Per Ulrik Kernell

Kernell, Per Ulrik, f 9 april 1797 i Linköping, d 30 mars 1824 i Erlangen, Tyskland. Föräldrar: prosten mag Per K o Charlotta Elisabeth Burén. Inskr vid UU 1 jan 04, elev vid Linköpings skola, inträdesex vid UU ht 15, resor i Europa från aug 22. Reseskildrare. — Ogift.

Tidigt faderlös tillbragte K sin senare barndom hos farfadern, som var prost i Åsbo, Ög. Varm religiositet med pietistiska inslag men också intresse för litteratur o musik präglade hans uppväxtmiljö. Efter gymnasieåren i Linköping kom han som artonåring till Uppsala för att studera till präst, men sina första universitetsår ägnade han åt allmänt humanistiska studier. I kamratlivet i Östgöta nation liksom i Johan Börjessons "aftonlag" i Domtrapphuset fick K tillfälle att odla sitt intresse för sång o musik. Med sin vackra röst o sin skådespelarförmåga blev han högt skattad som Bellmanssångare. "Han var själen i våra Bellmanssamkväm" (Törneros). Levnadstecknaren i Biographiskt Lexicon (41), som stöder sig på personlig bekantskap, betygar att K "ägde en utmärkt välljudande röst, en hänförande deklamation o stora mimiska anlag". Han tycks ha förenat ett vekt lyriskt temperament med utpräglat sinne för det komiska. Sannolikt bidrog han med sina kongeniala tolkningar av Bellman till denne skalds stigande anseende bland romantikerna i Uppsala.

Under det glada studentlivet — enligt sin kusin Atterbom var K inte främmande för "den mest brusande glädjes framställningar" — tog han också starka intryck av sin vän G Knös swedenborgska åskådning (Fröberg). Av Atterbom infördes han i Malla Silfverstolpes salong. I sina memoarer ger hon uttryck åt sin förtjusning över hans sång o hans ungdomliga älsklighet: han sjöng "med en gratie, en livlighet, en mimik i händer, röst o anletsdrag, som var alldeles förundransvärd, något så eget, så glatt, friskt Bellmanskt, o ändå så oskyldigt!" K blev Mallas stora svärmeri de närmaste åren, underhållet vid möten i sällskapslivet kring henne o genom en känslosam brevväxling. Den unge K kom henne till mötes i denna ömma men åtminstone från hans sida tydligen helt oerotiska förbindelse. Malla blev hans förtrogna väninna, o den ring hon gav honom följde honom under resten av hans korta levnad.

Under uppsalaåren visade sig symtom på lungtuberkulos hos K. För att söka bot beslöt han göra en resa till sydliga länder. På sensommaren 22 avreste han — med en bok av Swedenborg som enda reselektyr — med båt från Sthlm till Gibraltar. Därifrån gick färden landvägen till Frankrike o vidare till Italien o Tyskland. Under resan förde K dagbok, som, kompletterad med brev från "den irrande pilgrimmen" till anförvanter o vänner, utgavs postumt av K:s svåger Christian Stenhammar. Denna skrift är K:s hela litterära bagage. Det var den första sv reseskildringen från romantikens period i bokform. Den väckte stort intresse hos publiken o utkom på ett decennium i fyra upplagor.

K:s stil är subjektiv o känslobetonad; vad han ser o upplever återger han ofta i ett moraliskt o religiöst perspektiv, vilket inte utesluter att realistiska genrebilder insprängs i framställningen. Han ger spontana turistintryck, inte en litterär skildring avsedd för publicering. Den lilla boken är av intresse som personligt dokument o som uttryck för hur en sv intellektuell den gången upplevde sin samtids Europa.

K:s förväntningar inför mötet med det Söderns paradis romantikerna svärmade för infriades till stor del inte. Folk o seder i Frankrike o Italien vann inte hans odelade sympati; den sydländska naturen väckte i allmänhet ingen större entusiasm hos honom, bortsett från trakten kring Rom. Besöket där blev en stor upplevelse. Antikens ruiner, renässansens måleri o Peterskyrkan liksom Canovas novantik beundrade han hänfört. Efter sex veckor i Rom, som för K framstod som "ungdomens o fantasiens o glädjens stad", fortsatte han genom Norditaliens konstcentra mot Tyskland. Genom Tyrolen fotvandrade han in i Bayern. I Tyskland fann han sig personligen väl tillrätta. Här trivdes han bättre både med människor o natur än i de romanska länderna.

Stor betydelse hade också den intellektuella stimulans han fann i mötet med tyska lärde o diktare. Fastän i första hand företagen av hälsoskäl blev K:s europaresa också i hög grad en bildningsfärd av tidstypisk art: det gällde att uppsöka den romantiska epokens vallfartsorter o träffa tidens tongivande personligheter. I de sydtyska metropolerna sökte han kontakt med kulturens stormän. I Erlangen gjorde han bekantskap med Schelling o imponerades av denne "mäktige ande", med filosofen Schubert o med diktaren August von Platen, som han blev förtrogen med o orienterade om aktuell sv litteratur. Trots en brunnskur i Ems försämrades K:s hälsa alltmer, o 27 år gammal avled han på ett värdshus i Erlangen. v Platen har i sina dagböcker med deltagande skildrat hans sista stunder o hyllade hans minne med ett poem. Något år senare uppsökte vännerna E G Geijer o Malla Silfverstolpe graven.

Samtidas uttalanden om K är sällsport samstämmiga i sin beundran för hans ädla väsen, hans talanger o rika mänskliga utrustning. Hans själ var "en av de rikaste Skaparen bildat" (Atterbom). Söker man bakom panegyriken urskilja den verklige K, framträder bilden av en vinnande ung man med konstnärligt temperament o en fläckfri karaktär. Någon betydande författare var han inte — hans originalitet tycks ha varit av det slag som bäst kommer till sin rätt i det personliga sättet att vara. Hans tidiga bortgång bidrog väl till att han i idealismens tidevarv framstod i förskönad dager — som "ett romantikens ljusa söndagsbarn som fick somna ifrån måndagens, annandagens släp o olust" (Klara Johanson).