Carl Fredrik Ridderstad

Ridderstad, Carl Fredrik, f 18 okt 1807 i Rådmansö, Sth, d 12 aug 1886 i Linköping, Domk. Föräldrar: understallmästaren o fideikommissinnehavaren Carl Fredrik R o Märta Charlotta Hedvig Wallenstråle. Kadett vid Krigsakad på Karlberg 26 sept 21, medarb i Aftonbladet 30–47, officersex 30 maj 32, fänrik vid Hälsinge reg 7 juli 32, löjtn där 12 juli 39, avsked ur krigstjänst 26 maj 40, delägare o medred för Tidn för Sthlms län, Norrtälje, 40–41, medred för Östgötha Correspondenten (ÖC), Linköping, juli 40, red o ägare från 1 jan 41, tidmens ansv utg sept 42–juli 86, hälftenägare av tryckeri i Linköping med firma Palmaer & Ridderstad 1 okt 40, ensamägare från 1 okt 43, deltog i riksdagarna 44–51 o 56–58, led av borgarståndet vid riksdagarna 59–66, av AK 67–69, lantbrukare o ägare av Berga Norrgård, S:t Lars, Linköping, från 56, led av stadsfullm i Linköping 64, av Östergötlands läns landsting 66–77, ordf i Linköpings arbetarfören 69–73. – Förf.

G 1) 17 nov 1836 i Roslagsbro, Sth, m Sara Maria Hagtorn, f 10 jan 1803 i Ununge, Sth, d 9 nov 1844 i Linköping, Domk, dtr till bruksförvaltaren Per H o Sara Rebecka Appelqvist samt tidigare g Wallin; 2) 16 nov 1845 i Linköping, Domk, m Emelie Amalia Widoff, f 23 sept 1823 där, ibid, d 7 april 1886 där, ibid, dtr till fabriksidkaren o rådmannen Jacob W o Fredrika Christina Berg.

För R var militäryrket ett sätt att upprätthålla familjetraditionen. Han tillhörde en officerssläkt som i generationer varit bosatt på fideikommisset Riddersholm vid Kapellskär i Roslagen, en flottbas under det finska kriget. R skrevs in vid kadettskolan på Karlberg 1821 men lämnade 1840 den militära karriären för att helt ägna sig åt publicistik. Redan under kadettiden vurmade han för liberalismens idéer. Han skrev bl a dikter fyllda av nationellt frihetspatos i några av huvudstadens tidningar och debuterade 1831 som författare med diktsamlingen Tids-Runor. Den mottogs ganska väl på sina håll och kom i viss grad att påverka samtidens politiskt engagerade lyriker ( Lindberger).

R inledde sin tidningsmannabana i Norrtälje där han tillsammans med O P Sturzen-Becker (Orvar Odd) gav ut Tidning för Stockholms län. Den lades ned efter bara några månader, dels för att mottagandet blev klent och dels för att Sturzen-Becker fått en prestigefylld anställning på Aftonbladet. R sökte nu på egen hand grunda en tidning i någon av de större städerna men accepterade till slut ett erbjudande om samarbete från Henrik Bernhard Palmaer (bd 28), ägare och utgivare av ÖC. Tillsammans skulle de skapa ett blad med "näbb och klor – och vingar att flyga med" menade Palmaer. Samarbetet dem emellan blev emellertid inte långvarigt, eftersom Palmaer efter en del konflikter överlät sin andel i företaget. R hade nu tidning och tryckeri helt i sin hand.

ÖC växte till en stor landsortstidning. Efter vissa inledande motgångar låg upplagan under 1840-talet stadigt över 600 exemplar. Tidningen utökades med en fjärde spalt 1852, och tre år senare tillkom ledare med dagens datum som rubrik. Tidningskonjunkturen var särskilt positiv på 1870-talet. ÖC blev nu sexspaltig och utgavs med början 1871 med tre nummer i veckan. Annonsfloran växte dessutom och 1872 infördes titeltillägget Östergötlands Allmänna Annonsblad. En veckoupplaga, Östergötlands Veckoblad, började att utges 1885. Upplagan för ÖC och Veckobladet uppgick sammantaget detta år till omkr 5 000 exemplar. R byggde också upp ett med Linköpingsmått mätt stort och solitt företag med tryckeri och förlag. Han var dessutom aktiv lanthushållare och visade om inte annat i hushållningssällskap och tidning intresse för agrara reformer av olika slag.

R var en mycket flitig journalist och författare vars produktion under omkring ett halvt sekel söker sin like. Skrivivern mattades ej heller märkbart med åren. ÖC blev en ofta citerad tidning, inte bara genom R:s egna artiklar utan också tack vare ett stort antal bidrag från utomstående. Han byggde upp ett synnerligen omfattande nät av kontakter, vilket den mycket stora brevsamlingen ger klart uttryck för. Vissa opinionsbildare såg i ÖC en lämplig väg att anonymt och därmed riskfritt föra ut sina budskap. R:s kamrat från kadettskolan J A Gripenstedt (bd 17) var en. 1848 hade han som mål att göra ÖC till sitt eget moderatliberala organ (Borell). Dit hörde också A O Wallenberg som 1842 i ÖC inledde sitt mångåriga samarbete med sv press genom att skriva anonyma artiklar kring företeelser inom flottan (Nilsson). En rad skribenter med olika samhällssyn garanterade tidningens mångsidighet.

ÖC sades på 1840-talet vara en liberal tidning. Senare betecknades den som frisinnad och efter representationsreformen som opolitisk för att under 1880-talet kallas fosterländsk. R formades av det tidiga 1800-talets nationella liberalism och påverkades dessutom starkt av 1840-talets representationsstrider. Även om han med åren fjärmade sig från aktuell liberal åskådning behöll han i många avseenden sin liberala demokratiska grundsyn och sin åsiktsliberalism. Det visar hans ställningstaganden i frågor som religiös tolerans, yttrandefrihet, rösträtt och kvinnans jämställdhet. 1879 skrev han att rösträttsstrecken var "skam, vanära och ruin". Men friheten hade sina begränsningar. I exempelvis striden om Giftas-åtalet tog han ihärdigt parti mot Strindberg. Genom sitt breda intresse för samhälls- och kulturfrågor stod R ofta mitt i samhällsdebatten. Lättrörlighet, engagemang och mångordighet, men också i flera fall brist på konsekvens, är karakteristiska drag i hans debattinlägg. R:s artiklar i tidningen, liksom hans tal i riksdagen, blev genom den långrandiga stilen aldrig riktigt slagkraftiga. Periodvis visade han för övrigt också ett svagt intresse för opinionsbildning. Då skrevs det politiska materialet oftast av hans handgångne man, C H Wallberg.

R deltog i riddarhusets förhandlingar vid ett antal riksdagar men var enligt egen utsago inte riktigt "inne i bataljen". Givetvis verkade han ändå tillsammans med andra för reformer i liberal riktning. I representationsfrågan, 1840-talets avgjort största politiska trätoämne, profilerade han sig inte i särskilt hög grad, och ÖC uppfattades inte som en radikal pressröst revolutionsåret 1848. För R tjänade det norska stortinget med sin bondedominans som förebild för en reformerad sv representation. Vid behandlingen av frågan 1844 markerade han emellertid sin anslutning till en liberal adelslinje genom att kräva höjning av census samt ett större hänsynstagande till "förmögenhet och bildning". R deltog aktivt i det östgötska reformsällskapet och var dess representant vid reformmötena 1849 och 1850. Under intryck av 1848 års händelser torgförde han i stort Sthlms reformsällskaps program. Nu gällde det att bredda representationen till nya grupper och att "ligga långt framom" tidigare presenterade förslag. Den norska grundlagen skulle utgöra modell och genom likartade statsskick i Norden skulle en bastion kunna skapas mot absolutismen i öster (Christensen).

Inte oväntat engagerades R av skandinavismen. Liksom andra liberala tidningar understödde ÖC den sv militära insatsen på Fyn 1848 och tidningen följde händelserna förhållandevis detaljerat. Men ett genomgående drag, som nog var tydligare i ÖC än i flertalet andra tidningar, var den starka antipatin mot Ryssland. 1854 förordade R ett aktivistiskt program. Han ville ha krig för att återta Finland, men Gripenstedt smulade i ett brev fullständigt sönder hans strategiska beräkningar och taktik-plan, tydligen i syfte att dämpa tonen i tidningen. Hotet om att R själv skulle dra på sig uniformen och marschera mot sin hembygd uppe i Roslagen tog Gripenstedt inte riktigt på allvar.

Mot slutet av 1840-talet, och särskilt på 1850-talet, började konturerna av ÖC som ledande tidsenligt provinsorgan bli allt tydligare. ÖC liksom andra liberala provinstidningar levde länge i ett starkt beroendeförhållande till Aftonbladet men drev också en kampanj för den liberala landsortspressens "emancipering" från storstadspressen. Inledningsvis hörde R till dem som gick i bräschen i den kampen; bl a polemiserade han häftigt mot Aftonbladet och föreslog 1841 ett opinionsmöte med landsortens liberala redaktörer. Aret därpå argumenterade han dock för en ny oppositionstidning, en "chefstidning" i Sthlm, tydligen med sig själv på ledande post. När R efter ett uppehåll återanställdes som medarbetare i Aftonbladet 1846 konstaterade han att emancipationsarbetet nått sitt syfte. Uttalandet fick Palmasr att rasa. "Riddargapet" hade nu flyttat in i Aftonbladet och gjort "sin ÖC till ett torp därunder." Sedan anställningen upphört sökte R, bl a vid reformriksdagarna, åter distansera sig från Aftonbladet.

R satte som mål att göra sin tidning till ett allsidigt pressorgan som tid efter annan även uppmärksammade lokala frågor, "ett huvudorgan för provinsens viktigare offentliga angelägenheter". En betydelsefull drivkraft för tidningen var givetvis den starka ekonomiska utvecklingen i regionen och den därav följande uppblomstringen av associationer i olika former. R var själv i högsta grad aktiv i olika föreningar, bl a som ordförande i bildningscirkel, arbetarförening och skarpskyttekår i Linköping. 1868–72 framträdde han som en förgrundsgestalt inom den landsomfattande arbetarföreningsrörelsen och verkade där för en linje inom moderationens ramar. Vägen till framgång skulle enligt honom gå genom bildning och upplysning. Han tog också initiativ till en för arbetarföreningarna gemensam petition om vidgad rösträtt.

Ett annat mål för R var att göra ÖC till "medelpunkt" för provinsens bildade kretsar. Efter förebilder från huvudstadens tidningar införde han följetong i ÖC samt utgav 1850–61 Nytt Kabinetts-Bibliothek af blandad svensk och utländsk romanlitteratur. R översatte en hel del utländsk litteratur men fyllde främst både följetong och kabinettsbiblioteket med egna bidrag. Hans första roman, Frenologen (1844), gick också som följetong i ÖC i 22 avsnitt 1844–45. Den följdes under åren fram till 1860-talets början av ett stort antal romaner, historiska berättelser och dikter. Han framträdde under denna period också som dramatiker. R var flitigt läst och han lade sig vinn om ett skrivsätt i den breda allmänhetens smak.

R:s historiska romaner Svarta handen (1848) och Drabanten (1849–50) behandlade sv historia kring sekelskiftet 1800. De byggde på omfattande källstudier även om författaren i sin framställning gav sina subjektiva värderingar fritt spelrum. Han skrev också tendensromaner, bl a Far och son (1853), som behandlade brännvinsbränningen. R:s mest kända verk är hans av den franske författaren Eugène Sue starkt beroende sk sensationsskildringar, Samvetet eller Stockholms-mysterier (1851). I inte mindre än 26 häften om sammanlagt 1 700 sidor skildrade han där förhållandena i huvudstadens undre värld, delvis med ett sociologiskt angreppssätt. Liksom hos förebilden Sue förenas det sociala perspektivet med melodramatiska förvecklingar och ren spekulation, även om R inte klarade av att dramatisera med samma åskådlighet som Sue. R skrev också ett antal reseskildringar från sv städer och från länder i Europa. De är oftast topografiska beskrivningar av hög klass, där hans känsla för detaljer väl kommer till sin rätt.

Genom en 1858 slutförd valrätts- och valbarhetsreform kunde även adelsmän väljas till ledamöter av ståndsriksdagens borgarstånd. R utnyttjade möjligheten och inträdde 1859 som representant för Linköping och Vadstena. Arbetet i det förnyade borgarståndet, dit bl a även August Blanche (bd 4) och Lars Johan Hierta (bd 19) invalts, vitaliserade politikern och journalisten R. Han väckte ett femtontal motioner, de flesta med humanitär inriktning, som prygelstraffets avskaffande och säkerställande av "oäkta" barns arvsrätt. I ekonomiska frågor drev han dock en särlinje, bl a vad gällde finansieringen av järnvägsbyggandet, som gjorde hans relationer till borgarståndets majoritetsparti ansträngda. All utländsk skuldsättning var enligt R:s mening ett fördärv (Tjerneld). Redan 1852 hade han med hetta invänt mot Östgöta hypoteksförenings stora utländska upplåning, och 1865 argumenterade han i Östergötlands läns hushållningssällskap för en ny sorts bank, en jordbrukarbank, som garanterat skulle bygga på sv inlåning. Han anförde i detta sammanhang nationellt konservativa argument.

På sin ålders höst agerade opinionsbildaren R företrädesvis i konservativa profilfrågor, särskilt försvarsfrågan. Från 1869 och framåt såg han ett reformerat indelningsverk som enda vägen dll ett bättre försvar och gillade den koppling mellan försvars- och grundskattefrågorna som riksdagen beslöt om 1873. R:s kritik mot Lantmannapartiets hantering av försvarsfrågan ökade dock, och vid behandlingen av regeringen Posses förslag 1883 om avveckling av indelningsverket stödde ÖC den lantmannafraktion, Indelningsverkets vänner, som leddes av Jöns Rundbäck. Det anses att R därigenom på ett verksamt sätt bidrog till att vända opinionen mot Posses förslag. Närmandet till Rundbäck och hans anhängare torde också ha påverkat den tidigare frihandelsvänlige R till att bejaka den spirande tullskyddsrörelsen.

Även i unionsfrågan kom R mot slutet av sitt liv att inta en utrerad ståndpunkt. 1883–85 behandlade riksdagen frågan om en omorganisation av den utrikespolitiska ledningen av sv-norska unionen. Från sv konservativ press riktades i det sammanhanget en våldsam kritik mot regeringen men också mot Oscar II personligen. Presskampanjen inleddes i ÖC i okt 1885. R var sedan gammalt mycket kritisk mot den Bernadotteska dynastin. Han hävdade nu, med anspelning på händelserna 1809, att kungen borde avsäga sig norska kronan och inte ge sig in på en kompromisspolitik som hotade sv suveränitet (Elvander).

R var mycket aktiv och uppmärksammad i Linköping, flitig i föreningar och i borgerligt sällskapsliv, beredd att ställa upp med tal och tillfällesvers vid alla högtidliga sammankomster. Han hade emellertid svårare att konstruktivt möta den nya tidens radikalare rörelser. På flera sätt kan R ses som en typisk representant för sin tids ledande tidningsmän. Han hade stor tilltro till tidningsmannens vakenhet för förändringar och ansvar för samhällsutvecklingen. En liberal provinstidning borde, hävdade han, tillmätas särskild betydelse eftersom den stod närmare folket och därmed hade större möjligheter att sakligt bedöma politiska frågor. Otvetydigt hade ÖC under R:s ledning mycket stort inflytande över lokala opinioner, men tidningen spelade också en viktig roll inom rikspolitiken.

Son till R var Carl Wilhelm Edvard R (1843–1930) som blev underlöjtnant vid Svea livgarde 1864. Han avancerade till överste i armén men lämnade 1900 den aktiva tjänsten. Under sin militära karriär deltog Wilhelm R i flera äventyrliga operationer utomlands och erhöll av Napoleon III utmärkelse för tapperhet i fält. R författade flera person- och krigshistoriska arbeten, bl a Gula gardet (1903), en på arkivforskning grundad samling av biografier över Svea livgardes personal.

Ytterligare en son till R, Carl Anton August R (1848–1933), slog in på den militära banan men tog avsked 1897 och ägnade sig åt lantbruk på den av fadern förvärvade Berga gård i Linköping. Han grundade Östergötlands museum 1884 och var intendent där till 1904. Av trycket utgav Anton R bl a Historiskt, geografiskt och statistiskt lexikon öfver Östergötland (1–2, 1875–79) samt det stora verket Östergötland (1–3, 1913–20).

En brorson till Wilhelm och Anton R, Carl Rudolf Eskil Henningsson R (1881–1962) var 1910–29 VD för det företag som utgav Östgöta Correspondenten, 1929–53 styrelseordförande där och 1931–53 tidningens chefredaktör. 1941 blev han också styrelseordförande i det konsortium som ägde Norrköpingstidningen Östergötlands Dagblad och fick därigenom en stark position inom länets press. Eskil R var ingen skrivande tidningschef men styrde med stor kraft det redaktionella arbetet, och på 1930-talet utvecklades Östgöta Correspondenten under hans ledning till en av landets mest utrerat protyska provinstidningar. 1923–26 och 1932–46 var R ledamot av Linköpings stadsfullmäktige.