Else Kleen

5 Kleen, Else, dtr till K 3, f 26 febr 1882 i Wien, d 21 dec 1968 i Sthlm, Bromma. Flickskola i Sthlm, elev till Richard Bergh 99—00, till Antonio de la Gandara, Paris, 01—02, medarb i DN 06—10, i Sthlms dagbl 10, i S-T 11—61, deltog i bildandet av Hjälpfören för psykisk hälsovård 17, led av styr där, led av anstaltsnämnden vid Långholmen 46. Journalist, skriftställare.

G 1) 20 april 02 (—08) i Nacka m arkitekten Torben Andreas Grut (bd 17), f 2 juni 71 i Tun, Skar, d 24 dec 45 i Frederiksberg, Danmark, son till godsägaren William Wollter Hansen G o Walborg Heilmann samt senare (09) omg m operasångerskan Margit Forssell; 2) 11 maj 11 (—14) i Sthlm, Osc, m bokförläggaren Henrik Emil Morris Koppel, f 22 okt 71 i Khvn, Mosaiske, d 2 juni 34 där, begr Mosaiske Vestre, son till prokurator Menca K o Fanny Rosalie Bendixsen; 3) 20 juni 16(— 22) i Sthlm, Osc, m tjänstemannen Göran Henning v Horn, f 26 febr 88 där, Klara, d 25 juni 48 där, Jak, son till kammarherre Johan Henning v H o frih Florence Charlotte Lucie Bonde samt senare (39) omg m Vera Elvira Janzon, 4) 23 mars 26 i Sthlm, S:t Göran, m statsrådet Fritz Gustav Möller, f 6 juni 84 i Malmö, S:t Petri, d 15 aug 70 i Sthlm, Bromma, son till smeden Ola M o Anna Hansdtr samt tidigare (18—24) g m Gerda Andersson.

Om man bad K att ange sitt yrke — sitt jobb, sin plats i samhället — blev svaret "journalist", o som sådan fann hon sin plats som aktiv deltagare i den sv samhällsdebatten från början av seklet o fram till sin död vid 86 års ålder. Även om hon själv betecknade sig som "vanlig journalist", var hon dock en sällsynt särpräglad människa även i sin dagliga yrkesmässiga verksamhet.

Sitt arbete i den sv pressen började K i DN 1906 o fortsatte från 11 fram till 61 i S-T. Båda dessa stora tidningar gick under liberal partibeteckning. K var sedan 26 gift med Gustav Möller, vilken som socialdemokrat o socialminister i en rad sv regeringar framstod som märkesmannen i modern sv socialpolitik o som "välfärdsstatens" skapare. Som journalist var K dock i påfallande grad "sin egen": hon förde en mycket frispråkig talan för reformer inom samhället, förvisso i enlighet med sv liberal tradition, men utan bundenhet vid partilinjer.

K väckte redan tidigt uppmärksamhet med sina artiklar om hushåll o kläder, vilka hade anknytning till vad man på den tiden kallade "kvinnosaken". Som modeskribent ivrade K — under signaturen Gwen — för "vackra, vettiga kläder". En kulturhistorisk prägel bar hennes bok Kvinnor och kläder. I boken Sin egen jungfru fick de sv läsarinnorna lära mycket, som det har tagit årtionden att göra till allmän erfarenhet i de sv hemmen. K fann det angeläget att se till realiteter, vilket förklarar hennes personliga sätt att sköta sina tidningsspalter om kläder o mat. Detta realitetssinne kan också sägas ligga bakom hennes mest uppmärksammade insatser, nämligen dem som avsåg att uppnå bättre vård o hjälp åt människor som kallats "samhällets olycksbarn". Hon gjorde här en betydelsefull humanitär insats. Den inleddes med reformarbete för den öppna sinnessjukvården o följdes av en hård men konstruktiv kritik av behandlingen av unga lagbrytare, som lades fram 36 i boken Skyddshemmen. Den kulminerade i hennes angrepp mot missförhållanden inom sv fångvård, vilket gjorde K:s namn vida känt o omstritt även utanför den läsekrets, till vilken hon som dagsjournalist vänt sig.

K:s insats inom fångvården inleddes med en skrivelse 14 april 39 till dåv justitieministern K G Westman. Den fullbordades, då riksdagen 5 dec 45 antog en ny lag om straffverkställighet. Reformen grundade sig på en i riksdagen 42 framlagd motion. K var dess upphovsman o i stora delar dess författare. Tankegångarna i reformen utvecklade hon 44 i boken Fången, människan, straffet, i vilken dåv skyddshemsinspektören Torsten Eriksson, dr Gustav Jonsson o fil lic Per Nyström medverkade. Då reformen antogs 45, hade K själv hunnit med att tillbringa två månader i fängelse på Långholmen. Dom mot henne i HD hade nämligen fallit 29 okt 40, o hon hade 31 okt s å börjat avtjäna sitt straff.

Anledningen till domen var den följande. I sin skrivelse till justitieministern 39 uttalade K, att hennes syfte var att bringa vissa missförhållanden inom fångvården till hans kännedom. Hon bilade uppteckningar av förhör med en del frigivna fångar samt ett exemplar av romanen Gröna ön — en beteckning för fängelset på Långholmen — vari en frigiven fånge av finsk nationalitet, Bruno Poukka, skildrade förhållandena på fängelset. Justitieministern överlämnade skrivelsen till justitiekanslern för utredning. Denne uttalade "att de framställda påståendena om misshandel å fångvårdsanstalter är grundlösa" o beslöt om tryckfrihetsåtal mot romanen Gröna ön o om åtal mot K för falsk angivelse på grund av skrivelsen till justitieministern. I tryckfrihetsmålet lades ansvaret på K som skrivit förordet till boken. HD dömde henne till fängelse i två månader för tryckfrihetsbrott o 13 nov 41 till böter för falsk angivelse.

K insats för straffverkställighetens humanisering har sålunda dramatiska inslag. Straffverkställighetsreformens förhistoria är något av en cause celèbre. Men insatsen var ett led i en allvarlig o mångårig strävan att nå ett socialpolitiskt mål: en ur mänsklig synpunkt försvarlig behandling av människor, som av en eller annan anledning måste omhändertas av samhället i former som innehåller utpräglade moment av uppsikt o tvång. Detta mål uppnådde K, o 45 års reform har också satt sin prägel på det under de följande decnnierna pågående kriminalpolitiska reformarbetet i Sverige.

6 dec 45, dagen efter den nya straffverkställighetslagens antagande i riksdagen, innehöll snart sagt varje sv tidning uttalanden, där K:s insats underströks; man erkände allmänt, att hon lyckats genomdriva en betydande samhällsreform. I riksdagen hade den nye justitieministern Herman Zetterberg kännetecknat K:s insats som "en ovanlig pionjärgärning i humanitetens tjänst .... Hon fick länge kämpa för sina idéer . .. men i dag ha alla samlat sig omkring dem". I blott få av kommentarerna till reformen erinrades om att K:s strävan att städa rent inom fångvården blott några år tidigare mobiliserat snart sagt allt vad landet hade av åklagare, polismakt o domstolar mot henne o fört henne själv i fängelse.