F G Isidor Kjellberg

Kjellberg, Frans Gustaf Isidor, f 25 maj 1841 i Sthlm, Maria, d 11 mars 1895 i Linköping. Föräldrar: tullinspektören Carl Gustaf Ludvig K o Christina Charlotta Widlund. Elev vid Bergsunds mek verkstad hösten 58, anställd vid Hällefors kanonbruk, Lilla Mellösa, Söd, hösten 59—hösten 61, inskr vid Teknolog inst:s kurs i ritn 16 sept 62, underverkmästare o ritare vid Åkers styckebruk, Åker, Söd, 64, åter anställd vid Bergsunds mek verkstad våren 65, anställd vid Motala verkstad jan 68, praktiserade vid Bullock Printing Press Co, Philadelphia, USA, 69, korrespondent åt Gbgs-Posten 70—71, red för Sv Monitoren, S:t Paul, Minnesota, juli—dec 70, utg av Justitia, Chicago, mars—okt 71, återkom till Sverige april 72, medarb i Aftonbladet sommaren 72, red för Östgöten från 16 dec 72, utg av Norrköping. Norrköpings o omnejds annonsblad nov 85—jan 89. — Ogift.

I ett brev till S A Hedlund 5 febr 1894 uppgav Isidor K, att han var "demokrat av natur. Hade icke för ro skull fötts o tillbragt min barndom bland de sprängande fångarna på Långholmen (där fader min var tullinspektor) ." Redan vid sju års ålder sattes han i Klara lärdomsskola o två år senare i Maria lärdomsskola, där han bl a studerade latin o grekiska men fick medelmåttiga betyg. 58 blev han elev vid Bergsunds mek verkstad o arbetade därefter ett par år vid Hällefors kanonbruk, var en tid underverkmästare o ritare vid Åkers styckebruk, återkom till Bergsunds mek verkstad o antogs jan 68 som maskinarbetare vid Motala mek verkstad, där O E Carlsund då var chef.

Erfarenheterna av industriarbetet ledde K till en arbetarvänlig inställning o en allmänt radikal samhällssyn. Redan 62 gav han tillsammans med en arbetskamrat ut diktsamlingen Tvenne arbetares fristunder. Denna vittnade bl a om hans beundran för rabulisten Wilhelm v Braun, som sägs ha varit fri och haft Sanning till valspråk. Liksom Braun hade K sinne för humor o gav gärna uttryck däråt; under den. närmaste tiden var han t ex flitig medarbetare i Söndags-Nisse. Hans första egna diktsamling, Poetiska kullerbyttor (66), återger bl a förvissningen om att "frihetens solljus" snart skall visa sig för den sv arbetaren, medan det i dikten Utvandrarens farväl heter: "Jag hastar till ett land på andra sidan havet,/ där ingen konung finns men också ingen slav."

K reste 69 till USA efter att först förgäves ha sökt arbete i England, dit han begivit sig på rekommendation av Carlsund som han tycks ha kommit väl överens med o som han hyllat i två tillfällighetsdikter i samlingen Ett minne (69). I USA var han först ritare vid Bullock Printing Press Co i Philadelphia, varifrån han samtidigt skrev en del artiklar till Axel Krooks Arbetaren i Gbg. Från våren 70 ägnade han sig helt åt publicistisk verksamhet. Han var framför allt korrespondent åt Gbgs-Posten — mot som han själv sagt "rätt frikostigt honorar" — o dessutom redaktör först för Sv Monitoren i S:t Paul, Minnesota, o sedan — tillsammans med den landsflyktige norske socialisten Marcus Thrane — för Justitia i Chicago. Han kunde informera om intryck från åtskilliga resor genom landet, särskilt från de många settlementen i de nordvästra staterna, men med sitt hetlevrade temperament råkade han också lätt in i tämligen ofruktbar polemik med andra tidningar, vilket ledde till besvärliga konflikter o även tryckfrihetsåtal. Omedelbart efter den förödande eldsvådan i Chicago i okt 71 — av vilken han gav en sensationell ögonvittnesskildring i GP — reste han till sydstaterna, där han vid jultiden tog plats som järnsvarvare i New Orleans. Via Västindien återvände han till Sverige i april 72.

Amerikavistelsen hade på ett avgörande sätt stärkt K i hans uppfattning att frihet o demokrati var livsnödvändiga ting. Han skrev en serie artiklar därom i AB o för att få ett eget forum för sina idéer grundade han den radikalt liberala tidningen Östgöten. Efter ett provnummer på julafton 72 utgavs denna regelbundet från 1 jan 73, de första åren med två upplagor, Linköpings Östgöten o Norrköpings Östgöten. Trots ekonomiska svårigheter i början utvecklades tidningen under K:s energiska ledning till den mest spridda i Östergötland o hade vid K:s död en upplaga på c:a 10 000 ex. Till framgången bidrog att K först av alla i Sverige införde det amerikanska bruket av över- o underrubriker o olika stilsorter o förstod att skickligt utnyttja intervjutekniken. Därtill kom hans frispråkiga skrivsätt -— skandalbetonat ansåg motståndarna — o hans angrepp inte bara mot överheten i Linköping o platskollegan Östgöta Correspondentens redaktör C F Ridderstad utan också mot vad han ansåg vara riksomfattande hinder för självständiga, fria människor; inte ens kungligheten gick därvid fri för hans gyckel. K blev även invecklad i olika tryckfrihetsmål, av vilka ett ledde till att han 81 dömdes till två månaders fängelse. Händelsen väckte stort uppseende över hela landet, o en större penningsumma insamlades till K, som vid frigivandet hyllades av en "tusenhövdad människomassa". Fängelsetiden var påfrestande men inspirerade honom till den delvis satiriska o humoristiska Ur en cellfånges dagbok (81).

Som sin tidnings mål angav K "demokrati, folkfrihet, självstyrelse" o som medel att nå detta mål "upplysning, självkänsla, allmän rösträtt". Han ville "gagna folkfriheten mot allt slags förtryck", även statskyrkans; han var försvarsnihilist o stred bl a för frihandel, republik efter amerikanskt mönster (han besökte USA även 90), ett fritt Norge, förbättrande av arbetarnas villkor o andra sociala reformer, allt programpunkter som han temperamentsfullt propagerade för även utanför Östgötens spalter. Han var t ex en av den radikala falangens förgrundsgestalter i den liberala arbetarföreningsrörelsen o i rösträttsrörelsen samt redigerade Föreningsbladet, tidning för Sveriges arbetareföreningar, dec 76—mars 78 o Flygblad för allmän rösträtt 90—91. Av särskild betydelse för hans agerande blev myndigheternas åtgärder mot arbetarna under sundsvallsstrejken 79. "Blott vid högst få tillfällen under min ganska stormiga levnad har jag känt mig så upprörd", skrev han till sin närmaste vän F T Borg (bd 5) 7 juni, o under arbetarmötet i Sthlm i juli gick han till skarpt angrepp mot landshövding Treffenberg o krävde för arbetarna politisk o kommunal rösträtt på lika villkor som för andra samhällsklasser. Han utgav en skrift om detta möte, o för den vinst den inbringade reste han, förklädd till arbetare, till en rad norrländska sågverk, där han blev uppbragt över den behandling arbetarna fick utstå, o lyckades därefter få företräde hos landshövdingen. Sina intryck o ståndpunktstaganden redovisade han i de uppmärksammade Sågverksarbetarne i Norrland (79) o En blick på Curry Treffenbergs bok (80).

Arbetarfrågan krävde enligt K en snar lösning, om inte i godo så med våld. Fackföreningarna borde omfatta alla arbetare för att kunna åstadkomma arbetstidsförkortning, hygieniska verkstäder o minimilön, men de borde inte ha något samröre med socialismen. Förenad med arbetarfrågan var den viktiga rösträttsfrågan, o den stod hela livet kvar i centrum för K:s intressen, o betecknades tom slutligen av honom själv som "en fix idé" (brev till Borg 30 april 92). Utom med arbetarfrågan sammankopplade han den med sin försvarsnihilism i slagord som "utan rösträtt intet fosterland" o "allmän rösträtt är huvudvillkoret för allmän värnplikt". Till kvinnlig rösträtt ställde han sig dock avvisande. Samtidigt blev han med åren allt angelägnare att markera ett hetsigt avståndstagande från socialismen o dess "förnuftsvidriga trosartiklar" (brev till Borg 9 april 89). Bl a av den anledningen var han till en början emot tanken på en folkriksdag; han ändrade dock senare uppfattning o deltog även aktivt i den som sammankallades 93.

Bland K:s många övriga aktiviteter kan nämnas att han jan 81—dec 83 var redaktör för den republikanska tidskriften Skandinaven, som var organ för det av dansken F Bajer bildade o ledda Nordens Fristats-Samfund. Under Giftasprocessen hörde han till Strindbergs mest energiska vapendragare o hade tillsammans med andra vissa planer på att bilda ett särskilt förlag för att ge ut Strindbergs verk. 85 tog han initiativet till den frisinnade förlagsföreningen Fria ordet, som skulle möjliggöra utgivande av annars svårplacerade radikala skrifter. Några år senare ville han bilda ett Sveriges demokratiska tidningsförbund med uppgift att bekämpa både konservatism o socialistisk propaganda. Förbundet kom dock aldrig till stånd. Däremot lyckades K bilda en kommitté för att ge ut skrifter mot socialismen, men dess verksamhet blev kortvarig. Han var även ordf i den 86 bildade fredsföreningen i Linköping o ledare för Reformföreningens filial där samt gjorde sig känd o uppskattad inom djurskyddet; han erhöll t ex en medalj från den danska djurskyddsföreningen. Med åren blev han en maktfaktor att räkna med, ekonomiskt tryggad inte bara genom Östgötens framgång utan också genom övriga inkomstkällor: en pappershandel i Linköping o ett tidningskontor i Norrköping.

K var en oförskräckt o särpräglad personlighet. Redan hans yttre imponerade: han var kraftig o mörkhyad med väldigt hår o skägg. I början av sin verksamhet, då han utsattes för svår förföljelse, lär han vid flera tillfällen endast tack vare sina stora kroppskrafter ha undgått att misshandlas av meningsmotståndare. Senare framhävde han sin styrka som publicist genom att bygga ett pampigt tidningshus, på vars fasad den amerikanska frihetsgudinnan lyfte sin elektriska fackla. K tog även initiativet till majdemonstrationen i Linköping 90 o marscherade då i täten med stjärnbaneret på ena sidan o trikoloren på den andra. Innerst var han den självständige idealisten som inte tålde feghet o svek. Hans många brev visar att han var medveten om att ögonblickets ingivelse ibland kunde föra honom för långt o att han hade "ett stycke gadd" som kunde såra även hans vänner; ofta talar de också om hans "oroliga själ".