Emil A G Kleen

3 Kleen, Emil Andreas Gabriel, bror till K 2, f 21 nov 1847 i Karlsborg, Skar, d 8 dec 1923 i Sthlm, Engelbr. Mogenhetsex vid Nya elementarskolan i Sthlm 19 maj 68, inskr vid UU 28 maj 68, FK 27 maj 72, disp 12 dec 74, FD 31 maj 75, MK vid Kl 13 mars 78, ML där o leg läk 18 maj 81, MD i Wien 28 febr 83, prakt läk under vintrarna i Sthlm, under somrarna i Karlsbad i Böhmen 84—14, drev inst för mekanoterapi 00—14. Med hedersdr vid UU 24 maj 07. Skriftställare.

G 26 maj 81 på Ask, Norderhov, Ringerike, Norge, m Grethe Ingeborg Johanne Andrea Gram, f 20 mars 53 där, d 10 maj 27 i Sthlm, Osc, dtr till förste hovmarskalken, generalmajoren Johan Georg Boll G o Frederikke Severine Mathea Stabell.

Emil K var medveten om vissa underligheter i sin läggning o ansåg att dessa härledde sig från en olycklig uppväxttid o en ärvd nervös belastning. Hans fars stränga behandling av sina söner var omtalad, o modern tycks föga ha intresserat sig för sin näst yngste son. Därtill kom svåra motsättningar mellan föräldrarna bl a rörande barnens uppfostran. Enligt egen uppfattning var K en lat o besvärlig skolelev med genomgående skrala betyg i flit. Läsåret 1862/63 gick han i en internatskola i Schweiz, dit modern flyttat. Våren 67 rymde K hemifrån o under det sista läsåret i skolan bodde han hos sin latinlärare.

I naturalhistorien hade K under gymnasieåren som lärare prof N J Andersson, som tog honom med på längre botaniska exkursioner, bl a till Öland, o i Uppsala blev botanik K:s huvudämne. På hans flit där fanns inget att anmärka, o slutresultatet blev en avhandling Om Nordlandens högre hafsalger. Efter att ha tvekat mellan juridiska o medicinska fakulteten valde han fortsatt utbildning vid Kl. Sedan han fullbordat sin licentiatexamen studerade han vidare i Wien, där han värderades högt av sin handledare prof i patologi Salomon Stricker o blev med dr. I Wien råkade han ut för likförgiftning, som förde med sig långvariga sjukdomstillstånd o gjorde honom svårt ofärdig på äldre dagar.

K hade specialiserat sig på sjukliga förändringar i ämnesomsättningen. På Strickers råd etablerade han sig under somrarna som läkare vid den populära kurorten i Karlsbad, där han inom några år blev flitigt anlitad av framför allt svenskar o nordamerikaner o fick goda inkomster. Under de vintrar han inte var på resor eller sjuk hade han mottagning i Sthlm. K behandlade där främst sockersjuka o gav massage o kurser i massage. Han söktes dessutom ofta av patienter med osäkra symptom, då han var känd som en skicklig diagnostiker.

Sina erfarenheter av massagebehandling sammanfattade K i Handbok i massage (98—00) o Handbok i massage o sjukgymnastik med bidrag av J Arvedson, P Haglund o E Zander. Den gavs ut i 6 upplagor, översattes till engelska o tyska o ansågs länge vara den enda i sitt slag som kunde stå sig inför strängare vetenskaplig kritik. I denna bok o i broschyrer o föredrag opponerade sig K mot den enligt hans åsikt otillräckliga utbildningen av sjukgymnaster. Han karakteriserade dessa som "fjärdedelsutbildade, av myndigheterna genom diplomer o titlar starkt gynnade kvacksalvare". Följden blev en långvarig medicinpolitisk debatt. Först i mitten av 30-talet infördes den av K önskade medicinska specialutbildningen av sjukgymnaster. I Om diabetes och glykosuri (97) lade han fram andras o sina egna ofta originella iakttagelser o erfarenheter vid behandlingen av sockersjuka, ett för sin tid ypperligt arbete som hade stor framgång även i engelsk översättning o erhöll Sv läkaresällskapets jubileumspris.

Av en stor allmänhet var K mer känd som skriftställare än som läkare. Han hade en vass penna. Vad gäller kvickhet o satir torde han inom den sv litteraturen vara en av de få, som står jämsides med H Palmaer. Han hade en utpräglad känsla för rättvisa o det han kallade renhårighet. Under studieåren vakade han över stipendieutdelande myndigheter o försökte gripa in, när han anade orättvisor. Under slutet av 70-talet umgicks han flitigt med Strindberg o har utpekats som modell för doktor Borg i Röda rummet. Han tycks ha börjat sitt polemiska författarskap som tillfällig medarbetare i SvD under tidningens första år. När den startades 85, hade K varit en av initiativtagarna. Han uppskattade framförallt tidningens skarpa kritik av Oscar II o hans unionspolitik. I början av 90-talet engagerade han sig intensivt i den uppmärksammade tillsättningen av professuren i oftalmiatrik vid Kl. I två dräpande kvicka o hänsynslöst slagfärdiga stridsskrifter, En befordringsfråga vid Kl (90) o Den stora ofreden vid Kl. En återblick (92), tog han parti för H Nordenson o G Retzius o utsatte dem som i sakkunnigutlåtande placerat J Widmark i första förslagsrummet för en skoningslös drift. Retzius, som i detta sammanhang varit hans bundsförvant, blev senare utsatt för ett obarmhärtigt angrepp i Små fejder i bläck eller professorns anfäktelser (1912). Anledningen till pamfletten var som K meddelar J Thyrén (LUB) intrigerna mot Marie Curie i samband med 1911 års nobelpris i kemi. Han uppgav sig också vara "förgrymmad på Retzius o verkligen velat komma åt honom". Han lyckades i sin avsikt. Att han gjorde sig skyldig till överdrifter har han motvilligt erkänt i brev till C Aurivillius (VA).

K:s många amerikanska patienter föranledde sju resor till USA. Om sina intryck från dessa berättar han i Ströftåg och irrfärder hos min vän Yankee Doodle (samt annorstädes) (02—03). Boken som är fylld av temperamentsfulla iakttagelser blev mycket läst o kom ut i 3 upplagor. Här liksom i Svenska kannstöperier (08) o i Socialpolitiska kåserier (13) redogör han utom för sina amerikanska erfarenheter även för sin syn på det sv samhället o sina ofta originella åsikter i politiska frågor, förfaller tillfälligtvis till pratsam kverulans men är oftast gnistrande kvick o uppfriskande elak. Han karakteriserar sig själv som måttligt konservativ, föga demokratisk o som "en särskilt vild politisk vilde". I de flesta sammanhang är han argt reaktionär. Han vill behålla dödsstraffet, återinföra prygelstraff o ställer sig absolut avvisande till allmän rösträtt. Å andra sidan är han en ivrig republikan, vill införa progressiv beskattning, anser långvariga fängelsestraff meningslösa, propagerar för ökad folkbildning o skisserar en skola, som erinrar om den som började genomföras i Sverige på 50-talet.

K:s mormor Anna Fredrika Ehrenborg o i någon mån hans mor var anhängare av Swedenborgs lära. K hade från tidiga år hört mycket om denne märklige man o, som han själv skriver, haft "en avgjord böjelse att beundra" honom, men redan på 60-talet hade han kommit till övertygelsen, att Swedenborg var sinnessjuk. Efter fleråriga grundliga studier av hans skrifter höll K våren 14 för Sv läkaresällskapet ett föredrag, där han ansåg sig ha bevisat bl a att Swedenborg haft symptom på en tydlig paranoia med hallucinationer o lidit av den sjukdom som med dåtida terminologi benämndes parafreni. Liknande teorier hade på lösare grunder framlagts tidigare av bl a Anders Fryxell, men K:s föredrag väckte uppseende o refererades i sv o utländsk fack- o dagspress. Kritiker framhöll K:s otillräckliga kunskaper i psykiatri o exakta naturvetenskaper. För att avhjälpa dessa brister hospiterade K långa perioder hos O Kinberg på Långbro sjukhus o tog privatlektioner o hörde föreläsningar hos The Svedberg i Uppsala, innan han sammanfattade sitt vetande i Emanuel Swedenborg (17—20). Boken mottogs med begriplig indignation av anhängare till Nya Kyrkan, o andra kritiker anmärkte på K:s brist på idéhistoriskt perspektiv o psykologisk inlevelse liksom på hans otrevliga aggressivitet, men ingen tycks ha kunnat vederlägga hans medicinska slutsatser.

Om K:s förmåga att genom obändiga lynnesutbrott i tal o skrift skaffa sig ovänner har bland flera andra sonen Willy K vittnat, men andra har fäst sig vid hans vänlighet o hans vilja att hjälpa. "Karlen lär hava ett gott hjärta men en odrägelig mun" skriver Hugo Tamm. K svor grovt, överdrivet ofta o tämligen fantasilöst i tal o brev. Han var själv väl medveten om sin skarpa intelligens, o ingen tycks ha satt den i fråga. Den mot sin omgivning kritiske C G Fleetwood berättar i sin dagbok efter ett sammanträffande med K 91, att denne såg ut som en skogsmänniska, men att hans utseende bar vittne om den mer än vanliga begåvning han besatt o att hans medfödda aggressivitet mot allt som var dumt gjorde honom hänsynslös o negativ. K beskriver sig själv som "upprörande ful". Han var stor o omfångsrik; Israel Holmgren, som under en period var hans läkare, klagar över sin patients omedgörlighet, när det gällde inskränkningar i mat o dryck. Bruno Liljefors, som var K:s förtrogne vän, har med honom som modell målat ett av sina bästa porträtt.