Israel Nesselius

Nesselius, Israel, dp 8 maj 1667 i Enköpings-Näs, Upps, d 21 maj 1739 i Uppsala (Uppsala akad konsistoriums prot), begr i Bred, Upps. Son till frälsebonden Johan Larsson. Inskr vid UU 28 maj 87, kurator vid Fjärdhundra nation där 94, 96–98 o 24–39, inskr vid univ i Leyden 01 o 02, prof i grekiska o orientaliska språk vid Åbo akad 8 aug 05, eloquentiae prof 18 maj 07, inspector aerarii 07–08, inspektor över Österbottens nation 09, rektor ht 11–vt 12, allt vid Åbo akad, prof i grekiska vid UU 26 jan 16–21 jan 37, dekanus i fil fak vt 25, vt 29 o vt 34, rektor där vt 20, ht 27 o vt 32. - Ogift.

Efter avslutad skolgång i Västerås inskrevs N vid UU. Under studietiden plågades han emellanåt av sjukdom och han måste, för att försörja sig, tidvis tjänstgöra som informator. N lämnade universitetet utan att ha vunnit magistergraden och reste utrikes tillsammans med den sju år äldre frih Erik Sparre. Vid det nordiska krigets utbrott 1700 befann sig N i Paris, varifrån han kort efteråt återvände till Sverige. Redan året därpå anträdde han en ny utrikesresa, denna gång som guvernör för Carl Gustaf Hildebrand. Båda inledde studier vid universitetet i Leyden. Hildebrand, och möjligen även N, avbröt studierna där för att besöka England där Hildebrand avled.

Efter att utan framgång ha sökt adjunktstjänster vid UU erhöll N professuren i grekiska och orientaliska språk vid akademin i Åbo. Utnämningen skedde mot konsistoriets och den stridbare prokanslern (bd 17) vilja. Det dröjde heller inte länge förrän denne lyckades få N flyttad till elokventieprofessuren. Motsättningarna mellan de båda snarare tilltog än minskade. Vid tillsättandet av inspektoratet över Österbottens nation, en inte helt obetydlig befattning med tanke på de extrainkomster innehavaren åtnjöt, gjorde Gezelius allt för att motarbeta N. Han beskyllde honom för att vara ljum i religiösa frågor och tom för att hysa sympatier för pietismen. Av allt att döma omfattade N inte denna lära men å andra sidan var han inte, som Gezelius, någon förkämpe för den lutherska ortodoxin. Snarast hävdade han den enskildes integritet i religiösa frågor.

N:s insatser som akademisk lärare i Åbo var begränsade. Under hans presidium hölls inte mer än åtta disputationer. Delvis förklaras detta av att han långa-perioder var borta från akademin och att studentantalet på grund av kriget var starkt reducerat. Om hans föreläsningsverksamhet är inte mycket känt, men han berömdes för stor undervisningsskicklighet och ansågs besitta en enastående lärdom. Särskilt tycks hans kunskaper i de orientaliska språken ha imponerat. 1713 erövrade ryssarna hela södra Finland. Åbo besattes 28 aug. Dessförinnan hade N och många andra tagit sig över till Sverige.

Det dröjde innan N fick en ny tjänst. 1714 sökte han befattningen som censor librorum men innan den hann tillsättas utnämndes han till professor i grekiska vid UU. Många hade på denna post velat ha Erik Benzelius d y (bd 3) och N blev därför, precis som när han kom till Åbo, mottagen utan större entusiasm. Det tycks som om N egentligen eftersträvade en karriär utanför akademistaten. Sannolikt var det därför han endast några månader efter att ha tillträtt professuren i grekiska sökte förflyttning till den skytteanska professuren med dess möjligheter till vidare befordran. Liksom i Åbo synes N i Uppsala ha åtnjutit gott anseende som akademisk lärare. Han visade också intresse för universitetets förvaltning.

När Finland efter katastrofen vid Poltava anfölls av ryssarna avkrävdes också professorerna och de övriga tjänstemännen vid Åbo akademi kontribution till kriget vilket framkallade livliga protester. Till de ledande opponenterna hörde N. Försvaret av Finland leddes av Georg Lybecker (bd 24) men 1710 sändes Hans Hinrich v Liwen d ä (bd 22) att bistå denne. Mellan Liwen och N utspann sig en märklig skriftväxling vari N ombads ge sin "obesvärade, sincere jugement om närvarande konjunkturer". N förfäktade ivrigt statsnyttans krav och intog därvidlag en helt annan ståndpunkt än i konsistoriet. Tydligen hade han en mycket klar blick för det aktuella läget i kriget med Ryssland. Särskilt intressant är hans förslag om samverkan med Turkiet och anläggandet av en ny finsk huvudfästning i stället för Viborg. N ansåg att försvaret mot Ryssland krävde en stark fästning och en flottbas.

N var uppenbarligen mycket mångsidig. Av hans hand finns bevarade koncept och avskrifter av koncept till uppsatser i de mest skilda ämnen. I ett förslag till omdaning av universitetsväsendet framförde han, precis som tidigare Olof Rudbeck d ä, förslag om utökad undervisning i praktiska ämnen. Förslaget bottnade bl a i N:s opposition mot de teologiska studiernas dominerande ställning. Han förordade också att man skulle satsa på ett enda stort universitet för landet. Vid detta "seminarium reipublicae", som förutsattes ligga i Uppsala, borde de ämnen studeras som befordrade rikets framåtskridande.

Jordbruket var ett annat av de ämnesområden som N tog upp i sina otryckta uppsatser. Han yrkade på vidgad rätt till hemmansklyvning och framförde ett radikalt krav på avlägsnande av alla olikheter vad gällde beskattningen av och dispositionsrätten över jorden. Dessutom ville han införa skyldighet till viss nyodling och krävde införande av stattorp åt böndernas drängar. N föregrep delvis frihetstidens agrarpolitiska diskussioner och reformer. Han torde i någon mån ha influerats av Urban Hiärne (bd 19) och utländska auktoriteter.

N diskuterade i sina uppsatser också handel, industri, skatter, myntväsende, bergsbruk, befästningsväsende, kanalvägar och finska frågor. Bl a ville han införa arvskatt och beskattning efter förmögenhet grundad på självdeklaration. I Finland skulle en del städer sammanföras eller flyttas och sv språket borde införas allmänt.

Privat tycks N ha varit en tämligen snål enstöring. Han gifte sig aldrig och ansåg sig därför till skillnad från flertalet andra professorer i Uppsala inte behöva en egen gård eller drängar och pigor. Han nöjde sig med att bo i en kammare. Som regel vägrade han att bidra vid insamling av pengar till allmännyttiga ändamål. Bl a var detta fallet 1718 när hos Uppsalaprofessorerna anhölls om ett frivilligt lån till statskassan. N förklarade sig sakna pengar.

N anhöll 1737 om avsked från professuren i grekiska med bibehållande av lönen. Om hans anhållan bifölls skulle han, under förutsättning att Gabriel Mathesius utsågs till hans efterträdare, testamentera drygt 100000 dlr kmt till "den akademiska ungdomens nytta och gagn". K M:t biföll N:s anhållan sedan den tillstyrkts av konsistoriet och kanslern. Den testamenterade summan motsvarade ungefär fyrtio årslöner för en professor och torde ha varit den största donationen från en enskild person till UU. Den stora donationen var märklig inte minst med tanke på att den kom från en man som med hänvisning till sin usla ekonomi så ofta avstått från att bispringa det allmänna. I testamentet säger sig N ha förvärvat större delen av sin förmögenhet utomlands.