Daniel (Young) Leyonancker

1 Leyonancker, Daniel, före adl Young, f 20 febr 1627 i Skottland, d 1688 före 5 maj (ringn) i Sthlm (begr 17 juli 88 i Kat enl Nik). Son till sjökapten Daniel Young. Burskap i Sthlm 49, packhusinsp där 63, assessor i sjörätten 16 mars 65, adl 18 aug 66, led av en kommission till Gbg o Wismar 67, kommissarie i kommerskoll 68—74, deltog i riksdagarna 68, 72, 75, 78, 82—83 o 86, kommerseråd 17 jan 82.

G 1) 4 nov 49 i Sthlm, Nik, m Catharina Jonasdtr, begr 25 mars 61, dtr till Jonas Amundsson; 2) 14 juli 61 på Anstå, Romfartuna, Vm, m Margareta (Magdalena) Granatenfelt, f H sept 75 (ringn 17 sept i Nik), dtr till översten Petter Margalli, adl Granatenfelt, o Catharina de Flon; 3) 17 dec 76 (bröllopsvers) m frih Catharina Gyldenhoff, d 03 (ringn 8 dec i Sthlm, Nik), dtr till landsh frih Baltasar G o Vendela Valentinsdtr.

L, som invandrat från Skottland via Lübeck vann vid unga år burskap som kryddkrämare i Sthlm. Han kom snart att engagera sig i stora affärer. 1651—53 hade han o Casper Kohl monopol på import av tobak. Han samarbetade nära med Jakob Reenstierna o var tillsammans med honom direktör för Västerviks skeppskompani, Sveriges på 60-talet största rederi med en rad ämbetsmän o köpmän i Sthlm som delägare. Efter en schism 66 lämnade de båda direktörerna skeppskompaniet. Tillsammans med Abraham Reenstierna åtog de sig 68 arrendet av drottning Kristinas underhållsländer Ösel o Gotland. Samarbetet mellan L o Jakob Reenstierna byttes dock i bitter fiendskap genom en process 71. Tvisten gällde ursprungligen L:s hus vid Södermalmstorg. Han hade sålt det till greve Pontus Fredrik De la Gardie, trots att han tidigare pantsatt det till Jakob Reenstierna.

62 erhöll L o dåv rådmannen Hans Olofsson Törne privilegium på ett linneväveri på Södermalm. Två år senare blev L medintressent i det vantmakeri i Tyresö som grevinnan Marie Sophie De la Gardie erhållit privilegium för. Tidigare klädesmanufakturer i Sthlm hade utnyttjat vattenkraften i Tyresö för valkning av kläde. I Vättinge ström fanns en valkkvarn eller klädesstamp, där tyget med hjälp av valklera befriades från ullfett. L åtog sig ledningen av vantmakeriet i Tyresö. Enligt egen uppgift skall han 63 ha värvat aderton vävare i Hamburg o Holland. Bakom 60-talets strävanden att få till stånd en sv tillverkning av manufakturvaror låg de finansiella problemen under Karl XI :s förmyndarregering. Inhemsk produktion skulle minska importbehovet, främst av uniformskläde för armén.

Senast 68 upprättade L en egen klädesmanufaktur på Södermalm. Han ägde omfattande tomtområden söder om Nytorget. Här byggde L bostadshus o arbetslokaler o anlade färgerier. Den s k Malongen, den enda industribyggnad från 1600-talet i Sthlm som har kvar sitt ursprungliga utseende, var en del av hans vantmakeri eller klädesmanufaktur. Till den tekniska utrustning som L ställde till sina vävares förfogande hörde en eller flera kalandrar, cylindriska manglar som användes för att glätta tyget vid efterbehandlingen. 69 skall L ha införskrivit sammanlagt ett 80-tal mästare o gesäller från utlandet. Som förläggare försåg han dem med råvaror o svarade för deras avlöning o för försäljningen av tygerna. Han uppgav 69, att manufakturen omfattade 55 vävstolar, i första hand avsedda för grovt kläde. För den tekniska ledningen svarade under 70-talets första hälft bröderna Samuel o Henrik Tiquet från Dordrecht. Förutom utländska vävare o svenskar som lärdes upp av dem utnyttjade L den billiga arbetskraft som fanns på Södermalm. Enligt egen, troligen överdriven, uppgift skall han ha sysselsatt 1 200 hemarbetande spinnerskor (Kjellberg).

L, som hade adlats 66, deltog vid 72 års riksdag på ett avgörande sätt i riddarhusets debatt i manufakturfrågan. Med en förbluffande öppenhet pläderade han för sina privatekonomiska intressen. Han pekade på svårigheterna att få avsättning för de tillverkade varorna. Han o andra sv manufakturister kunde inte erbjuda samma rikhaltiga sortiment som de utländska o kunde inte följa med i modets växlingar. De hade därför inte någon säker avsättning på den privata marknaden. L lyckades få adeln med på de åtgärder han föreslog. Man enades om att bestämmelser om klädedräkten borde införas för att motverka lyxen. Sv manufakturister borde få företräde, när det gällde att leverera kläde till kronan. För L var leveranserna av kläde till armén den ekonomiska grundvalen för verksamheten. Han sålde emellertid inte bara kläde som han själv tillverkat. Gång på gång åtog han sig leveranser som vida översteg hans klädesmanufakturs kapacitet. Mycket av det han levererade bestod av importerat kläde. Detta torde dock varken han eller kronans företrädare ha uppfattat som bedrägeri. Förmånliga leveranskontrakt var en av de former som det statliga stödet åt manufakturerna kunde ta sig. Att andra importörer var missnöjda är dock förståeligt. Det är detta missnöje som färgat den florentinske diplomaten Lorenzo Magalottis beskrivning av L:s verksamhet.

Med kontrakt på leveranser till kronan kunde L finna medintressenter inom den grupp av finansiärer som på ett för 60- o 70-talen typiskt sätt förenade statstjänst med privat företagsamhet. Främst bland dem var Abraham Cronström. Ansvaret för verksamheten vilade dock på L. Av en process mellan L o Cronström 76 framgår, att L gentemot sina medintressenter förbundit sig att ta på sig alla ersättningsanspråk för klädets kvalitet. Mycket kritik riktades också mot klädet från L:s manufaktur. Mellan honom o den stämpelmästare som 73 tillsattes för att granska kronoleveranserna uppstod avsevärda motsättningar.

De sista uppgifterna om att L levererat kläde till kronan är från 83. L har karakteriserats som "affärsbegåvad, företagsam och hänsynslöst gåpåaraktig" (Corin 1948). Innan han etablerade sig som manufakturist tycks han också ha samlat en betydande förmögenhet. Klädesmanufakturen medförde däremot en mycket stor skuldsättning. Vid hans död gjorde kronan anspråk på hela kvarlåtenskapen. Manufakturen inköptes av Jakob Gavelius (adl Lagerstedt, s 86), o klädestillverkningen flyttades till Barnängsområdet.