Ebbe H Lieberath

Lieberath, Ebbe Harald, f 25 juni 1871 i Malmö, S:t Petri, d 1 nov 1937 i Sthlm, S:t Göran. Föräldrar: överinspektören vid tullverket Wilhelm Victor L o Hulda Juliana Hedvig Kindgren. I krigstjänst 27 maj 91, mogenhetsex vid h latinlärov i Gbg 14 dec 91, officersex 5 nov 94, underlöjtn vid Västgöta reg 23 nov 94, elev vid GCI 96— 99, instruktör vid Allm gymnastiksällsk i Gbg 96, 01—04 o 06—09, vid Gbgs gymnastiksällsk 02—05 o 06—16, löjtn av 2 kl vid Västgöta reg 1 april 96, av 1 kl 12 aug 01, gymnastiklär vid Östra realskolan i Gbg dec 02-—05, vid h latinlärov där 5 juni 05— 31 dec 17, andre lär vid infanteriskjutskolan 04—06, kapten av 2 kl vid Västgöta reg 16 juli 06, startade scoutrörelsen i Gbg 18 okt 09, led av komm ang omorganisation av GCI april 10—mars 12, kapten av 1 kl 15 sept 11, chef för Sveriges scoutförb från 4 jan 12, ledare för den sv gymnastiktruppen vid Olympiska spelen i Sthlm 12, led av styr för Sv gymnastikförb 12—17, kapten i reserven o major i armén 11 dec 17 (från 1 jan 18), anställd vid Sv scoutförb 1 jan 18—31 mars 25, ordf i styr för Sthlms gymnastikförb 19—34, för Sthlms allm gymnastikavd:ar 19—35, avsked ur armén 30 juli 21, led av världsscoutunionens internat komm från 22, medred i tidskr Allt för alla 1 april 25—31 dec 33, förste v ordf i Sv scoutrådet från 32, anställd vid Åhlén & Åkerlunds förlag från 33. — Gustav V:s olympiska GM 12, Sv gymnastik- o idrottsförenarnas riksförbis GM 25.

G 23 juni 00 i Sthlm, Skeppsh, m Hulda Anna Augusta Munck af Fulkila, f 9 okt 77 där, ibid, d 8 maj 40 där, S:t Göran, dtr till kapten Bror Carl Ernst Salomon Eugen M o Gerda Maria Charlotta Petersson.

Ebbe L härstammade på fädernet från en vid 1600-talets mitt till Skåne invandrad nordtysk släkt. På grund av faderns befordran flyttade han redan som ettåring till Gbg, där han växte upp o mottog livsavgörande intryck. Trots den nära halvsekelstora åldersskillnaden blev fadern hans oskiljaktige kamrat o högt beundrade föredöme. Tillsammans gjorde de täta exkursioner i omgivningarna från familjens skiftande bostäder i stadens ytterområden, bl a den dåtida lantegendomen Liseberg, varvid sonens naturintresse tidigt väcktes. Dess utmärker utgjorde även skådeplatsen för pojkupptåg på granntomterna o våghalsiga seglatser o skridskofärder på traktens småsjöar, medan den långa skolvägen nästan dagligen fylldes av våldsamma bataljer mellan olika gäng av folkskole- o läroverkspojkar. Genom dessa fritidsaktiviteter kom de bokliga studierna i kläm. Inte oväntat var gymnastiken L:s bästa skolämne, o det var glädjande både för honom o hans avhållne gymnastiklärare, när han i sinom tid efter påbörjad militär karriär o fackutbildning efterträdde honom som gymnastiklärare i det gamla läroverket. Redan från första stund visade sig L ha utmärkt handlag med eleverna. Den lingska gymnastikens strikta rörelsesystem ersatte han med lekfulla övningar o roande tävlingsmoment utan rekordhets, allt under kamratligt lediga former utan att disciplinen fördenskull på minsta sätt eftersattes.

En sensommardag 1909 inträffade en händelse som med ens gav en ny inriktning åt L:s liv. Under en båtresa i den bohuslänska skärgården kom han att bläddra i en kvarglömd bok: den från boerkriget kände brittiske generalen Robert Baden-Powells Scouting for boys. Han blev genast eld o lågor över de där framlagda tankarna om unga pojkars fostran till gentlemän. Han hade själv gått o burit på liknande planer o sökt praktisera dem i sin undervisning. Det dröjde inte länge, förrän han fick uppdraget att översätta boken, o kort därefter ombads han att introducera den nya rörelsen i Sverige med start i Gbg samma höst.

Scouting spred sig snabbt över landet, o L:s rundresor till de nybildade kårerna artade sig till ett veritabelt triumftåg. Idéer om det uppväxande släktets egenvärde låg i luften. Ellen Key hade vid sekelskiftet givit ut Barnets århundrade. Den fosterländska renässansen tog sig många former, bl a i vandringslusta o sångarglädje inom ideella föreningars ram. Scoutrörelsen passade på ett naturligt sätt in i tidens strömningar. L var angelägen att i sitt formuleringsförslag till scoutlöftet o i sina anföranden inför de unga o deras målsmän klart betona, att scouting i sin grundsyn stod politiskt o religiöst obunden, att den ville överbrygga alla klass-o nationsmotsättningar o att den alls inte ville smyga på folk någon militaristisk anda. Han ville locka fram de bästa egenskaperna i pojkkynnet: kamratskap, solidaritet, rättvisa o civilkurage. Betecknande nog valdes, provisoriskt, namnet Riddarpojkarna till den engelska termens svenska motsvarighet. Samhällsansvar o medmänskliga relationer sattes främst på programmet. Genom övningar i sjukvård, brandskydd, livräddning, klädvård o enklare matlagning skulle scouterna fostras att i möjligaste mån reda sig själva o bistå andra.

Redan från första början o till sin bortgång framstod L tack vare sina personliga egenskaper som den sv scoutrörelsens centralgestalt. Inte heller stelnade han till en officiellt uppstöttad gallionsfigur. In i det sista var han en ovärderlig kraftkälla o inspiration för sin omgivning. Med humor, slagfärdighet o osviklig självbehärskning lättade han de tunga bördor som alltmera lades på hans o hans medarbetares axlar. Som internationellt betrodd scoutledare kunde han ej undgå att under 20-talet ta itu med uppgiften att söka i någon mån utjämna de svårläkta motsättningar som uppkommit mellan de krigförande. Det föll bl a på L:s lott att följa scoutrörelsens utveckling i Tyskland o Österrike — ett uppdrag som ytterligare försvårades efter nazismens maktövertagande. Hans anseende inom ledningen var så stort, att han ansågs förutbestämd till Baden-Powells efterträdare — om han överlevt denne. Även på hemmafronten ställdes hans samarbetsförmåga på hårda prov. Bildandet av KFUM:s scoutförbund blev ett avsteg från hans ursprungliga idé att alla Sveriges scouter borde stå under enhetlig ledning o att rörelsen skulle vara konfessionslös. När scouting snart nog vann insteg bland flickorna, ställde han sig i princip välvillig, men var tveksam om likställighetskravet lika lätt skulle kunna genomföras bland dem o ansåg absolut att scoutidealen skulle anpassas efter deras speciella förutsättningar.

För många gjorde sig L mest känd som en produktiv författare av ungdomsböcker. Med omisskännlig berättartalang presenterade han ett brett galleri av pregnanta pojkporträtt. Men större än den litterära ambitionen var hans önskan att på ett roande o spännande sätt exemplifiera några prisvärda scoutdygder. Att anses som en "hyvens prick" var att tilldelas ett moraliskt guldmärke. Den maskulina andan dominerar helt, men den hos vissa av hans personer i berättelsens början uttalade ringaktningen mot flickor dämpas betydligt o slår om i oförställd beundran, ja rent av i förstulet svärmeri, när "jäntorna" visar prov på mod, snarrådighet o andra monopoliserade mannadygder.

L:s vittra gåvor kom bäst till sin rätt i den korta berättelsen. Ofta bygger denna på folksagans handlingsmönster om den förbiseddes o missaktades slutliga triumf. Han öser frikostigt ur sina ungdomserfarenheter: slagsmålen är legio, men det handlar också om seglatser, rackartyg o ritter. Motiven känns igen från anglosaxiska författare som Mark Twain, Richmal Crompton m fl o från sv författare som Emil Norlander, Sigge Strömberg o Erik Zetterström. Till skillnad från de senares merendels oförbätterliga lymlar genomgår L:s "hjältar" en inre utveckling, som leder till mognad o harmoni. Ett anmärkningsvärt inslag hos L:s personteckningar är den ofta frambrytande känslosamheten: även den manhaftigaste kämpe får gråten i halsen, eller tårar i ögonvrån inför en självuppoffrande handling eller en vacker naturbild. I denna strävan att blotta de vekare strängarna hos pojkkynnet fick han beröm av kritiken. Han ansågs vara "progressiv" o före sin tid som psykolog (Gurli Linder). Sparsammare blev lovorden, när det gällde de större kompositionerna, där han ibland frestas att tillgripa osannolika konstruktioner. Hans minnen från militärkommenderingarna vid finska gränsen under första världskriget hade därvid lämnat en del stoff. Slangspråket skorrade också i finsmakarnas öron. Hans försök att därigenom komma på samma våglängd som de unga missuppfattades: ordvrängningar o felstavningar ansågs förråande o missprydande i en annars vårdad normalprosa. De förlänar dock skildringen en klatschig lokalfärg liksom vissa i komiskt syfte inströdda patetiska tirader.

Mer än de flesta kände L sin läsekrets o dess behov av allvarsord o skämt. I tidskriften Allt för Allas redaktörstol, där han satt en följd av år, läste han de ungas önskebrev o gav dem goda råd i levnadsvett i en nästan varje vecka återkommande spalt, Det unga gardet, senare omdöpt till E L:s pratstund.

Högst som författare nådde L utan tvivel mot sin levnads slut med sina hågkomster från uppväxtåren. Här möter man flera av förebilderna till pojkhistoriernas hjältar, placerade i en väl dokumenterad miljö: 1880-talets Gbg med idylliskt familjeliv i vardag o fest, där enkel förtrolig samvaro med de närmaste är en outsinlig glädjekälla o där blessyrer o underbetyg strax glider förbi som lätta moln på en evigt blå himmel.

Sin inte oävna förmåga som tecknare ådagalade L genom att illustrera några av sina böcker o K Planting-Gyllenbågas Anteckningar om Västgöta regemente i Sveriges krig 1520—1814 (1904).