Julius A Kiellman-Göranson

Kiellman-Göranson, Julius Axel, f 22 nov 1811 på Gripsholm, Kärnbo, Söd, d 10 febr 1869 i Uppsala (enl db för Västeråker, Upps). Föräldrar: kamreraren på Gripsholm Lars Axel Göransson o Maria Sofia Lindbom. Inskr vid UU 8 okt 30, prästv i Uppsala till pastorsadj i Täby 11 juni 37, komministersadj i Klara förs, Sthlm, 8 aug 37, v komminister där 1 maj—30 sept 39, Sthlms stads konsistorii adj 29 okt 39, v kateket i Klara förs 1 jan—30 juni 40, dessutom lär vid Sjömannasällsk:s skola i Sthlm 25 maj 40, red för Freja 42—44, komminister i Västeråker o Dalby, Upps, 29 nov 43 (tilltr 1 maj 44)—58, pastoralex i Uppsala 13 maj 57, komminister i Jakobs o Johannes förs i Sthlm 7 juni 58, kh i Västeråker o Dalby från 2 april 62. Förf.

G 11 sept 46 i Sthlm, Klara, m Augusta Charlotta Ekerman, f 17 juni 14 i Husbyn Långhundra, Sth, d 9 juni 70 i Västeråker, dtr till protonotarien i Bergskoll Johan E o Eva Catharina Foughman.

Julius K visade redan som ung på 1830-talet den anpassningsförmåga o tjänstaktighet, som alltid skulle utmärka honom. När Atterbom drabbades av svikande popularitet bland de yngre akademikerna, åtog sig K att recensera hans Samlade dikter, o han följde devot de anvisningar, som A gav honom. Det är lika karaktäristiskt för K, att han sökte dämpa Lénströms bitterhet över Almqvists försmädligheter o försona dem med varandra. Han ville hålla sig väl med människor av helt olika livsinställning. Med Almqvist kom han redan vid den första samvaron i sådan kontakt, att de enligt dennes vittnesbörd skådade "varann i själen efter 3 minuters bekantskap". Vid samma tid tillhörde K dock en krets av studenter, som på grund av sitt intresse för substantiella njutningar kallades Kropparne.

Den sällskaplighet, som K lade i dagen under sina studieår i Uppsala, skulle utmärka honom framgent. Han hade en älskvärdhet o en humoristisk läggning, som skaffade honom många vänner. Under skoltiden i Sthlm hade han gjort August Blanches bekantskap, o då K flyttade tillbaka dit blev det kretsen omkring denne, främst Frejas redaktion, som utgjorde K:s egentliga umgänge. Man samlades till en början framför allt i Aganippiska brunnssällskapet, där gustavianska traditioner förenades med romantisk salongsstämning o liberalt gemyt. Han kände sig lika hemmastadd i Par Bricole o i Gröna stugan, 50-talets litteratörklubb, o han var överallt verksam som tillfällighetspoet. Under de många åren som komminister i Dalby kände han stor saknad efter sthlmsumgänget men fann kompensation i de talrika gäster, som han tog emot i sitt anspråkslösa boställe.

Ett brev från K 38 till Herman Ring vittnar om hans förmåga att kombinera detta intensiva sällskapsliv med en enorm arbetsbörda. Vid sidan av sin präst- o skoltjänst ägnade han sig åt en vittförgrenad skribentverksamhet. Han skrev o utgav bl a predikningar, skolböcker, vittra kalendrar, romaner o diktsamlingar, författade texter till planscher samt medarbetade i talrika tidningar för att ej tala om de många översättningar han gjorde. Detta dilettantiska mångsyssleri var ett utmärkande drag för många av den tidens sv författare. För K var motiveringen i hög grad ekonomisk. Det berättas, att han ofta arbetade hela nätterna igenom förtärande starkt te för att hålla sig vaken. I sitt skönlitterära författarskap begagnade K ofta pseudonymerna Nepomuk eller Norna Gäst, i vissa fall av hänsyn till sitt prästämbete.

K:s debut som skönlitterär författare i slutet av 30-talet var föga märklig. Han skrev romantisk efterklangspoesi med Atterbom o Almqvist som mönster. Någon gång finner man en modernare impuls, som då han inspirerades av Heine. Men han missförstod denne nästan helt; Heine uppfattades som en Byrongestalt. Ganska snart kom K också underfund med att han ej passade särskilt bra som skald. "Dikta vill jag inte göra, ty verkligheten är tusenfalt skönare än dikten", skrev han 39 till Lénström.

Vid denna tid kom K under starkt inflytande av den moderiktning, som påverkad av Dickens förde fram prosaskissen. Särskilt i Frejakretsen var denna genre populär. K publicerade i Freja o på andra håll flera sådana berättelser i det lilla formatet, där han specialiserade sig på karikatyrartade teckningar av gamla original i en borgerlig sthlmsmiljö.

I dessa skisser fanns humor o ansatser till realism. Men liksom flertalet av samtida sv prosaförfattare rycktes K med av den tidsströmning, som under 40-talets senare hälft gjorde sensationsromanen i Sues stil så populär. I Kärlekens seger, Den blifvande konungen, Abednego, Trollets son o Westerlånggatans engel gav K sina bidrag till genren. De utmärkes av spännande men mycket osannolika intriger o en schablonartad karaktärsteckning med kontrastering av bl a samvetslösa o passionerade intrigörer o serafiska kvinnogestalter. Här finns ofta inslag av främmande miljöer, särskilt Frankrike, o en högättad person från detta land ingriper ibland i intrigen. Säkerligen hade K:s fantasier om sin förfader, emigranten, som kom till Sverige från Frankrike, stimulerat honom till detta motiv. Själv gjorde han aldrig några resor till främmande länder. Bäst blir K:s miljöskildring, då han tecknar platser eller trakter, som han känner väl till, t ex Sthlm eller Dalby, det senare i Trollets son, den bästa av hans långa 40-talsberättelser. Efter Scotts mönster tar han här topografi, folksägner o etymologi till hjälp för att framställa ett förgånget skede, i detta fall brytningen mellan ett hedniskt urfolk o de kristna. På grund av K:s dilettantism har resultatet blivit mycket diskutabelt men är ibland verkningsfullt.

Liksom i de flesta sensationsromanerna från 40-talet fanns även i K:s en del liberala tendenser. Han ivrade bl a för skandinavism, kvinnans emancipation o ståndscirkulation (efter Rudenschöld). Men hans inställning var långt ifrån radikal; i vissa frågor, t ex om stattorparsystemet, hade han närmast ett patriarkaliskt synsätt. K förklarade själv för JA Hazelius 51 (brev i NordM), då han framställde en önskan att få medarbeta i Sv tidningen, att den "innersta tanken" i allt vad han skrivit alltid varit konservativ. Det framgår f ö av Westerlånggatans engel, hur negativt han reagerade inför marsoroligheterna i Sthlm 48.

K anpassade sig efter den allmänna litterära opinionen, när han på 50-talet återgick till att skriva kortare berättelser om en näraliggande verklighet, främst i Sthlm o Uppland, många av dem samlade i Sv lynnen o småäfventyr. Liksom i skisserna i början av 40-talet skildrar K gärna original i Dickens anda, men medkänslan är nu starkare än komiken. I framställningen av sina sthlmsmotiv vänder sig författaren mot de Sueinspirerade skildringarna av storstäder som härdar för kriminalitet. Efter egna angenäma sthlmsår skildrar han nu mer älskvärda relationer mellan människor.

I K:s 50-talsberättelser utspelas ofta en konflikt mellan romantik o verklighet, där romantiken är detsamma som onyttig poesi o verkligheten innebär en inkomstbringande affärsverksamhet. I t ex Kryddkramhandlarne besegrar en duktig men ej så snarfager hökaryngling sin ekonomiskt ovederhäftiga rival trots dennes behagliga utseende, poetiska o musikaliska talang. K ger uttryck åt sitt eget starka intresse för de ekonomiska realiteterna, men han återspeglar också den ideologi, som i stor utsträckning är den samtida borgerlighetens o som återfinns i t ex Balzacs romaner.

Bland K:s upplandsskildringar från 60-talet märks en folkpedagogisk novell i Almqvists anda, Laga skifte. Författaren som själv bedrev ett rationellt jordbruk, propagerade här mot systemet med oskiftad jord. Det finns schematism i karaktärsteckningen, men novellen ger övertygande bevis på K:s förtrogenhet med problemet, inte minst i fråga om böndernas motstånd mot laga skifte. I ett av sina brev till Hazelius avslöjar han sin illusionslösa syn på dessa. Den lilla skriften bibehöll länge sin popularitet i sockenbiblioteken. Den tillhörde sålunda Jan Fridegårds ungdomslektyr.

K var en föga originell författare men han följde med stor smidighet den växlande litterära smaken o kan i sina bästa stunder ge uttryck åt en viss realism o humor. Hans sista levnadsår blev dystra. I slutet av 50-talet drabbades han av slaganfall, som grundlade hans senare sjuklighet. Några år kunde han tjänstgöra som nyutnämnd kyrkoherde men blev både fysiskt o psykiskt allt svagare o dog slutligen 69.

Om K som präst går omdömena isär. I herdaminnet prisas han som en framstående predikant under sthlmsåren, men Richard Bergström talar i sin nekrolog om hans dåliga röstbehandling o alltför vardagliga predikningar. Det senare omdömet bestyrkes av hans utgivna skrifter.