Charles Emil Lewenhaupt

8 Lewenhaupt, Charles Emil, son till L 7, f 28 april 1721, d 29 mars 1796 på Vinas, Västra Ed, Kalm. Volontär vid Bengt Horns värvade reg 32, inskr vid LU 7 febr 34, underofficer 34, kornett vid Södra skånska kavallerireg 10 mars 37, överadjutant hos sin far 1 sept 41, löjtn vid livdragonreg 12 maj (fullm 19 aug) 42, deltog i samtliga riksdagar 46—89 (bergsdeputationen 51—52, 55—56, 65—66 o 69—70, kammar-, ekonomi- o kommersedeputationen 60—62, stora särsk deputationen 60—62, stora deputatio-nen 65—66, SU 69—70 o 71—72, statsutsk 78—79, riddarhusutsk 86), överadjutant 9 febr 48 (med turberäkn från 1 sept 41), avsked med överstes karaktär 16 nov 70, kap-tenlöjtn o chef för livdrabantkåren 22 mars 73—22 maj 75, generalmajor av kavalleriet 22 maj 73, en av rikets herrar 27 dec 78, vald till lantmarskalk 26 jan 89. — Serafi-merriddare 86.

G 2 nov 49 på Vibyholm, Årdala, Söd, m grev Ulrika Christina Bonde, f 17 april 30 där, d 10 april 64 på Vinas, dtr till kammarherren greve Gustaf Ulf B o frih Hedvig Sofia Banér.

L bevittnade på nära håll det tragiska slutet på faderns bana. Som dennes överadjutant deltog han i det olyckliga ryska kriget o följde honom i aug 1742 på återresan till Sthlm. Sedan domen fallit, vädjade han förgäves genom ett på riddarhuset 27 juli 43 ingivet memorial om försköning från dödsstraffet. Några dagar senare medverkade han vid det förfelade flyktförsöket. Trots detta lyckades han efter avrättningen utverka, att den förbrutna egendomen återställdes till arvingarna.

Faderns olycksöde tycks ej menligt ha påverkat L:s karriär. När fadern av riksdagen 46—47 återställdes till heder o ära, rekommenderades sönerna till konungens omtanke. För L innebar detta, att han konfirmerades i överadjutantstjänsten med rätt att räkna tur från den 1 sept 41. I nov 70 fick han avsked ur krigstjänsten med överstes karaktär, men återinträdde, när han i mars 73 utnämndes till chef för livdrabantkåren. På egen begäran beviljades han 22 maj 75 avsked. Han var då generalmajor av kavalleriet.

Samtidigt ägnade sig L åt riksdagspolitiken. Såsom huvudman för sin ätt deltog han i samtliga riksdagar från 46 till 89 o anlitades mycket i utskottsarbetet. Någon framträdande roll tycks han knappast ha spelat. Sina mest observerade framträdanden gjorde L, när han i nov 60 föreslog, att SU skulle förbjudas att anordna medel till krigets fortsättning, innan ständerna underrättats om rikets gäld, o då han i aug 61 uppträdde till Pechlins försvar i striden om dennes utvotering. Hans förslag i ett 18 nov 65 på riddarhuset ingivet memorial, att domsrätten över riksråds ämbetsförseelser skulle överföras till en särskild genom lott-ning utsedd domstol anses ha haft en viss betydelse för riksrättens tillkomst (Fahl-beck, s 213 ff).

På riddarhuset intog L som huvudman för den näst äldsta grevliga ätten en framskjuten ställning. Vid 71—72 års riksdag var det sålunda han som både öppnade o avslutade adelns överläggningar. Vid förfall för lantmarskalken förde han vid åtskilliga tillfällen klubban både på riddarhuset o i SU. Särskilt ofta var detta fallet under frihetstidens sista riksdag. Därvid tycks han ej alltid ha varit vuxen den svåra uppgiften. Sålunda antecknar en kritisk iakttagare som Daniel Tilas från ett sammanträde med SU 26 jan 70 att "ordföranden greve L visste varken ut eller in på sig" o några dagar senare att ". . . all ting gick ganska confust och nästan att säga tumultuarie till väga".

Som chef för livdrabantkåren stod L Gustav III nära; han räknades sålunda i dec 74 till Ekolsundskretsen. Om konungens särskilda nåd vittnar också, att han vid drottningens kyrktagning i dec 78 var bland de fem dignitärer som upphöjdes till riksråds rang. Trots L:s långa parlamentariska bana dröjde det länge, innan han anförtroddes något uppdrag av politisk vikt. Han var bland kungens kandidater till lantmarskalksposten vid 78—79 års riksdag, men ratades då på grund av bristande begåvning. Vad som förmådde Gustav III att anförtro den snart sjuttioårige mannen det ömtåliga uppdraget vid 89 års riksdag är svårt att säga. Möjligen räknade han med den auktoritet, som L:s höga rang kunde skänka. Till politisk rådgivare o förbindelseman mellan kungen o lantmarskalken utsågs lagmannen J M af Nordin.

Valet av lantmarskalk väckte förvåning o missnöje på riddarhuset. Också bland rojalisterna var man kritisk. Det dröjde ej länge innan L:s oförmåga att motsvara konungens förtroende blev uppenbar. Redan vid riksdagens början vållade hans glömska, att ståndens ömsesidiga hälsningar ej som överenskommet kunde gå för sig 31 jan utan först på morgonen 2 febr, omedelbart innan ständerna samlades på rikssalen, vilket väckte misstämning i de ofrälse stånden. Allvarligare blev läget, när frågan om instruktion för det av kungen begärda hemliga utskottet upptogs på riddarhuset 6 febr. Trots att Gustav i en biljett till lantmarskalken förbjöd vidare överläggning i ärendet, kunde L vid plenum 7 febr ej hindra en sådan o tvangs efter en häftig debatt att ställa proposition. Två dagar senare sökte han förhindra expedition genom att förklara, att hans proposition endast varit preliminär o utan "verkande kraft" o att sålunda något beslut ej fattats. Trots detta lät han under tumultartade förhållanden förmå sig att lämna protokollsutdraget till den deputation som därefter avgick till de andra stånden. Under de följande dagarna var L i allmänhet frånvarande från riddarhuset. Mot slutet av plenum den 16 uppläste hans son ett diktamen av L till protokollet med klagomål över vad som förekommit under adelns överläggningar den 9 o kränkandet av hans värdighet som lantmarskalk. Till detta steg lär L ha övertalats av kungen; klagoskriften skall ha granskats av Nordin. Den duplett av skriften, som överlämnades till kungen, var försedd med ett antal underskrifter som intygade dess sanningsenlighet. Enligt motsidans uppfattning var den starkt tendentiös o innehöll osanna uppgifter. Denna klagoskrift blev nu det vapen som kungen använde för att rikta det avgörande slaget mot oppositonen på riddarhuset. Förloppet vid plenum plenorum 17 febr 89 är välkänt. Adeln ålades att be lantmarskalken om ursäkt o utvisades från rikssalen.

Vid ett följande plenum plenorum 21 febr, då förenings- o säkerhetsaklen antogs av de tre ofrälse stånden, uppmanades L av kungen att återta utövningen av lantmarskalksämbetet. Han vände sig nu till sitt stånd o utbad sig dess fortsatta förtroende. Samtidigt anhöll han, att en vice lantmarskalk skulle utses. Vid adelns plenum senare samma dag för att utse nya elektorer i de 20 febr häktades ställe ägde nya sammanstötningar rum mellan lantmarskalken o ståndet. Detta var det sista av adelns sammanträden som L ledde. Klubban fördes därefter av vice lantmarskalken Per Lilliehorn. Detta innebar inte, att L nedlade lantmarskalksämbetet. Han uppträdde även därefter i ceremoniella sammanhang, som då han 23 mars i spetsen för ständernas deputerade till kungen överlämnade en tacksägelseadress. Också i det hemliga utskottets o bankoutskottets fortsatta arbete deltog han.

16 mars beslöt adeln att för sin del avslå förenings- o säkerhetsakten. Den nya författningen hade sålunda antagits blott av de tre ofrälse stånden. Det oaktat lät L förmå sig att i början av april, trots adelns avslag, å dess vägnar underteckna urkunden, visserligen med förbehåll för dess privilegier. Detta föranledde ståndet, att på C A Wachtmeisters förslag till protokollet 7 april anteckna sin protest mot den olagliga handlingen, som tillkommit utan ridderskapet o adelns vetskap. Dess missnöje med L kom också till uttryck i beslutet 20 april att ej anskaffa o upphänga hans porträtt på riddarhuset, det enda som saknas bland raden av lantmarskalkar.