A Albert Lilienberg

1 Lilienberg, Alexander Albert, f 8 juni 1833 i Kristianstad, d 30 juli 1921 i Ronneby. Föräldrar: häradsh Nils Lilienberg o Ingeborg Fredrika Augusta Ljungberg. Inskr vid LU 28 febr 49, preliminärex där 19 maj 49, hovrättsex där 11 dec 51, auskultant i Skånska hovrätten 17 dec 51, eo kanslist i justitierevisionsexp 26 nov 53, auskultant i Svea hovrätt 19 dec 53, eo notarie där 13 jan 54, biträde vid fiskalsexp 1 okt 57, eo fiskal 22 dec 57, v häradsh 3 okt 59, adjung led 5 okt 60, fiskal 30 sept 61, assessor 5 jan 64, tf revisionssekr 1 juli 65, konstit revisionssekr 11 juli 68, revisionssekr 11 jan 70, häradsh i Medelstads hds domsaga, Blek, från 8 maj 74, led av komm ang stämpelavgifter okt 80—aug 81, ang expeditionslösen nov 81—sept 82, ordf i stadsfullm i Ronneby 83—99, i styr för Blekinge läns folkhögskola o lantmannaskola 85, i Blekinge läns landsting 86—02, led av AK 86—93 (v ordf i lagutsk 87—93, led av talmanskonferensen 92—93), v ordf i styr för Blekinge kustbanor från 87, utsedd till JO:s efterträdare 92.

G 1) 14 juni 64 i Sthlm, Nik, m Gustafva Amalia Forsgrén, f 17 juli 40 där, ibid, d 6 mars 73 där, Ad Fredr, dtr till klädeshandl Berndt Gustaf F o Christina Hedvig Carolina Wester; 2) 20 aug 78 i Sthlm, Jak o Joh, m Thekla Wiklund, f 2 juli 58 i Östersund, d 27 juni 53 i Sthlm, Engelbr, dtr till handl Pehr W o Margaretha Amalia Winnberg.

Fadern var först häradshövding i Kristianstad men fick senare Torna o Bara domsaga o bosatte sig i Lund. Barnen växte upp i den märkliga Lunda-miljö som Albert L i efterlämnade memoarutkast skildrat på ett fängslande sätt. Hemmet var vid denna tid det s k Herrehuset, nu på Kulturens område. Fadern hade inköpt den av Ling påbörjade byggnaden av professor Engeström. L valde liksom den yngre brodern Gustaf Robert L juridiken o domarbanan. Efter en normal domarkarriär blev han domhavande i Medelstads härads domsaga, vilket ämbete han innehade i 47 år. Vid sidan av sin domargärning kom L emellertid att verka även i kommunala o rikspolitiska sammanhang. Hans intresse härför hade väckts redan när han under 1850-talets senare riksdagar tjänstgjort som notarie i prästeståndet o där lärt känna flera av dess märkligaste män, som biskoparna J H Thomander o I Heurlin, riksarkivarien J J Nordström o professorn F F Carlson. Som häradshövding i Ronneby invaldes L först i kommunalfullmäktige, där han blev ordförande. Han var en drivande kraft i strävandena att vinna stadsrättigheter åt köpingen Ronneby. K M:t biföll 79 ansökningen därom, varvid staden fick egen jurisdiktion. Även i stadsfullmäktige valdes L till ordförande.

Som ung hade L tagit starka intryck av 1848 års revolution o tidens frihetsideal. Fadern klagade, säger L i sina minnen, över att han inte längre vågade tillrättavisa sin betjänt, ty då började den äldste sonen att tala om mänskliga rättigheter.

L, som karaktäriserats som moderatliberal stadsbo (Carlsson, s 140), slöt sig i riksdagen till den liberala frihandelsväriliga s k centern. Han hörde till den gruppens främste o blev dess ledare 92. L gjorde sig först bemärkt genom sakkunniga inlägg i juridiska frågor, rörande aktuell lagstiftning på konkursrättens, straff- o processrättens områden, samt ett försvar för fideikommissens avskaffande. Han invaldes redan 87 i lagutskottet o blev dess vice ordförande. L företrädde nu med stor konsekvens humanitära synpunkter o näringspolitiskt liberala, kritiska mot statsingripanden o kontroll (t ex ifråga om sparbankslagstiftningen) .

Mest uppmärksammad i riksdagen blev L:s ställningstaganden i de lika viktiga som ömtåliga lagstiftningsfrågor, som aktualiserades av nya kampmetoder på arbetsmarknaden.

Vid 89 års riksdag förelåg ett förslag till skärpning av de straffrättsliga begränsningarna i yttrandefriheten, den s k munkorgslagen. Till lagrummet, som antagits 87, skulle fogas ett ansvarsstadgande för varje uppmaning till brott; i den tidigare lydelsen hade allenast uppmaning till våld å person eller egendom straffbelagts. Dessutom skulle ansvar stadgas för den, som inför menighet eller folksamling muntligen — eller i skrift — söker förleda till ohörsamhet mot lag eller myndighet m m.

Förslaget hade väckt kritik särskilt i den liberala pressen. Vid behandlingen i lagutskottet reserverade sig L mot utskottets tillstyrkande, enär den föreslagna lagen skulle innebära en allvarlig inskränkning av församlings-, yttrande- o tryckfriheten. L framhöll bl a att lagrummet skulle kunna leda till bestraffning av uppmaning till helt obetydliga förseelser. I kammardebatten underströk L ytterligare sina betänkligheter.

När lagutskottet påföljande år hade att behandla andra förslag till strafflagsändringar, yttrade sig L särskilt om påföljden förlust av medborgerligt förtroende. Han betonade här vikten av att strafflagen ej försvårade de straffades rehabilitering o återanpassning till samhället. L förordade att kravet i 64 års näringsfrihetsförordning på god frejd som villkor för rätt att utöva näring eller yrke skulle borttagas, så att lagstiftningen ej onödigtvis hindrade en person från att söka ärligen försörja sig o återvinna medborgarnas förtroende. Det var viktiga o teoretiskt genomtänkta yttranden i straffrättsliga ämnen, som senare skulle tilldra sig ökad uppmärksamhet. Till frågan om församlingsfrihetens lagskydd återkom L vid 91 års riksdag. Han hörde nu till dem som kritiserade den administrativa lagstiftningen om polisens rätt att upplösa möten (ordningsstadgan) o yrkade samtidigt i motion, att reglerna om församlingsrätten skulle flyttas från den administrativa lagstiftningen till den gemensamma. Hans motion avslogs emellertid av kammaren.

Utifrån sin samhällssyn kom L att motsätta sig den lagstiftning, som senare fick namnet Åkarpslagen, om skydd för dem, vilka ej ville delta i en strejk. Ett dylikt förslag framfördes motionsvis redan vid 92 års riksdag. L varnade för att ingripa i det ömtåliga förhållandet mellan arbetsgivare o anställda. Han reserverade sig mot lagutskottets tillstyrkan till den föreslagna lagändringen, som därefter föll i riksdagen ehuru av formella skäl. Följande år lade K M:t fram samma förslag i proposition. L reserverade sig åter men nu bifölls förslaget.

Belysande för det goda anseende som L förvärvat i riksdagen var att han 92 utsågs till JO:s ersättare. Efter den ordinarie JO:s avgång insattes han i dennes ställe. Han avsade sig emellertid omedelbart ämbetet.