Emil A Norlander

Norlander, Emil August, f 5 maj 1865 i Sthlm, Ad Fredr, d 11 april 1935 där, Bromma. Föräldrar: juveleraren Ernst August N o Amalia Vilhelmina Dahlbom. Gick ut Klara trivialskola 79, tandteknikerstudier i Sthlm o Tyskland till 93, lärling vid A L Normans tryckeri, medarb i Nya Nisse 93–08, red där 08-16, journalist vid S-T 95, redaktör där 97, utg av Lunkentus 97 (utg: bevis 15 nov), red för Kasper 20–27, allt i Sthlm. Förf.

G 23 okt 1897 i Sthlm, Hedv El, m Agda Charlotta Vilhelmina Hodell, f 26 febr 1871 där, ibid, d 9 nov 1937 där, S:t Göran, dtr till redaktören Carl Julius Mårten H o Ida Vilhelmina Åstrand.

Emil N:s något arabeskartade vandring mot positionen som den moderna revyns fader i Sverige inleddes omedelbart efter det att han 14 år gammal slutat folkskolan. Samtidigt med att han påbörjade en utbildning till tandtekniker skrev han sitt första opus, Kupido, lustspel med sång i en akt. Snart gick N med större energi in för sin författarbana: han skrev sin första operett, Desertören, en oavslutad "indian- och äventyrsbok", Haciendan Farwel, och sin första fullbordade (ej publicerade) roman, Brott och brott. S å debuterade han sceniskt som statist i Frans Hodells (bd 19) Tre par skor på Djurgårdsteatern i Sthlm – hans solistdebut skedde 1884 vid ett privat uppförande av hans eget lustspel Ett äfventyr på skottdagen.

Sin första nyårsrevy, enaktaren En världsprocess, skrev N redan 1883, men den förblev liksom hans tidigare nämnda dramatiska försök ouppförd. Det skulle dröja fram emot sekelskiftet innan N Firade sina stora triumfer inom denna genre. 1888 uppfördes första gången ett av N:s dramatiska arbeten på en professionell scen: Skottdagen (skriven 1884) togs upp av Folk-teatern vid Östermalmstorg. Samma scen gav för övrigt två andra pjäser av N så; på Vasateatern spelades ytterligare två. N:s ovanliga flit som dramatisk författare – som så småningom skulle resultera i 66 revyer och 10 lustspel – hade för första gången kommit i dagen. Vid denna tid insåg N att hans främsta talang låg inom den komiska sfären; tragedien Slut (1889) markerar också verkligen slutet för N:s försök som allvarlig dramatiker.

Under första hälften av 1880-talet genomgick N typografutbildning på A L Normans tryckeri i Sthlm, där han gjorde sin första skämttidning, den handskrivna Petit-Fyrkanten.

N hade blivit något av en celebritet och dragits in i en veritabel häxkittel av nöjen. Väl medveten om att detta inte säkrade hans framtid beslöt sig N för att fjärran från Sthlms lockelser fortsätta sin tandteknikerutbildning. Han bytte alltså 1891 den punschdoftande atmosfären i den provinsiella idyllen Sthlm mot kejsardömets kosmopolitiska Berlin och den medeltida mystikens Nürnberg. Sedan N återkommit till Sthlm var hans nästa projekt ett sv uruppförande av Fröken Julie. Under 1892 stod N i förbindelse med Strindberg, vilken förklarade sig villig att tillsammans med Henrik Christiernsson (bd 8) leda repetitionerna på Sveateatern. Projektet rann emellertid ut i sanden på grund av svårigheter att finna någon hugad skådespelerska till titelrollen.

Sin långa bana som kåsör inledde N 1893, då han började medverka i sin blivande svärfar Julius Hodells – Frans Hodells bror – skämttidning Nya Nisse. I början av 1890-talet sände N även in bidrag till S-T, men det var först i dec 1895 som chefredaktören Anders Jeurling (bd 20) beslöt att knyta N fastare till tidningen genom att ge honom en varje vecka återkommande spalt. Denna döptes till Från lördag till lördag och skrevs under pseudonymen Don Basuno i 40 års tid. Den blev en av den sv dagspressens populäraste kåserispalter med nästan 2 000 nummer. Övergången till journalistbanan torde ytterligare ha motiverats av att N slutgiltigt givit upp tanken på en framtid som tandtekniker i och med att medicinalstyrelsen avslagit en begäran från rikets tandtekniker om att få avlägga regelrätt examen och därmed bli legitimerade. N:s relationer med S-T permanentades 1897, då han fick fast anställning vid centralredaktionen.

Under hela 1890-talet hade N varit flitig som revyleverantör till olika stockholmsteatrar. Sålunda skrev han t ex avskedsrevyn De husvilla för Södra teatern, när etablissemanget skulle övergå i Albert Ranfts ägo 1899. Det var emellertid med det nya seklet som N:s stora lyckokast såg dagens ljus, Den förgyllda lergöken, främst uppförd som sommarrevy på Kristallsalongen på Djurgården. Denna tidstypiska historia handlar om tvenne engströmska kolingar som på midsommarnatten av en fe får en magisk förgylld lergök, med vilken de kan få alla sina önskningar uppfyllda. Stycket blev en dittills aldrig i Sverige skådad revysuccé: den gick i åratal, först i Sthlm och sedan på landsortsturnéer. Den återupptogs gång på gång av olika ensembler och gjorde även succé i grannländerna. Figurer som Fia Jansson och Luft-Kalle blev klassiska och dök upp i helt andra underhållningssammanhang ännu på 1940-talet. Den förgyllda lergöken filmades 1924 och 1944.

Vid sekelskiftet gjorde N även några bearbetningar av äldre lustspel på uppdrag av Ranft, bl a Frans Hodells båda pjäser Andersson, Pettersson och Lundström och Stockholm nattetid samt Johan Jolins (bd 20) Löjen och tårar.

Fram till 1900-talets början hade revyn varit ett kortare stycke, som spelats efter en inledande fristående talpjäs. N ansåg att man mycket väl kunde ge helaftonsrevyer och gjorde det första försöket 1902 med Damen med masken, uppförd 1903, som blev en framgång och markerar en ny epok inom den sv revykonsten. N:s nästa stora scensuccé blev Stockholmsluft (1905), som bl a sågs av kronprins Gustaf två gånger. Norlanderrevyerna på Södra teatern hade vid denna tid blivit så pass institutionaliserade att föreställningarna var utsålda i månader – premiären på nyårsdagens afton till och med ett år – i förväg. N fortsatte att under 1910- och 1920-talen årligen leverera revyer och lustspel, med musik av bl a Birger Andersson, Knut Bonde och John Redland (oftast rörde det sig om lånade "örhängen"). Det utmärkande för N som komediförfattare var hans goda handlag med kupletter och vitsar, som gärna kunde vara bisarra över gränsen till det absurda. Som kontrast till uppsluppenheten lade han gärna in ett och annat sentimentalt musikstycke. Han har skrivit omkring 3 000 visor, av vilka många, exempelvis O, Carl Gustaf och Gula paviljongen, blev schlagrar. Påtagligt är inflytandet från den av N beundrade Bellman och från skillingtrycksvisan. Mot slutet av 1920-talet upphörde N med revy-författandet, utkonkurrerad av företrädare för nya revyformer som Ernst Rolf och Karl Gerhard (bd 17). Hans uppsluppna och stockholmscentrerade revykonst fördes från 1930-talet vidare av Kar de Mumma (Erik Zetterström). Under främst 1905–10 och 1915 fick N utstå mycket stark kritik i pressen för sina revyer, som där framställdes som omoraliska och litterärt värdelösa.

Tillsammans med kapellmästaren Nalle Halldén (bd 18) och källarmästaren Fredrik Svanberg bildade N 1907–08 bolag för att förvandla Mälarbadet till ett etablissemang som skulle ha namnet Apolloteatern; projektet inhiberades dock av praktiska skäl.

Parallellt med sitt dramatiska författarskap fortsatte N sin journalistiska bana: han övertog 1908 från svärfadern redaktörska-pet för Nya Nisse, en post han uppehöll till 1916. Den 1909 timade storstrejken gav N tillfälle att tillämpa sina gamla kunskaper i typografi: han satte tidskriften själv och kunde därför utge den som vanligt. På 1920-talet var han redaktör för den 1867 grundade skämttidningen Kasper.

Sin debut på bokmarknaden gjorde N 1899, då Slagen till slant, ett kort lifs historia, utgavs. I en ganska strid ström följde en rad populära böcker. Anderssonskans Kalle (1901) hade ursprungligen publicerats som följetong i Nya Nisse. N utgav den på eget förlag med illustrationer av sin vän Oskar Andersson (bd 1). Verket blev N:s största framgång i bokhandeln (40 000 sålda exemplar under de tio första åren): den har utkommit i sammanlagt 15 upplagor och dessutom filmats sex gånger: 1922, 1923, 1934 (samtliga regisserade av den N närstående Sigurd Wallén), 1950, 1972 och 1973. Anderssonskans Kalle är den klassiska sv tjuvpojksromanen. Handlingen är förlagd till sekelskiftets Sthlm och berör de olika upptåg den unge Karl Andersson anställer till "grannkäringarnas" i flödande stockholmsslang materialiserade förfäran. Miljö och typer återkommer i romanen Tre fattiga pojkar (1909–10), där tre "rännstensungars" äventyr i 1870-talets Sthlm krönikeras.

Till femtioårsdagen av Blanches död utgav N August Blanche, minnesteckning i breda drag (1918), där han i populär – ofta anekdotisk – form ger en bild av politikern, tidningsmannen, skriftställaren och sällskapsbrodern Blanche, vilken han ser som en föregångare inom revykonsten. Troligen kände sig N befryndad med Blanche på flera sätt: han torde i själva verket ha betraktat sig som hans opolitiske arvtagare i stockholmarnas gunst.

Från slutet av 1920-talet var N huvudsakligen sysselsatt med olika kulturhistoriska projekt. Hans allt sparsammare insatser inom skönlitteraturen ebbade ut med romanen En stockholmspojkes historia (1932) – återigen en berättelse om en "rännstensunge", Göran, där N väver in reminiscenser från sin egen barn- och ungdom i 1870- och 1880-talens Sthlm – och med två bellmansvolymer: Fredmans sånger och epistlar, ett urval (1932) och Blandade dikter, ett urval (1933).

Sitt eget Lebenslauf har N skildrat i den rikt illustrerade Rännstensungar och storborgare: Stockholm under ett halvsekel, ur minnet och dagboken (1924), där de självbiografiska avsnitten är uppblandade med omfattande partier med teaterhistorisk och allmänt kulturhistorisk inriktning.

Kritikerkåren var i stort sett negativ till N:s scenverk, som ansågs frivola och undermåliga, men de älskades av publiken. Däremot rönte bok- och filmversionerna av hans verk lovord av opinionsbildarna, bl a Carl G Laurin och Waldemar Swahn.

N:s dokumentariska insats ligger helt på det stockholmska nöjeslivets område. Främst bör diverse ordenshistoriker nämnas, t ex Sällskapet Stadsbudskåren under ett hälft sekel (1922) och Sällskapet W. -sex' stockholmsloge under 70 år, en kortfattad historik (1929). Dessutom har N skrivit ett stort antal kulturhistoriska artiklar i tidningar och tidskrifter.

En betydande del av sin energi anslog N till att organisera och deltaga i det stockholmska ordens- och föreningslivet. Redan i ungdomen hade han varit medlem av vittra föreningar som kulturföreningen Atheneum, Sällskapet De 7 och Vitsjuntan. Senare blev han medlem av ett tjugotal sammanslutningar, bl a Sällskapet W-sex, Par Bricole, Stadsbudskåren (ordf 1899–1935) och Stockholmsgillet, som han var med om att stifta 1914. Hans engagemang i ordenslivet var dock mer än organisatoriskt: han var inte bara känd och uppskattad som tol- kare av det sorglöst muntra stockholmslivet i spex, tal och tillfällighetsvers utan även som imitatör, skådespelare och uppläsare. För N var sällskapsordnarna mer än nöjesföreningar: de var fundament för en omfattande välgörenhet som låg honom varmt om hjärtat. Även privat ägnade han sig åt välgörenhet och arbetade exempelvis under en rad år för Barnens dag.

Ett särskilt kapitel i N:s ordensliv utgörs av hans skötebarn Sällskapet Bellmans minne, som han grundade 1899 tillsammans med Johan Ståhlberg. Detta exklusiva sällskap, som bland sina medlemmar räknade konstnärerna Vicke Andrén och Anders Zorn och författarna Albert Engström och Erik Axel Karlfeldt, arbetade bla för vård av nationalskaldens grav, som då förföll, på Klara kyrkogård i Sthlm och en mera monumental utsmyckning av den. SA:s ständige sekreterare Carl David af Wirsén ställde sig dock kallsinnig till N:s propåer i ärendet. En framgång för N blev inrättandet av ett Bellmansmuseum på Fjällgatan på Södermalm. Sällskapets betydande samlingar av bellmaniana uppspårades och inköptes genom åren av den outtröttlige N – och betalades av Sällskapets medlemmar och andra sponsorer som han lyckades entusiasmera.

N kom under nästan ett halvt sekel att förkroppsliga kanske framför allt den stockholmska småborgerligheten. Hans populära revyer, böcker och pressalster speglade sin samtid och har färgat eftervärldens intryck av ett sorglöst, uppsluppet och i grunden provinsiellt Sthlm, fjärran från den internationella arenans konflikter och katastrofer. Han var en öm traditionsvårdare och behöll livet ut sin barndoms reflexionslösa religiositet. Att hans hjärta klappade för de fattiga och förtryckta visade han i både skrift och handling. N framstår själv som en pére noble, omtyckt både som konstnär och privatman, och hans insats som inspiratör av tidens revygenre var epokgörande.