J Edvard von Krusenstjerna

4 von Krusenstjerna, Julius Edvard, f 26 sept 1841 i Askeryd, Jönk, d 1 febr 1907 i Narvik, Norge (enl db för Joh, Sthlm). Föräldrar: majoren Edvard Vilhelm v K o Julia Wilhelmina Lovisa Lagerheim. Inskr vid UU 17 maj 58, jur fil ex 30 jan 60, jur utr kand 10 dec 64, auskultant i Svea hovrätt 13 jan 65, notarie hos ridderskapet o adeln vid riksdagen 65—66, notarie i FK:s kansli riksdagarna 67 o 69—70, v häradsh 27 jan 69, e fiskal i Svea hovrätt 20 dec 71, förste notarie i FK:s kansli riksdagarna 72—73, sekr i nya lagberedn febr 75—april 77, led april 77—dec 78, utgivare av Sv författn:saml okt 76—dec 79, fiskal i Svea hovrätt 27 mars 77, sekr i Nya Trollhätte kanalbolag dec 77—okt 83, led av riddarhusdir 26 mars 78—13 nov 83 o från 31 mars 90, tf revisionssekr 1 jan— 13 juni 79, konstit revisionssekr 13 juni 79 (ord 27 maj 81), expxhef i civ:dep 31 dec 79—5 okt 83, statsråd 5 okt 83, chef för civildep 30 nov 83—12 okt 89, led av FK 85—93, generalpostdir o ordf i styr för postsparbanken 12 okt 89, ordf i komm för utredn av frågan om post- o telegrafverkens fören dec 89—mars 92, stadsfullm i Sthlm 90—96, ordf i komm för revision av statsbanornas förvalta juni 93—okt 95, led av Köping—Hults järnvägsstyr från 6 okt 93, led av AK 94—07 (ordf i AK:s talmansdeputation 94, v ordf i lagutsk 94—96, ordf i särsk utsk nr 1 03, led av särsk utsk 05 U), statsråd o chef för civil- dep 6 okt 96—5 juli 02, ordf i styr för Luossavaara—Kiirunavaara ab från 7 juli 02, led av styr för StH från 6 nov 02 (ordf från 03), för KTH från 7 nov 02, för Trafik- ab Grängesberg-—Oxelösund från 3 okt 03, ordf i komm rör trafiksäkerheten å ensk järnvägar från 31 dec 04, v ordf i dir för Serafimerlasarettet från 7 juli 05, led av styr för Gällivare malmfält från 21 juli 05. — LLA 84, HedLLA 98, RoKKMO 99, LSkS 06.

G 28 jan 79 i Sthlm, Hedv El, m Rosa Fredrika Vult v Steyern, f 30 nov 51 där, Skeppsh, d 9 dec 22 där, Engelbr, dtr till premiärlöjtn Henrik Vilhelm V o Emma Charlotta Tisell.

När Edvard v K 1879 utnämndes till expeditionschef i civildepartementet, hade han bakom sig en särdeles väl meriterad verksamhet i domstolar, i riksdagens kansli o som utgivare av Sv författningssamling. Han hade förvärvat sig anseende som skicklig jurist, o hans arbete med viktiga lagfrågor såsom förslagen till ny gruvstadga o patentlag bidrog till att G J Thyselius vid regeringsbildningen 83 ville ha honom till civilminister. K ansåg sig sakna tillräcklig erfarenhet o kontakt med riksdagen men övertalades att ingå i statsrådet som konsult för att efter en kort övergångstid bli departementschef. Hans politiska debut ägde rum under ett kritiskt skede, då den norska riksrättskrisen hotade unionen. K:s inställning till den brännande norska frågan präglades från begynnelsen av en önskan att bevara unionen o hävda Sveriges o kungamaktens rätt men genom moderation o medling söka nå en lösning.

Efter Thyselius avgång 84 kvarstod K i statsrådet lett av R Themptander, som "frihandlaren" K väl samarbetade med. Han växte under dessa år snabbt in i sin uppgift som departementschef, uppskattades högt av kungen o kollegerna o vann auktoritet i riksdagen, där han var ledamot av FK 85—93. Med den stora tullkrisen 87, som ledde till Themptanders fall o bildandet av en mera protektionistisk ministär under G Bildt, kom K i en brydsam situation. Han ville dra sig ur spelet men övertalades att stanna av Oscar II, som inte önskade något fullständigt systemskifte o i K såg en garant för en balanserad politik. Den nye utrikesministern Albert Ehrensvärd hade också gjort K:s kvarstannande till ett villkor för sin medverkan. Under 80-talets ministärkriser kom K på sätt o vis att inta en nyckelposition. Hans veto mot en ministär Wennerberg har inte saknat betydelse, o i striden om margarinförbudet blev K:s fasta hållning avgörande för förslagets fall.

Också G Åkerhielm, som 89 bildade en tullvänlig ministär, ville behålla K, men nu lät han inte rubba sig i sitt beslut att avgå. Helst hade K velat bli landshövding, men då detta inte kunde ordnas, utnämndes han till chef för postverket, där han visade stor driftighet o framsynthet. Bland hans viktigaste insatser kan nämnas den regelbundna postförbindelsen med kontinenten över Trelleborg-Sassnitz, som kunde öppnas våren 97, o postkonventionen med Ryssland 94.

Utträdet ur statsrådet betydde inte att K lämnade politiken. I riksdagen o dess utskott gjorde han sig gällande, rådfrågades gärna av kung Oscar o av ungdomsvännen E G Boström, som blivit statsminister 91. Partipolitiskt ansågs han en tid tillhöra det s k borgmästarepartiet, en centergruppering av högerorienterade frihandlare o unionsvänner. Senare framträdde han som politisk vilde med kontakter åt olika håll. Boström försökte 92 förgäves få K till utrikesminister i stället för Carl Lewenhaupt, som ansågs för vacklande o eftergiven i den norska frågan, men först 96 var tiden inne för K:s återinträde i regeringen på sin gamla post som civilminister. Han blev en stöttepelare för den Boströmska "rikspolitiken" o stod bakom en rad viktiga reformer. I nära samarbete med statsministern framlade han det framsynta förslaget om en järnvägslinje för malm transporterna i Övre Norrland (Ofotenbanan) o vann framgång trots hårt motstånd. Även i övrigt befordrade han järnvägsnätets utbyggnad o postförbindelsernas förbättrande. Om ock med någon tvekan engagerade K sig för arbetareförsäkring, o han kontrasignerade 99 den omstridda flagglagen som ledde till utrikesminister Douglas avgång.

K kvarstod i von Otters ministär men avgick med denne efter rösträttsfrågans fall 02. Trassel med landshövdingar o Gällivarebolagets kris fördystrade K:s sista tid i konseljen, o han var nöjd att få återgå till postverket. Men unionens sammanbrott skulle åter dra in K i politikens centrum. Då Boström våren 05 lämnade regeringen, sökte kungen förmå K — bland många andra — att överta statsministerposten. Han vägrade men förblev under hela krisen kungahusets förtroendeman o fick i juli (före Lundeberg) ett nytt erbjudande att bilda regering. I särskilda utskottet, dit den politiska tyngdpunkten en tid förlades, gällde K som den främste kompromissarien, o han hade en inte oväsentlig del i den slutliga utformningen av riksdagens beslut. K:s moderata o medlande hållning i unionskrisens slutskede ådrog honom hård kritik från högerhåll, o han synes under senare delen av sin riksdagstid ha närmat sig Liberala samlingspartiet. K föll på sin, post, drabbad av slaganfall på en tjänsteresa till Narvik på nyåret 07.

Till det yttre var K oansenlig men ingav respekt o förtroende genom sin personlighet. Den elake dagboksskrivaren C G Fleetwood, själv lång o ståtlig, skriver om K: "Hans yttre o hans uppträdande är som fallet ofta är med smått folk, irriterande tvär-och självsäkert" men erkänner oförbehållsamt hans stora duglighet o envisa energi. Oscar II hyste mycket höga tankar om K, o vid K:s återkomst till konseljen 96 prisade han sig lycklig att "återvinna denne av alla rättänkande mycket högt aktade o uppskattade person" (Oscar II:s memoarer). K rönte också erkännande för sin duglighet o rättrådighet långt ute på vänsterkanten (Lindhagen).