Per Albin Hansson

2 Hansson, Per Albin, bror till H 1, f 28 okt 1885 i Fosie (Malm), d 6 okt 1946 i Sthlm (Bromma). Springpojke i kooperativa affären Pan i Malmö 97—99, handelsbiträde där 00—04, anställd på tidn Arbetets exp 04, deltog i bildandet av Soc:dem ungdomsförb 03, förtroendeman där och red för förb:s tidskr Fram 05—09, led av soc:-dem partistyr 08, medarb i Soc-Demokraten 1 jan 10—1 maj 15, led av soc:dem partistyr verkst utsk från 11, souschef i Presscentralen nov 15—juni 16, andre red för Soc-Demokraten juli 16—okt 17, huvudred där nov 17—mars 20, led av AK från 18 (led av statsutsk 19—20, av 3:e särsk utsk 19B, av 1:a lagutsk 21, av särsk utsk 24 o 30, av talmanskonferensen o utrikesnämnden 27—32), led av 1918 års försvarskommission dec 18—nov 19, av 1919 års försvarsrevision nov 19—mars 20, statsråd o chef för Lantförsvarsdep (Försvarsdep från 1 juli 20) 10 mars—27 okt 20, 13 okt 21—19 april 23 o 18 okt 24—7 juni 26, huvudred för Soc-Demokraten nov 20—12 okt 21, med:red där maj 23—17 okt 24, soc:dem partiets partiordf från 25 (utsedd av partistyr; beslutet konfirmerades av partikongressen 28), ordf i 1925 års flottbyggn:kommit-té 26, polit medarb i Ny Tid juli 26—sept 32, led av kommittén ang den centrala försvarsförvaltn okt 26—nov 27, riksbanksfullm 29, 32 o 36, ordf i kommittén ang Sthlms flottstation juni 29—dec 30, red för Folkbladet juli 30—sept 32, ordf i 1930 års försvarskommission okt 30—sept 32 (led till juni 34), led av kommittén ang förberedande av Sveriges deltagande i 1932 års allm nedrustn:konferens juni 31—jan 32, statsminister 24 sept 32—19 juni 36 (soc:dem), 28 sept 36—dec 39 (soc:dem o bondeförb), 13 dec 39—30 juli 45 (samlingsregering) o från 31 juli 45 (soc:dem).

G 1 o 3) (ej vigsel) 06—18 o från 26 m Sigrid Eleonora Vestdahl, f 3 april 86 i Malmö (S:t Pauli), dtr till maskinarb Anders Peter V o Sofia Friberg; 2) 18 nov 18 (—17 mars 26) i Sthlm (Maria) m Anna Elisabeth (Lisa) Fryckberg, f 27 febr 89 där (Jak), d 16 juli 69 där (Kat), samt förut g m journalisten Gustaf Einar Johansson Norlén.

I motsats till sin företrädare som socialdemokratisk partiledare, Hjalmar Branting, var H helt en produkt av arbetarklassen. Hans far var murare och efter en fyrklassig folkskola började H — vid 12 års ålder — arbeta som springpojke och handelsbiträde i Malmö. Han kom tidigt i kontakt med den politiska arbetarrörelsen och deltog tillsammans med sin äldre bror Sigfrid i bildandet av Socialdemokratiska ungdomsförbundet 1903. Inom kort blev han redaktör för förbundets tidskrift Fram. Därmed hade han påbörjat en karriär som skulle bli den typiske yrkespolitikerns.

I början av sin bana framträdde H främst som antimilitarist. Militären uppfattades som ett vapen för överklassens maktutövning gentemot rikets »inre fiender», den socialistiska arbetarrörelsen. Den försvarsnihilistiska agitationen hade inom socialdemokratin en utomordentlig styrka under 1900-talets första år, som ställde den i jämbredd med propagandan för den allmänna rösträtten. Den internationella socialdemokratin räknade vid denna tid med att krigsfaran skulle kunna avvärjas genom arbetarklassens sammanhållning. Det enda tillfälle, då krigsrisk förelåg för vårt land, var vid unionsbrottet 1905. Socialdemokratin gick energiskt in för en fredlig lösning och krävde en försonlig politik mot Norge. Arbetarnas starka reaktion mot det sv krigshotet torde ha stärkt deras kritiska hållning till militären ytterligare.

Det fanns vid denna tid två typer av försvarsnihilism — en »praktisk» och en »principiell». H anslöt sig till den förra vars huvudsynpunkt var att små stater inte hade några utsikter till ett framgångsrikt försvar vid övergrepp från stormaktema. Fortsatta anslag till militärväsendet var sålunda meningslösa från säkerhetspolitisk synpunkt och kunde endast tjäna högborgerlighetens inrikespolitiska intressen. Däremot godtog H inte den s k principiella linjen enligt vilken Sverige som nation under alla omständigheter saknade värde för arbetarklassen. Arbetarna älskade sitt fosterland och tålde inte att Sverige gjordes ofritt. Men hellre än att satsa på militären valde de att samarbeta med sina bröder, arbetarna i andra länder för att gemensamt i kraft av sin organiserade styrka, genom mobiliseringsvägran, storstrejk och blockad hindra krigen och tvinga staterna att lösa sina mellanhavanden på fredlig väg.

Den sv socialdemokratins försvarspolitiska idéutveckling har sin motsvarighet inom andra länders socialistpartier: innan socialdemokratin uppnått sådan styrka att den känt sig integrerad i det politiska systemet och medansvarig för dess styrelse, har den överallt visat en försvarsfientlig attityd. Men efter hand vek den mera utpräglade försvarsnihilismen. I Sverige blev denna process ovanligt dramatisk och intensiv. De mest långtgående antimilitaristerna lokaliserades till en fraktion inom ungdomsförbundet, som alltmera gick in för en systematisk kritik av partiet; motsättningarna gällde inte enbart försvarspolitiska frågor. Under den internationella spänningen vid första världskrigets utbrott vann den försvarsvänliga uppfattningen större anslutning inom partiet i stort. Vid 1917 års partikongress skedde följdriktigt de s k vänstersocialisternas utbrytning ur det socialdemokratiska partiet.

I denna strid tog H klart avstånd från den vänstersocialistiska fraktionen inom ungdomsförbundet och förordade fortsatt bevarat intimt samarbete med det socialdemokratiska partiet. Delvis på grund av dessa motsättningar lämnade H 1909 ungdomsförbundets tidskrift Fram och inträdde i redaktionen för Socialdemokraten, vars ansvarige utgivare han blev 1914 och huvudredaktör 1917. I den stora uppgörelsen med vänstersocialisterna levererade H en utomordentligt kraftfull och skarp kritik av den opposition inom partiet som representerades av Stormklockan; tillsammans med Gustav Möller utgav han stridsskriften Stormklockepolitiken under kritisk granskning. Därmed kom H att allt närmare identifiera sig med den officiella partilinje, som drevs av Hjalmar Branting.

1918 blev H riksdagsman. Hans insatser på den parlamentariska arenan under de närmast följande åren kom främst att gälla försvarsfrågan; i Brantings ministär var H försvarsminister. Vid det stora nedrustningsbeslutet 1925 framstod H som en av de drivande krafterna. Förslaget hade inte utarbetats tillsammans med de frisinnade men var så utformat, att det innebar en kompromiss mellan de ståndpunkter, som tidigare intagits av socialdemokrater och frisinnade. Med de frisinnades stöd genomfördes förslaget, under det att högern bekämpade beslutet med stor energi, inte sällan med upprördhet och indignation. De indragningar som gjordes var mycket betydande; sålunda indrogs sjutton truppförband.

Den linje H drev vid denna tid var inte avrustning — även om H i likhet med ledande krafter inom det socialdemokratiska partiet såg detta som ett framtidsmål — utan nedrustning. I motiveringarna för nedrustningsbeslutet hölls de principiella argumenten i bakgrunden. I stället betonades att krigsrisken för närvarande var så obetydlig, att en stor krigsmakt inte var motiverad. Sverige riskerade knappast anfall från någon annan stat. I den socialdemokratiska agitationen underströks att »demokratin» och »försvaret» borde försonas. Därmed avsågs att man borde vinna största möjliga opinion för den nya härordningen och att denna således blev demokratiskt legitimerad. Det var något eftersträvansvärt att alla medborgare kände lojalitet med nationen. Men det förutsatte en långtgående social upprustning och klassutjämning. Alla medborgare borde få del i det nationella välstånd, som de skulle värna med vapen i hand.

Vid Brantings död 1925 utsågs H att uppehålla posten som partiledare och vid 1928 års partikongress valdes han formellt till ny partiordförande.

Vid denna tid befann sig partiet mitt uppe i en stor ideologisk kris. Det socialdemokratiska partiprogrammet hade ursprungligen byggt på Marx, men med tiden hade den ena marxistiska teorin efter den andra övergivits. Hur skulle ett parti kunna förena trohet mot de långsiktiga katastrofperspektiven för de industrialiserade samhällenas utveckling med aktivt socialt re- formarbete, då arbetarklassens fortsatta proletarisering var en förutsättning för den avsättningskris för produktionen, som till slut skulle medföra kapitalismens undergång? Ingenstädes lyckades man komma ur detta dilemma. Allt flera socialistpartier valde de kortsiktiga sociala reformernas väg framför den ortodoxa marxismens. Men hur gick det då med det antikapitalistiska draget hos arbetarrörelsens partier? Det var ju detta drag, som givit socialismen dess prägel. Den revisionistiska linjen med stegvisa sociala reformer tycktes tvinga socialdemokratin att godta det liberal-kapitalistiska ekonomiska system, som en gång uppkallat arbetarrörelsen till kamp. Därigenom kom socialdemokratins ideologiska kännetecken att blekna, och partiet tenderade mer och mer att framstå som ett borgerligt reformparti. Idédebatten var mycket förvirrad och vittnesmålen om den ideologiska krisen blev legio. När H 1928 öppnade partikongressen, uppmanade han ombuden att självkritiskt besinna dessa svåra ideologiska problem och arbeta för ett verkligt ekonomiskt handlingsprogram, med vars hjälp socialdemokratin skulle kunna omvandla det ekonomiska system, som den dittills i praktiken godtagit.

En utväg ur dilemmat erbjöds av arbetslöshetspolitiken. Efter första världskriget hade en hög arbetslöshet dröjt kvar, tvärt emot vad man räknat med vid krigsslutet; man började tala om den »permanenta arbetslösheten». Statens roll på arbetsmarknaden var utomordentligt begränsad och gällde främst sociala hjälpåtgärder för de arbetslösa. Med Ernst Wigforss som drivande kraft utarbetade det socialdemokratiska partiet en radikalt annorlunda arbetslöshetspolitik, där staten tillerkändes ansvaret för att alla människor fick arbete; kunde inte det privata näringslivet lösa denna uppgift skulle staten göra det genom att anordna offentliga arbeten. Statens makt i det ekonomiska livet skulle öka, den privatkapitalistiska makten minska. I stället för den övergivna socialiseringsideologin framhävdes nu med ökad styrka begreppet planhushållning, som gavs en delvis ny och preciserad betydelse. Ekonomiskt teoretiskt utformades denna politik i nära överensstämmelse med de teorier, som Keynes vid denna tid utarbetade i England. 1930 framlades dessa nya idéer i form av en socialdemokratisk partimotion i riksdagen.

Ett par omständigheter bidrog till att socialdemokratin fick tillfälle att genomföra dessa idéer. Arbetslöshetssituationen förvärrades. Den stora depressionen gjorde att en bredare opinion vanns för tanken på radikala ingripanden i näringslivet. 1932 års valstrid utkämpades med ideologiska argument. Socialdemokratin gick till storms mot det liberala ekonomiska system, som inte kunde anvisa någon väg ut ur den ekonomiska krisen, och propagerade energiskt för sitt nya sysselsättningsprogram. Efter segervalet blev H statsminister i spetsen för en rent socialdemokratisk regering; av ledande statsråd kan nämnas att Wigforss blev finans-, Sandler utrikes-, Möller social-, Sköld jordbruks- och Engberg ecklesiastikminister, medan Undén inträdde som konsult.

Jämte konjunkturutvecklingen bidrog en annan omständighet till att regeringen Hansson fick möjligheter att genomdriva sina ekonomiska planer. Arbetslöshetsprogrammet var socialdemokratins huvuduppgift. Regeringen upptog nu förhandlingar med bondeförbundet om parlamentariskt stöd för en sådan politik. Inte minst genom H:s förhandlingsskicklighet nåddes en uppgörelse, varigenom bondeförbundet, som företräddes av Westman och Pehrsson-Bramstorp — partiledaren Olsson i Kullenbergs-torp hade skjutits åt sidan — utlovade sitt stöd åt regeringens arbetslöshetsanslag mot att regeringen accepterade en mera protektionistisk jordbrukspolitik än vad socialdemokraterna tidigare velat godta. 1933 års uppgörelse har fått namnet »kohandeln».

Krisen övervanns till följd av den internationella konjunkturförbättringen och regeringens expansiva ekonomiska politik. Nästa steg i regeringens näringspolitik blev att tillsätta ett stort antal utredningar för att påverka näringslivets strukturrationalisering. Sedan socialdemokratin inte längre räknade med kapitalismens undergång enligt det marxistiska schemat genom en våldsam kris, blev det en naturlig uppgift för en statsinterventionistisk politik att ingripa för att förbättra och effektivisera det ekonomiska systemet. Och detta syfte kunde endast uppnås genom en ökad maktställning för staten i det ekonomiska livet.

Därjämte inleddes ett långtgående socialpolitiskt reformarbete (»välfärdspolitiken»). I »folkhemmet» — ett uttryck som H använt redan 1928 — skulle ansvaret för medborgarnas välbefinnande i ökad utsträckning läggas på staten, även om detta medförde inskränkning i den enskildes rörelsefrihet. En ny folkpensioneringslag antogs 1935, ny lantarbetstidslag 1936, förslag om dyrortsgruppering av tilläggspensionen bifölls 1937, behovsprövad mödrahjälp infördes s å, en sjöarbetstidslag kom 1938 och detta år infördes även lagstadgad semester på två veckor för alla arbetstagare.

I striden om trettiotalets planhushållningspolitik intog H en försonande hållning och vädjade om samförstånd över partigränserna. Särskilt från högern och näringslivets representanter utsattes planhushållningspolitiken för intensiv kritik; man menade, att såväl den personliga friheten som den ekonomiska effektiviteten underminerades av en ökad ekonomisk maktställning för staten. Som parlamentarisk taktiker vinnlade sig H om största möjliga uppslutning bakom politiken, ställde de praktiska och konkreta reformerna i förgrunden och uppehöll sig sällan vid principiella frågor om makten över kapitalet eller vid de strukturella förändringar i ekonomin, som den statsinterventionistiska politiken medförde. Efter tjugotalets minoritetsparlamentarism fick regeringsmakten under trettiotalet förnyad auktoritet, särskilt från 1936 då kohandeln byggdes ut till en regelrätt koalitionsregering mellan socialdemokrater och bondeförbundare.

Koalitionsregeringen fullföljde den sk välfärdspolitiken, arbetslöshetspolitiken fick fortsatta stora anslag och det sv jordbruket avstängdes allt mera från internationell konkurrens genom en lång rad prisstödjan-de regleringar. Inför den annalkande krigsfaran genomfördes en förstärkning av försvaret.

Efter rysk-finska krigets utbrott ombildades regeringen till en samlingsregering med H som statsminister, vari representanter för socialdemokratin, bondeförbundet, folkpartiet och högern inträdde. Dess huvuduppgift blev att bevara Sveriges neutralitet och lösa de nationella försörjningsproblemen under världskriget. En energisk upprustning kom till stånd. En långtgående reglering av Sveriges ekonomiska liv genomfördes, särskilt från 1942, för att tygla krigsekonomins inflationstendenser och överföra resurser till de militära behoven.

Mot slutet av andra världskriget förberedde sig socialdemokraterna med stora förväntningar på en ny tid av inrikespolitiska reformer av trettiotalets modell. I val efter val hade partiet ökat sitt röstetal, och man talade om fredsåren som en kommande socialistisk skördetid. 1944 framlades Arbetarrörelsens efterkrigsprogram, där de näringspolitiska planerna preciserades; full sysselsättning och mera demokrati och effektivitet i näringslivet skulle vara samhällsom-daningens ledstjärnor. Programmet kom att utsättas för intensiv borgerlig kritik, som av H döptes till PHM (planhushållningsmotståndet). Vidare regeringssamarbete blev omöjligt genom åsiktsmotsättningarna kring planhushållningspolitiken och den 31 juli 1945 blev H statsminister i en rent socialdemokratisk regering. Mitt under skördetidens ideologiska strid avled H hösten 1946.

Som statsminister lyckades H uppnå en enastående auktoritetsställning i sv politik. Särskilt under krigsårens påfrestningar blev han den samlande symbolen för sv demokrati för så gott som alla befolkningslager. På grund av sin taktiska skicklighet, ett åtminstone utåt markerat folkligt gemyt och sina myndiga ledaregenskaper lyckades han uppnå samförståndslösningar på en rad områden utan att detta uteslöt en stark ledning av samhällsomdaningens grundlinjer. Kärnan i hans åskådning torde ha varit en stark känsla för demokratin både i betydelsen av tolerans och kompromisser och i betydelsen av en folklig självstyrelse, där alla samhällsgrupper har en ställning som fullvärdiga medborgare politiskt och ekonomiskt. Endast i det goda folkhemmet, där de underprivilegierade grupperna lyfts upp och klassmotsättningarna utjämnats, kunde den politiska demokratin enligt H:s uppfattning fullt utvecklas och vinna en tryggad ställning.