Johan Jakob Nordström

1 Nordström, Johan Jakob (i fdb Jakob Johan), f 20 dec 1801 i Abo sv förs, d 17 maj 1874 i Sthlm, Finska. Föräldrar: svarvarmästaren Matts N o Katarina Holmberg. Elev vid Åbo katedralskola 10, inskr vid Åbo akad 17 juni 18, stipendiat 19–27, FK 9 dec 22, disp pro gradu 16 juni 23, mag 27 juni 23, domarex 21 maj 24, eo amanuens vid konsistoriet 4 juni 25, JK 17 dec 25, allt vid Åbo akad, auskultant vid Åbo hovrätt 11 febr 26, disp för adjunktur vid Åbo akad 6 dec 26, adjunkt i ekon rätt o handelslagfarenhet där (från 28 i Hfors) 31 mars 27, tf prof i ekonomi o lagfarenhet vid univ i Hfors ht 28–vt 29, sekr i censurkomm 29–34, jur utr lic vid univ i Hfors 12 dec 29, disp för jur dr-grad 28 mars 32, tf prof i folk- o statsrätt samt nationalekonomi vt 32-ht 33, disp för professur 21 jan 33, prof i nämnda ämnen 5 febr 34–16 febr 46, JD 17 juli 40, allt i Hfors, led av skogslagskomm juni 41–42, av kyrkolagskomm mars 43–45, erhöll tillstånd att utflytta från Finland 3 mars 46, sv riksarkivarie från 19 juni 46, sekr i KU 47–48 o 50–51, kanslerssekr för LU från senast okt 48, för UU från 16 mars 49, led av komm ang revision av univ:ens statuter 48–april 51, av tryckfrihetskomm 48–73, av komm ang ändringar i kreditlagstiftn 53–febr 54, av prästeståndet vid riksdagarna 53–63 (led av lagutsk 53–54, av förstärkta bankoutsk 54, av förstärkta KU 54, 57–58 o 60, av bankoutsk 56–63, av förstärkta bevilln:utsk 57–58, av förstärkta lagutsk 58, 60 o 63, av förstärkta statsutsk 60 o 63), led av riksgäldsfullm 11 mars 54–3 maj 67 (deputerad för låneärenden juli–dec 63), av komm ang domars verkställighet i Sverige o Norge aug 55 –aug 56, av komm ang räntans frigivn mars 58–sept 59, av 1858 års kommunallagskomm juni 58–okt 59, av komm ang Sveriges ekon o finansiella utveckl 1834–60 okt 58–febr 63, av komm ang förändrad organisation av hypoteksinrättn:ar okt 58–febr 63, av FK från 67 (led av tillf utsk 70 o 73), av allm kyrkomötet o mötets kyrkolagsutsk 68 o 73, av komm ang revision av 1686 års kyrkolag jan 69 o okt 72–okt 73. – Stiftare o led av Finska litt:-sällsk 31, av Finska vetenskapssoc 38, LSkS 42, SA:s Karl Johanspris 46, LVA 47 (preses 72–73), LVHAA 47 (preses 53 o 67), LVS 48.

G 18 jan 1829 i Helsinge, Nyland (Post o inrikes tidn:ar), m Anna Kristina Synnerberg, f 6 sept 1805 i Åbo sv förs, d 24 maj 1889 i Sthlm, Finska, dtr till statsrådet Erik Johan S o Christina Charlotta Knorring.

N växte upp i ett hantverkarhem i Åbo. Fadern var gårdsägare men utan större ekonomiska resurser. En morbror hjälpte N att genomföra sina studier. N betecknade sig själv som "en medellöshetens son med ett högst ringa umgänge i den yttre världen" (Lindman 1948, s 19).

Vid sex års ålder upplevde N den ryska ockupationen av Åbo 1808. Långt senare utgöt han sin bitterhet över Alexander I:s hjärtlöshet och bakslughet, kontrasterad mot Gustav IV Adolfs karaktärsfasthet. Han uttalade samtidigt sitt förakt för "de s k högre ståndens" kryperi för erövraren (Lindman 1948, s 17). Säkert är att N:s motvilja mot det byråkratiska överskiktet i storfurs-tendömet grundlades tidigt. Han höll fast vid det sv rättsarvet – 1734 års lag, 1772 års RF –, medan han hade föga sinne för de specifikt finska inslagen i Finlands kultur.

Som informator för J F Aminoffs (bd 1) söner kom N tidigt i personlig kontakt med den gustavianska traditionen i Finland. Under studenttiden påverkades han av den tyskorienterade s k Åboromantiken. Hans första tryckta skrift, Om länsförfattningen i den sv Norden intill Gustaf den förstes tid (1826), var influerad av den sk historiska skolans organiska statsuppfattning och dess motvilja mot stora språng i den naturgivna historiska utvecklingen. Idéerna fördjupades genom studiet av tyska auktoriteter som F K v Savigny och K F v Eichhorn. Även E Burke kom att tillhöra N:s lärofäder. N tog också intryck av E G Geijers syn på det gammalnordiska samhället. Han satte gärna den germanska rätten i motsats till den romerska. I professorspeciminet Skildring af municipal-författningen i Finland (1832) underströk N korporationernas och associationernas betydelse för samhällsutvecklingen och vände sig mot läran om samhällskontraktet. Han var en vän av samvets-, yttrande- och tryckfrihet men avvisade långt gående krav på näringsfrihet. Staten var en organism, inte "något aggregat av individer". I Lördagssällskapet, grundat i Hfors 1830, kom N i kontakt med andra unga akademiker. Resor till Reval 1834, Tyskland 1835 och Paris 1841 vidgade hans vyer. Hans magnum opus, Bidrag till den sv samhällsförfattningens historia, efter de äldre lagarne till sednare hälften af sjuttonde seklet (1839–40), gav honom åtskillig berömmelse. Liksom Savigny sökte han sig gärna till rättstraditionernas ursprung, dvs för Sveriges del de gamla landskapslagarna, med deras odalrätt, lagbundna kungamakt och likhet inför lagen. Kravet på social jämlikhet förkastade han. På kontinenten ansåg han sig finna bevis för industrialismens brist på ansvar för de enskilda individerna, bl a till följd av skråväsendets upplösning.

N stod bakom det kyrkolagsförslag som framlades 1845 men som förkastades på grund av dess i mångas ögon alltför hierarkiska och konservativa karaktär. Pietisterna, för vilka N hyste en viss respekt, ondgjorde sig särskilt över att han inte ville upphäva konventikelplakatet.

Som professor kom N i slutet av 1830-talet i konflikt med universitetsmyndigheterna och indirekt med hela den kejserliga byråkratin, ledd av den i hans ögon förhatlige generalguvernören. Han beskyllde de makthavande för egennytta och förmyndarlater och stödde andra akademiker, t ex J V Snellman, i deras krav på självständig undervisning och författningsenliga rättigheter. Med Snellman kom han dock senare i skarp konflikt till följd av sin motvilja mot fennomanin. Hans agerande, som ofta var hetsigt, gjorde honom populär bland ungdomen, som annars hade anledning att ogilla hans personliga arrogans och hans rigorösa examenskrav.

I Sverige, som N besökt första gången 1835, kom han att framstå som en kulturpersonlighet värd att ta vara på. 1842–43 uppmanades han att söka en ledigbliven juridisk professur i Uppsala, något som han dock avböjde. 1844 framkastade riksantikvarien B E Hildebrand (bd 19) tanken, att N skulle kunna bli riksarkivarie efter Hans Järta (bd 20), som förutskickade sin snara avgång. Järta fann tanken "ganska god", och Hildebrand upptog förhandlingar med N. Riksarkivarielönen var lägre än professorslönen i Hfors, men N fick igenom villkor som gjorde en flyttning ekonomiskt acceptabel; hans affärsställning var ansträngd. 1846 fick han avsked från sin professur och flyttade efter mycken vånda över till Sverige. Många saknade honom i Finland. På sina håll blev han föremål för klander. Han besökte hemlandet 1860 och 1863 men avböjde alla förslag om återflyttning.

I Sverige blev N snart engagerad i olika allmänna värv, bla på Oscar I:s uppdrag som statsrättslig föreläsare för kronprins Karl 1848. Som riksarkivarie gjorde N sin mest bestående insats genom att han påbörjade utgivningen av publikationer, bl a Konung Gustaf I:s registratur (1861 ff). Hans eget vetenskapliga författarskap kom ganska mycket i skymundan. Dock framlade N 1850 och 1853 arbeten om äldre sv penningväsen samt om kredit och bankväsen. Som kanslerssekreterare för universiteten fick han ett visst administrativt inflytande och spelade en roll för utformningen av 1852 års universitetsstatuter. Genom dem avskaffades den akademiska jurisdiktionen, som enligt N:s uppfattning hade spelat ut sin roll. Med riksdagsarbetet blev han förtrogen som sekreterare i KU. Efter att i Finland ha framstått som en rebell knöts han i Sverige till det konservativa lägret. Han invaldes i VA men avböjde att inträda i SA efter F M Franzén. VA valde honom också till sin företrädare i riksdagens prästestånd. Han avböjde mycket bestämt, men hans avsägelse underkändes. Han omvaldes tre gånger.

N blev en mycket nitisk och talför riksdagsman. I fråga om statsfinansiell och juridisk lärdom hade han knappast någon jämlike inom prästeståndet. Han tyckte också om att dela med sig av sina kunskaper, såväl genom korta och täta inlägg – han ville helst ha sista ordet – som genom vidlyftiga utredningar, vilka kunde få den akademiska föreläsningens form. Han anmälde gärna avvikande mening. Få riksdagsmän, om ens någon, har så ofta antecknat reservation mot fattade beslut.

I sitt första riksdagsyttrande slog N fast, att själva lagen var vanmäktig, om den inte stöddes av religion, gudsfruktan och sedlighet. Hans organiska statsuppfattning ledde till omsorg om k prerogativ, som inte borde inskränkas, allra minst till norrmännens fördel. Fäderneslandets självständighet måste upprätthållas med hjälp av ett starkt lant-och sjöförsvar. Familjen och äktenskapet var heliga ting, som måste skyddas mot upplösande reformer. Kvinnan prisades för naturlig tillbakadragenhet och "blygsam skygghet" inför tillvarons "mångahanda yttre besvär" (PrRP 1856–58, 6, s 438 ff). Följaktligen motsatte sig N 1858 års beslut om att ogift kvinna, utan "förberedande övergång", fick rätt att bli myndig vid 25 års ålder.

I enlighet med denna ideologi slog N också vakt om bördsrätten, dvs skyldigheten för ägare av arvejord att vid försäljning hembjuda denna till tidigare ägares fränder; genom en k förordning avskaffades dock bördsrätten slutligt 1863. N var också motståndare till långt gående jordstyckning. Samhället och jordbruket hade mer att hoppas av besuttna bönder än av obemedlade lägenhetsägare, som innehade ett eller annat tunnland och för sin utkomst var hänvisade till arbete utanför det egna jordbruket (PrRP 1856–58, 6, s 87 ff).

N slog även vakt om den lutherska enhetskyrkan. Konventikelplakatet, avskaffat 1858, fann han ineffektivt, men de möjligheter för dissenter som medgavs 1860 tilltalade honom inte, då de öppnade dörren för religiös indifferens. Dock biträdde han beslutet om att landsförvisningsstraffet skulle tas bort för inländska dissenter som lämnade kyrkan. I övrigt förde N gärna universitetens talan, bl a mot Kl, och slog vakt om de klassiska språken i skolundervisningen; studiet av dem gav världshistoriska perspektiv och skänkte kunskapen om "den historiska bildningens rot". N var också en vän av K teatern.

I straffrättsliga frågor åberopade N gärna det kristna kärleksbudet. Han gillade spö-och risstraffens samt kyrkopliktens avskaffande 1855 liksom borttagandet 1858 av husbondes rätt att aga vuxen tjänare; N ville här ha lägre åldersgränser än de beslutade. Han yrkade på att u tomäktenskapliga barn, som ju inte hade del i sina föräldrars synd, skulle få arvsrätt efter modern.

N var nationalist. Under den sk ståthållarstriden 1859–60 vände han sig både i riksdagen och genom artiklar i tidningen Väktaren med skärpa mot norrmännens krav – preliminärt bifallet av Karl XV – om avskaffandet av ståthållarämbetet i Kristiania. Norge var i hans ögon "en erövrad provins" utan rätt till diplomati annat än genom Sverige. Norrmännens anspråk på full jämlikhet inom unionen fann han oblyga. Han framstod som chef för ett "Nordströmskt parti". Karl XV måste ta tillbaka sitt löfte till norrmännen.

I motsats till flertalet andra konservativa engagerade sig N 1862–63 kraftigt för Polens sak. Han förde de polska patrioternas talan både i riksdagen och i Nya Dagligt Allehanda. Han sammanträffade också med polska flyktingar. På en Poltavafest i Sthlm 1862 vände han sig i glödande ordalag mot Ryssland och prisade Karl XII. Han samverkade med andra finländare i Sverige och betraktades av liberala Polenvänner som en värdefull kanal till konservativa kretsar, inte minst till Karl XV.

Både som ledamot av bankoutskottet och i ståndets plena tog N aktiv del i den penningpolitiska debatten. 1854 insattes han i riksgäldsfullmäktige och återvaldes fyra gånger, sista gången (1866) utan att vara ledamot av prästeståndet. N:s finansiella insikter, språkkunskaper och resvana kom fullmäktige till godo. Han var en varm vän av statliga stambanor, medan han var skeptisk mot privata och kommunala järnvägar, inte minst sådana som byggdes av utlänningar. Han förordade därför upptagande av stora lån för de statliga järnvägsbyggena utan att hysa oro för framtida skuldbördor. I princip föredrog han utländska lån framför inländska. 1864 gjorde N på fullmäktiges uppdrag en resa till Frankfurt am Main, Paris och London för att träffa låneuppgörelser med olika bankhus. Hans agerande blev föremål för kritik från liberalt håll, bl a på grund av hans förkärlek för affärsförbindelser med Tyskland, men fullmäktige godkände de träffade uppgörelserna. Ett av N genomfört obligationsutbyte visade sig dock mindre fördelaktigt och ledde till anmärkning från statsutskottets sida. Själv menade N, att de ekonomiska förbindelserna med Tyskland hade skadats av vissa pressorgans antityska uttalanden under dansk-tyska kriget 1863–64.

Med sina medfullmäktige och även med riksgäldskontorets tjänstemän kom N under 1860-talet allt sämre överens, bl a på grund av skilda uppfattningar i lånefrågor. N:s misstro mot det nystartade Skandinaviska kredit ab spelade en roll i detta sammanhang. Han anmärkte, stundom på goda grunder, på den formella handläggningen av ärendena, t ex protokollföringen. Ibland sökte han få medfullmäktige förklarade jäviga; en av dem beskyllde han för sekretessbrott. N fick själv höra, att han hade fostrats "under despotismens godtyckliga spira". Hans långa utläggningar, ävensom hans vana att vid justeringarna belasta protokollet med synpunkter som inte anförts under frågornas egentliga behandling, förorsakade mycken irritation. 1866 riktade fullmäktigemajoriteten ett generalangrepp mot N, som beskylldes för intolerans och för benägenhet att föra obehagliga och tidsödande diskussioner. Ledamoten A Medin (bd 25) gjorde gällande, att N vid ett tillfälle slagit händerna i sessionsbordet på ett sätt som förde "Barkarby hållstuga" i tankarna och att han vid ett annat tillfälle kastat en papperslunta mot fullmäktiges ordförande; det sistnämnda bestreds av N. Tvisterna uppmärksammades av riksdagens revisorer, som ifrågasatte fullmäktiges kompetens att genomföra viktiga låneförhandlingar. N återvaldes inte till riksgäldsfullmäktig efter 1867.

N var vän av korporativa val men inte någon obetingad anhängare av fyrståndsindelningen. Framför allt hade han svårt att godta adelns ställning som riksstånd. Förmögenhet och bildning betydde för honom mer än börd. Som stridbar ledamot av 1858 års kommunallagskommitté, där han sågs som "en hetlevrad och envis Finne" (Handl:ar ur Indebetouska arkivet, s 294; se även v Troil, s 153 f), spelade han en roll för tillkomsten av 1862 års kommunallagar, som bl a innebar en långt gående rösträttsgradering grundad på förmögenhet och inkomst. 1863 utarbetade N ett lagförslag som blev en utgångspunkt för 1869 års finska lantdagsordning.

Framför allt ville N inte ha något enkammarsystem. I den 1858 genomförda reform som gav stånden möjlighet till gemensamma överläggningar såg han en olycksbådande förberedelse för en dylik ordning. Gentemot den tvåkammarmodell som L De Geer lanserade 1863 var han inte lika avvisande (jfr De Geer, s 236), men han sällade sig snart till förslagets motståndare. Efter att ha författat olika utkast publicerade han 1865 under pseudonymen Thomas Frisk en broschyr, som förordade två kamrar av en annan typ än De Geers: en grundad på ganska exklusiva klassval, den andra baserad på samfällda val. En dylik maktdelning skulle enligt N förhindra parlamentarism, bondevälde och allmän radikalism.

Vid VA:s riksdagsmannaval 1865 uteslöts N och ersattes av den liberalt sinnade historieprofessorn F F Carlson (bd 7). N:s åsikter i representationsfrågan låg honom i fatet. Fem akademiledamöter som tillika var statsråd anses ha röstat mot honom liksom professorer från Kl, som var missnöjda med hans universitetspolitiska agerande (Ekman, s 296). Om N hade suttit i prästeståndet 1865, skulle han förmodligen ha yrkat på votering om grundlagsändringen, något som skulle ha kunnat få vittgående politiska följder.

Vid AK-valet i Sthlm 1866 fick N ett obetydligt antal röster (Wallin, s 130). Norrbottens läns landsting invalde honom emellertid i FK. N var alltjämt ganska talför och debattlysten, men hans inflytande där blev vida mindre än i prästeståndet. Han fick nästan inga utskottsuppdrag och tackade nej, när han 1871 invaldes i lagutskottet. Han förblev kritisk mot RO 1866, som han fann bedrövligt utformad (Wallin, s 93). Däremot ansåg N själva tvåkammarsystemet förnuftigt (FK:s prot 1871, 4, s 343). Förslaget om införande av ett statsministerämbete fann han olyckligt, bla emedan det kunde leda till parlamentarism. Någon "konseljpresident" behövdes inte i Sverige, där konungen själv var den ende rätte konseljpresidenten (FK:s prot 1873, 1, s 108 ff). Några stora ingrepp i 1862 års kommunalförfattning, i viss mån hans eget verk, ville han inte vara med om. Liksom tidigare var N allmänt försvarsvänlig, misstrogen mot norska anspråk, anhängare av statliga järnvägar samt motståndare till utvidgade rättigheter för främmande trosbekännare – inklusive judar – kvinnor och utlänningar. Han ogillade regeringens frihandelspolitik och myntreformer. Såsom deciderad motståndare till lantmannapartiets krav på avskrivning av bördorna på bondejorden ogillade han det "köpslageri" mellan FK och lantmännen som ledde fram till 1873 års principuttalande i grundskatte- och försvarsfrågorna, "kompromissen". Under 1870–71 års krig tog N Tysklands parti och kritiserade regeringens agerande (Gullberg, s 316). Det kristligt humanitära inslaget i N:s åskådning kom tydligast fram i fattigvårdsdebatten. 1871 års restriktiva fattigvårdsförordning var i hans ögon "reaktionär".

Ett nytt inslag i N:s riksdagsyttranden, sammanhängande med hans ställning som företrädare för Norrbotten, var hans intresse för bl a övre Norrlands vägar, järnvägar, skolor och behov av understöd. N förde också samernas talan under åberopande av deras historiskt givna ägande- och besittningsrättigheter.

Bland de finländare som under decennierna efter 1809 överflyttade till Sverige var N en av dem som satte de starkaste spåren i sv samhälls- och kulturliv, överträffad kanske bara av F M Franzén (bd 16) och A E Nordenskiöld (s 264). Han seglade ofta i motvind och gjorde det många gånger extra svårt för sig genom sin hetsighet och osmidighet och sina bittra personangrepp. H Reuterdahl, själv konservativ, karakteriserade N som mannen som "hade alla sina landsmäns förtjänster och olater. Han var arbetsam, ihärdig, lärd, men halsstarrig, retlig, för kollegialt arbete nästan omöjlig" (Reuterdahl, s 262). N:s stora kunskaper, oräddhet, självständighet och ideologiska konsekvens gjorde honom under alla förhållanden till en märkesman.