträgna framställningar fick L konungens tillstånd att närvara vid utställningens högtidliga öppnande, men när presidenten besökte den inofficiella norska paviljongen nödgades han enligt order från Sthlm utebliva, vilket väckte förbittring i Norge.

Under 1880-talets täta ministärkriser tillhörde L den krets av diplomater som nämndes till utrikesministerposten. 88 fick han en förfrågan men avsade sig; 89, då man gjort fruktlösa försök att få A Lagerheim, gick budet åter till L som motvilligt gav efter för vädjanden från Oscar II o ungdomsvännen statsminister Åkerhielm. Att L accepterade var enligt Åkerhielm (telegram 30 sept 89; Sundberg, s 192) "av yttersta vikt för fäderneslandet". Enligt vad Oscar II senare skrev i sina memoarer fick både han o statsministern anledning att ångra detta steg, o L:s vänskap med Åkerhielm skulle svalna betydligt.

L:s utrikesministertid kom helt att präglas av unionskonflikterna, där L med konsekvens o tålmodighet företrädde en mjuk linje för att nå sådana kompromisser som skulle kunna bevara unionen. 90 utvecklade han sålunda stor aktivitet för att få en överenskommelse om unionsrevision, men förslaget föll på motståndet från höger i Sverige o från vänster i Norge. Tidigt var L inne på tanken att medge separata norska konsuler men ej särskild norsk utrikesminister, vilket vore liktydigt med unionens sprängning (samtal med Y Nielsen febr 1891). Något gehör för denna ståndpunkt lyckades han ej vinna bland sina sv kolleger. Moderata kretsar i Norge slöt sig däremot till L, o vid Akerhielms avgång 91 höjdes norska röster för L som statsminister.

Under den norska vänsterns offensiv mot en gemensam utrikesförvaltning 91—92 kom L i en svår mellanställning, o både Oscar II o den nye statsministern E G Boström var våren 92 inne på tanken att låta L falla som alltför eftergiven mot norrmännen. Men de påtänkta efterträdarna (Lagerheim o v Krusenstjerna) vägrade i vändningen o L satt kvar. I jan 93 lyckades han få sina kolleger med på en förklaring att utrikesstyrelsens gemenskap borde bevaras på likställighetens grund med gemensam utrikesminister — svensk eller norrman. Detta utspel, den s k brodershanden, strandade på den vanliga oöverstigliga motsättningen mellan sv riksdagen o norska stortinget.

Då unionskrisen 95 gick mot sin kulmen, blev L:s isolering uppenbar; i febr skrev statsminister Boström till prins Carl, att sv statsrådet vore enigt (j konsulatfrågan) men att L drev "sina egna, för de andra mer eller mindre obegripliga uppfattningar" (Hildebrand, s 218), o i april s å sade L till Boström, att om han ville neka Norge egna konsuler, borde han skaffa ny utrikesminister. Den 9 maj kom avgörandet. Boström frågade i statsrådsberedningen, vilka som var ense med honom om att neka till särskilda konsuler. Alla svarade ja utom L, som då avtackades o fick lämna beredningen.

Formellt efterträddes L 1 juni av "kraftpolitikens" talesman L Douglas o utnämndes kort därefter till envoyé i London, där han kvarstannade till sin pensionering.

L var en korrekt o försiktig diplomatisk ämbetsman av gammaldags typ; han ägde ett skarpt förstånd o stor arbetsförmåga. Medan han i en trängre krets kunde vara glad o angenäm, blev han i större sällskap besvärad o kantig o fick rykte om sig att vara en dålig värd. Hans hustru Augusta, enligt v Dardel en förtjusande förnäm, graciös o älskvärd dam, kompletterade på ett lyckligt sätt sin make.