Hans Hinrich Liwen, von

1 von Liwen, Hans Hinrich, f 1664 i Estland, d 25 mars 1733 i Sthlm, Ridd. Föräldrar: översten frih Bernhard Otto v Liewen o Elisabet Gertrud Wrangel. Löjtn vid G M Lewenhaupts sv infanterireg i Holland 2 okt 88, kapten vid H G v Buddenbrocks reg 95, överstelöjtn vid en värvad bataljon 10 april 00, överste för ett värvat reg i Livland 17 aug 03, generalmajor av infanteriet 21 mars 10, överste för Livdragonreg 10 okt 11, generallöjtn av infanteriet o dir för amiralitetsverket 24 mars 14, överste för östra skånska infanterireg 18 juni 18, riksråd 9 maj 19, president i livländska hovrätten (tilltr ej) 10 nov 19, greve 31 dec 19.

G 1) 15 mars 99 i Reval m Catharina Elisabet Yxkull, begr 19 febr 01 där, dtr till lantrådet Berend Johann Y o Katharina Elisabeth v Scheiding; 2) 24 sept 02 i Reval m Magdalena Juliana v Tiesenhaussen, dp 20 maj 83 där, d efter maken men före 40, dtr till översten Hans Heinrich v T o Juliane Marie v Taube.

L valde tidigt den militära banan o förvärvade erfarenheter i holländsk tjänst under 1688 års fälttåg. Som överstelöjtnant vid en värvad bataljon följde han Karl XII i fält o var med i slaget vid Narva. Under de följande åren deltog han i striderna i Balticum o låg 1704—09 med ett eget värvat regemente i garnison i Reval. Hans regemente fördärvades i grund av ryssarna 08 men med stora ansträngningar satte han upp det på nytt. 10 avancerade han till generalmajor, o efter Revals fall s å sändes han till Finland för att bistå överbefälhavaren G Lybecker. Eftersom han var en hurtig o förfaren officer, kunde han vara denne till hjälp, skrev kungen.

Inför den katastrofala situationen i landet samrådde L med den klarsynte professor Israel Nesselius i Åbo om lämpliga åtgärder. Han ansåg för sin del att en offensiv strategi var det enda görliga: man skulle gå fienden mot bröstet o fäkta till det yttersta. L:s planer för försvaret av Finland diskuterades i rådet i jan 11 o bedömdes som "mycket vackra", o i juli s å föreslog han rådet att sätta in all disponibel kraft för en överraskande attack på Reval. Dessa planer kom emellertid inte att sättas i verket.

Hösten 11 kom L till Kristianstad för att övervaka o leda transportflottans överfart till Pommern. Ett år senare var han tillbaka i Finland. Inför Nesselius klagade han över den dåliga organisationen o oredligheten o över missnöjet bland bönderna o ville ha ett bättre samarbete mellan överbefälhavaren o landshövdingarna. I dec 13 sändes L av Ulrika Eleonora o rådet till Karl XII i Turkiet för att underrätta honom om den hållna riksdagen o om nödvändigheten av att kungen ofördröjligen kom hem. I mars 14 anlände L till Karl XII i Demotika o gav honom där klart besked om tillståndet i riket. Sitt vanskliga uppdrag fullföljde L med stor takt, o under samtalen besvor han kungen att "återkomma i sitt rike och det ej övergiva" (Floderus).

Under vistelsen i Demotika utnämndes L av kungen till generallöjtnant o direktör över amiralitetet i Karlskrona — detta skedde enligt L trots att han framhöll att han var infanterist o saknade kännedom om sjöväsendet. Vid återresan till Sverige medförde han kungens svar till rådet med hård kritik av bl a rådets åtgärder med transportflottans utrustning. I nov 14 tog L sitt säte i amiralitetskollegium. Det var som kungens förtroendeman L placerats i Karlskrona för att omintetgöra rådets inflytande över sjökrigföringen. Med amiralerna hade han ett gott samarbete. Däremot råkade han i strid med upphandlingsdeputationen o hade hela tiden att kämpa med medelsbrist. För att avhjälpa denna föreslog han bl a att man skulle smälta ner o slå mynt av gamla bronskanoner — detta förslag genomfördes också. L arbetade oförtrutet med verkets bestånd under de penningknappa åren. Valet av honom var gott (L O Berg).

I mars 19 lämnade L sin befattning vid flottan. S å blev han riksråd. Sitt intresse för sjöväsendet behöll han. Hösten 21 blev han ordförande i en kommission som skulle granska amiralitetets o flottans uppträdande under krigsåren. På kommissionens förslag inrättades ett generalkrigskommissariat i Karlskrona o hela linjeflottan förlades dit. 24 undersökte han det sthlmska amiralitetskommissariatets skötsel, o 27 blev han medlem av en rådskommitté som skulle bestämma om amiralitetets medelförvaltning. I rådet ställde han sig på Arvid Horns sida i kampen mot det holsteinska partiet.

L var varmt kungatrogen, o under Karl XII:s vistelse i Lund rönte han flera bevis på kunglig bevågenhet. Han var en erfaren o driftig ämbetsman o enligt rådet känd för "goda och fogliga maner". Han hade blick för det väsentliga o var öppen men hetsig o enligt den kritiske Goertz "lättrogen och sina passioner alltför underdånig" (D Almqvist, s 121). L var också djupt religiös o sökte vid olika tillfällen utge pietistiska skrifter men mötte obevekligt motstånd i prästeståndet.