Karl Kilbom

Kilbom, Karl, f 8 maj 1885 på Österby bruk, Film, Upps, d 24 dec 1961 i Sthlm, Bromma. Föräldrar: hovslagaren Carl Johan K o Ebba Mathilda Philper. Femårig folkskola, arbetare vid Österby bruk 97-—03, vid Sandvikens jernverk 04, sjöman 04, arbetare vid verkstäder i Gävle, Krylbo o Gbg 05— 08, resetalare för soc:dem ungdomsförb sommaren 08—10, red för Skånska Soc:demokratens hallands-uppl, Halmstad, hösten 10—febr 15, sv korrespondent bl a för Arbetet o Työmie, Finland, 11—17, led av Halmstads stadsfullm 12—14, led av soc:-dem ungdomsförb:s centralstyr 12—17, sekr i förb dec 14 (tilltr febr 15)—17, red för Stormklockan 16—17, Folkkalendern 16— 18, deltog i bildandet av Sverges soc:dem vänsterparti (från 25 mars 21 Sverges kommunistiska parti, sektion av kommunistiska internationalen) maj 17, led av arbetsutsk där 17—18, ekonomichef vid Folkets Dagblad Politiken 23 febr 18—24, chefred där 24—okt 36, led av Sthlms stadsfullm 21— jan 36, led av AK 22—24 o 29—44, av stadsplanenämnden i Sthlm 28—45 (v ordf 42—45), ledare för de s k Kilbom-kommunisterna (från 34 Socialistiska partiet) 29, led av arbetsutsk där 29—37, org:sekr 36— 37, återinträdde i soc:dem partiet 38, dir för Folketshusfören :arnas centralorganisation (från 43 riksorganisation) o Sveriges folkbiografer 40—52.

G 1) 3 dec 21 (—36) i Moskva m konstnären Zoia Vasilievna Krukovskaja, f 18 jan 03 där, dtr till textilfabrikören överste Basil Krukovsky o Héléne Inkina samt förut g i Moskva o senare omg Lagerkrans; 2) 2 okt 37 i Sthlm, Kungsh, m sjuksköterskan Martha Elisabeth Bengtsson, f 19 april 08 där, Kat, d 29 sept 65 där, Högalid, dtr till utköraren Karl Viktor B o Elin Lovisa Laurin.

K, som givit namnet åt en politisk riktning, "Kilbomare", är en bemärkt gestalt inom den sv arbetarrörelsen. Han är ett typexempel på en fattig brukspojke som under svåra omständigheter arbetat sig upp. Modern, som hade vallonskt påbrå, dog i lungsot när han var nio år gammal. Fadern gifte om sig, o familjen kom sedan att bestå av en ansenlig barnskara. K hade anpassningsproblem i skolan, var trotsig o kom i konflikter med omgivningen. Efter den korta skolgången började han arbeta vid bruket, men då han besvärades av svaga lungor fick han övergå till arbete vid jordbruket. Fadern var en sträng uppfostrare som ville lära sina barn respekt för arbetet, sparsamhet o vilja att inte utan tvingande behov be andra om hjälp. Resultatet av barnaårens erfarenheter blev, säger K, "en viss hårdhet i mitt sinne o framför allt känslokyla". Men K har också vittnat med sympati o inlevelse om bruksmiljöns gemenskapsvärden, exempelvis midsommarfesterna som kontaktpunkt mellan bruksledningen o arbetarna. K:s politiska gärning kom att i hög grad präglas av denna barndomsmiljö. Österby bruk leddes till 1902 av högerledaren Arvid Lindmans far. Vid bruket fanns unikt nog även ett bibliotek, som K tidigt använde, bl a böcker om franska revolutionen. Som ung blev han medlem av IOGT, men han lämnade dock tidigt nykterhetsrörelsen.

Vid aderton års ålder tröttnade K på att vara hemma o flyttade till Sandviken, där han tog arbete vid bruket för att ganska snart ta hyra på ett lastfartyg. Sjömansyrket lockade dock inte. Under några år hade han tillfälliga arbeten som sågverksarbetare, byggnadsarbetare, smedhantlangare o verkstadsarbetare, bl a vid Gävle verkstäder. Han anslöt sig redan 04 till det socialdemokratiska ungdomsförbundet (SDU), som bildats 03. I Gävle kom han i personlig kontakt med en av förbundets grundare, Fabian Månsson, o agiterade tillsammans med denne. Tidigt anslöt han sig också till fackföreningsrörelsen. Efter värnplikt vid flottan blev han i mitten av 07 anställd vid Rosengrens kassaskåpsfabrik i Gbg, där han gjorde aktiva insatser både i fackförening o ungdomsklubb o lärde känna Z Höglund. Från 08 blev han resetalare i ungdomsförbundet o kom därefter att hela sitt liv arbeta på heltid i arbetarrörelsens tjänst. Vintern 09—10 studerade K vid folkhögskolan i Brunnsvik med hjälp av stipendium från metallarbetareförbundet. 10 fick han anställning vid Skånska Socialdemokratens lokalredaktion i Halmstad som redaktör för hallandsupplagan. Huvudredaktör för Skånska Socialdemokraten var denna tid A JC Christiernson (Lukas). K fick i detta sammanhang samarbeta med Gustav Möller. I Halmstad deltog han även i aktivt politiskt arbete o fick personlig kontakt med en radikal läkare, dr Victor Berglund, som kom att betyda mycket för hans utveckling både som läkare o vän. Berglund gjorde framträdande pionjärinsatser inom tuberkulosvården genom att betona lungsotens sociala samband.

När Z Höglund 09 tagit ledningen av SDU efter Per Albin Hansson, blev K följeslagare på den radikaliseringsväg, som ledde till partisprängningen 17. K var en välkänd agitator i ungdomsförbundet, en god talare som med sin gåpåaranda, påhittighet o drastiska framställningskonst gjorde ungdomsrörelsen o partioppositionen stora tjänster. Redan nu gjorde han sig känd som en hårdför politiker. 12 blev han studieledare i ungdomsförbundet, o vid ungdomskongressen 14 valdes han till förbundsstudieledare. Som sådan gjorde han betydelsefulla organisatoriska insatser, o hans affärssinne o ekonomiska kunnande kom här väl till pass. Utgivningen av Folkkalendern 16 är ett exempel på hans framgångsrika uppslag. Han gjorde en aktiv insats i partioppositionens attack mot aktivismen 15—-16 o skydde inga medel för att få de socialdemokratiska förtroendemän som arbetade för Tysklands sak uteslutna ur partiet. K sände som ungdomsförbundets sekreterare i början av 16 ut det famösa sk hemliga cirkuläret med kallelse till en allmän arbetarfredskongress i mars 16. Vid denna fredskongress skulle arbetarklassens ställningstagande vid ett eventuellt sv krigsdeltagande diskuteras. Genom den hemlighetsfullhet som kongressen fick vållade den myndigheternas uppmärksamhet o onåd. Tre av talarna vid kongressen, Z Höglund, Erik Hedén o Ivan Oljelund, blev åtalade o ådömda långvariga fängelsestraff efter en "förräderiprocess", som kom att vålla en våldsam uppståndelse, då den allmänt ansågs som en politisk process. K blev fungerande redaktör för Stormklockan under Höglunds fängelsetid.

Efter fredskongressen blev situationen i socialdemokratiska partiet så olidlig, att partiets sprängning blev oundviklig. I en våldsam inre maktkamp, där K tog aktiv del, segrade partiledningen med Branting i spetsen, assisterad av bl a Per Albin Hansson o Gustav Möller. I febr 17 skedde uppgörelsen på 10:e partikongressen. Vänsterminoriteten inbjöd sedan till bildandet av Sverges socialdemokratiska vänsterparti, som konstituerades i maj 17. K hörde till den grupp som inbjöd till bildandet av det nya partiet o invaldes i febr 17 i vänsterpartiets interimistiska arbetsutskott. K kom att huvudsakligen ägna sig åt partioppositionens nya tidning Folkets Dagblad Politiken, som startats 1 april 17. Sedan den nya tidningen råkat i ekonomiska svårigheter, blev K dess ekonomichef 18. Under denna period kom han i nära kontakt med de nya makthavarna i Sovjetunionen. Redan före revolutionen hade han medverkat som illegal förmedlare mellan Lenins grupp i Schweiz o hemlandet. Inom partivänstern hörde K till dem som starkast ivrade för att partioppositionen skulle arbeta i intim kontakt med fackföreningsrörelsen. Han ville emellertid driva fackföreningsrörelsen åt vänster o var starkt påverkad av den norska fackoppositionen under Martin Tranmael, som ville göra fackföreningsrörelsen revolutionär genom nya direkta kampmetoder. Påsken 17 bildades Sv fackoppositionen efter norsk förebild. K ivrade också för att det nya partiet skulle bygga sin medlemsrekrytering på kollektivanslutning av fackföreningar. Så blev dock inte fallet. K:s förtrogenhet med fackföreningsrörelsen gjorde, att han under hela sin politiska gärning alltid starkt betonade sambandet mellan den politiska o fackliga arbetarrörelsen.

Inom det nya partiet höll K en klar vänsterkurs. Han tvekade inte i fråga om partiets anslutning till den nya kommunistiska internationalen. Han accepterade de 21 teserna, som enligt Tredje internationalens beslut skulle vara riktmärket för anslutna partier. När det nya partiet splittrades 21, o den revisionistiska minoriteten bröt sig ut, hörde K till den majoritet som beslöt döpa om partiet till Sverges kommunistiska parti med klar anknytning till Tredje internationalen o Moskva. K hade goda kontakter med flera av de ryska ledarna, främst N Bucharin. Hans krafter togs även i anspråk av den kommunistiska internationalen, o K tjänstgjorde som exekutivens utsände, ExR, till olika europeiska partier, bl a det tyska. Han motarbetade Z Höglunds försök att driva en nationell kommunistisk politik. Efter Höglunds uteslutning 24 var K reellt den starkaste ledargestalten i kommunistpartiet o fortsatte fogligt moskvalinjen, även efter Stalins makttillträde. Han övertog redaktörskapet för Folkets Dagblad Politiken. K upplevde nu en höjdpunkt som kommunistisk politiker. Hans parti kunde i de allmänna valen notera stora framgångar samtidigt som de flesta kommunistpartier gick markant tillbaka i Europa. Vid andrakammarvalet 28 fördubblade partiet sitt röstetal o sina mandat, 152 000 röster o 8 mandat.

Vid Kominterns 6:e kongress i juli 28 skedde dock en vänstersvängning parallellt med Stalins brutala radikalisering av det ryska partiet, förföljelsen av bönderna o övergången från NEP-politiken till femårsplaner. Bucharin avsattes året därpå som ordf för den kommunistiska världsorganisationen. Därmed dalade även K:s stjärna. En skärpning följde nu av politiken mot socialdemokratin o den antiparlamentariska attityden markerades hårdare. K o hans vänner i det sv partiet, bl a Nils Flyg, Arvid Olsson o Oskar Samuelsson, vägrade dock att vara med i denna nyorientering som skarpt kontrasterade mot den framgångsrika realistiska politik de bedrivit i Sverige. Kominterns kursändring kolliderade med det sv partiets ambitioner att bredda sitt underlag o att närma sig fackföreningsrörelsen för att inifrån erövra fackföreningarna för kommunismen. En strid började i det sv partiet, då en minoritet med bl a Sven Linderot, Hugo Sillen o Edvin E Persson ville att partiet skulle stå lojalt mot Komintern.

Kommunisterna hade denna tid ett starkt inflytande inom LO. En kommunistisk enhetskommitté hade bildats 26 för att göra LO till en revolutionär fackföreningsrörelse. LO:s ledning gick till offensiv o förklarade 29, att deltagande i enhetskommittén var oförenligt med medlemskap i LO. Majoriteten i SKP:s ledning slog till reträtt o uppmanade ledande kommunister att lämna enhetskommittén för att inte förlora möjligheterna att vinna inflytande i LO. Den moskvatrogna partiminoriteten reagerade kraftigt mot denna försiktiga politik. Minoriteten fick stöd av Komintern. K ville dock inte lyda Kominterns ukaser om att Sverige var ett imperialistiskt land o att det sv partiet i händelse av ett europeiskt krig skulle motverka neutralitetspolitiken. Hösten 29 skedde en partisprängning, då SKP:s majoritet i ledningen med K i spetsen öppet trotsade Kominterns order. Majoriteten uteslöt den moskvatrogna minoriteten, varefter landet hade två kommunistiska partier. Det anmärkningsvärda är att majoriteten vid denna partisprängning i motsats till motsvarande uppdelningar 21 o 24 bestod av de mot Moskva fronderande medlemmarna. Med K förlorade Komintern den siste av ledarna för partioppositionen från det gamla ungdomsförbundets dagar. En ny ledarkader, utbildad i Moskva, de s k moskvastudenterna, övertog nu ledningen av kommunistpartiet.

De flesta medlemmarna följde med K o Nils Flyg som nu fortsatte att leda Sverges kommunistiska parti men utan underbeteckningen sektion av Kommunistiska internationalen, Flyg som partiordf o K som chefredaktör för Folkets Dagblad Politiken. Partiet gick under beteckningen "Kilbomspartiet", o på bruksorterna var stödet särskilt starkt för det oberoende kommunistpartiet. Den moskvatrogna delen av partiet under ledning av Hugo Sillén, senare Sven Linde rot, fortsatte under samma partibeteckning men med mycket sämre utgångsläge. Det har beräknats att c:a 1/3 av det ursprungliga kommunistpartiets medlemmar lämnade partiet.

Kilbomspartiet noterade vid kommunalvalen 30 o förstakammarvalen 31 en förkrossande överlägsenhet gentemot det andra kommunistpartiet. Denna övervikt mattades något vid 32 års andrakammarval, då partiet erhöll 5,3 % av rösterna o moskvapartiet 3,0 %. Kilbomspartiet fick en förstärkning, då en fronderande grupp i Västsverige inom socialdemokratiska partiet under ledning av Albin Ström förenades med partiet. 34 döptes partiet om till Socialistiska partiet.

Socialistiska partiet orienterade sig mer o mer i riktning mot ökat samarbete med socialdemokratin, en tendens som blev alltmer markant efter den tyska nazismens seger i Tyskland. I detta perspektiv valde kilbomriktningen demokratin framför diktaturen. K verkade själv för denna omorientering, även om hans taktik inte alltid var snörrät. K o hans parti engagerade sig också — fast förgäves — för att internationellt försöka bygga upp något av en fjärde international, ett alternativ till både den kommunistiska o socialdemokratiska internationalen. Socialistpartiet följde dock inte K:s kurs. Av olika motsägelsefyllda skäl tog Flyg småningom öppet ställning för de fascistiska staterna o motverkade NF:s försök till sanktionspolitik mot den fascistiska aggressionen. En förbittrad partikamp utvecklade sig inom det socialistiska partiet. K, stödd främst av Oskar Samuelsson, opponerade sig mot partiordförandens utrikespolitiska kurs. Partiet började förlora terräng på grund av denna politik, vilket framkom vid 36 års andrakammarval.

K tvingades 36 att avgå som chefredaktör för FDP till förmån för Nils Flyg. Denne behöll greppet över partiet, o de flesta medlemmarna följde honom. 11 maj 37 uteslöts K o Oskar Samuelsson ur Socialistiska partiet. På hösten s å ansökte K o hans närmaste kamrater om återinträde i socialdemokratiska partiet. Socialdemokratiska partistyrelsen godkände K:s inträdesansökan i jan 38. Med K följde de övriga riksdagsledamöterna. Någon organisation eller tidning följde dock inte K in i det gamla moderpartiet. Han kom tämligen ensam tillbaka o mottogs med viss tvekan.

40 utsågs K till dir för Folketshusföreningarnas riksorganisation. Detta var en uppgift som passade honom synnerligen väl. Med frenesi grep han sig an med att genom folketshusrörelsen skapa goda samlingslokaler. Många av hans gamla partikamrater ute i landet, som hade svårt att engagera sig politiskt i det nya läget, fann i folketshus- o folketsparkrörelsen en meningsfull samhällsuppgift.

K:s starka satsning på folketshusrörelsen var även grundad på ett ideologiskt resonemang utgående från behovet av att folkrörelserna för sin samhällsuppgift behövde egna självständiga företag. På så sätt motverkade han tanken på att kommunalt drivna medborgarhus skulle ersätta folkets hus. Kompletterad med visst statligt o kommunalt stöd kunde sedan folketshusrörelsen notera betydande framgångar. 40 var antalet lokalföreningar 120, en siffra som steg till 955 år 53, då K lämnat sin post. K gjorde även en aktningsvärd insats inom filmbranschen, då folketshusrörelsen startade Sveriges folkbiografer o föreningsfilm. 44 övertogs filmbolaget Nordisk Tonefilm. Detta kulturella engagemang ligger i linje med hans initiativ att 34 utge en folklig veckotidning, Folket i Bild.

Efter sin övergång till socialdemokratiska partiet 38 var K strikt lojal. Under andra världskriget slöt han helhjärtat upp kring Per Albin Hansson o samlingsregeringens utrikes- o försvarspolitik. Utöver utgivandet av sina memoarer har K även gjort en aktningsvärd insats genom idoga forskningar om vallonerna o även på annat sätt främjat intresset för vallonernas historia. K:s politiska författarskap, dokumenterat i en lång rad politiska pamfletter o skrifter samt otaliga tidningsartiklar, utmärkes av ett realistiskt o rakt på sak gående språk som främst appellerade till hans viktigaste politiska underlag, de mellansvenska bruksarbetarna.