Knut långe

Knut långe, d 1234. Far: sannolikt konung Knut Erikssons "nepos" Holmger. Konung av Sverige senast 31.

Troligen g m en kvinna av Folkungaätten.

K:s tillnamn förekommer i Sturla Tordssons blott några decennier efter K:s död tillkomna saga om den norske konungen Håkon Håkonsson liksom i flera isländska annaler o en sv samt i den från 1200-talets senare hälft härrörande berättelsen om dominikanernas ankomst till Norden. I denna uppges K redan 20 ha upplåtit Sko (nu i Skokloster, Upps) till de båda dominikanerna Simon från Sverige o Nils från Lund, då de av ärkebiskop Olof basatömer hindrades från att slå sig ned i Sigtuna. Redan efter ett par år begav de sig från Sko till det nygrundade klostret i Lund, men enligt Messenius skall K 25 ha upplåtit Sko åt de cisterciensernunnor vilkas kloster där namnes i ett påvebrev 44.

Enligt Erikskrönikan valdes K till konung, sedan den minderårige Erik Eriksson (bd 14) flytt till Danmark efter sina anhängares nederlag mot "folkungarna" vid "Olustrom" (trol Östra i Sundby, Söd), i olika annaler daterat till 29 eller till 28 nov 30.

Den enda källuppgiften om K:s patronymikon föreligger i en kungalängd från 1300-talets slut. Där kallas han "Joansson", vilket föranlett flera forskare (Toll 1919 o 1918— 19, Ahnlund, Schück) att undra, om han var son till den på Ekerö dödade Jon jarl (bd 20). Det har emellertid förmodats (Kjellberg 23; Bolin), att kungalängdens uppgift endast är en kombination, o mot den talar (Carlsson, s 85), att den ej styrkes av namnen på K:s av Sturla Tordsson nämnda söner Holmger (bd 19) o Filip (bd 16). Vanligen identifieras K med en Knut Holmgersson, som bevittnade ett brev av Erik Eriksson 24 o namnes som dennes släkting o råd något av åren 24—26. Genom denna identifiering har man ansett sig kunna hänföra K till samma släkt som Erik Eriksson, den s k Erikska ätten (bd 14) o därmed förklara hans val till konung.

Det enda nu kända brev, som utfärdats av K, är bevarat i vidimationer från 1300-talet o härrör från 31. Genom detta gav han, av vars namn endast begynnelsebokstaven angivits, en tomt till "ecclesia sancte Marie de Aros", som länge identifierats med domkyrkan i Västerås, i övrigt dock belagd först 77. Numera anses den nämnda kyrkan i stället vara Vårfrukyrkan i Uppsala, som förstördes genom brand 1543. Som vittnen till donationen fungerade bl a ärkebiskop Olof basatömer, folkungajarlen Ulf fase, vilken av Sturla Tordsson nämndes som frände till K:s son Holmger, samt de äldsta kända lagmännen i Tiundaland o Attundaland.

Även mynt från K:s regering är bevarade, bland vilka ett med inskriptionen KANVTVS o en vapensköld med två smala bjälkar (strängar), nästan samma vapenbild som fädernevapnet på hans son Holmgers gravtäcke från 1400-talets slut i Statens historiska museum. Detta ger ökat källvärde åt det folkungavapen som på vapentäcket förekommer som Holmgers mödernevapen; uppgiften, att Holmgers mor var den danske stormannen Peder Strangesens dotter Helena har visats vara osäker (Gillingstam). Ifrågavarande mynt påträffades vid en jordschaktning på Eskilstuna kyrkogård på 1870-talet jämte andra mynt med samma inskription o ett mynt med inskriptionen VLFIARL, tydligen präglat på uppdrag av den ovannämnde Ulf fase.

I Östgötalagen uppges, att fordringsägarens rätt till självtäkt, fornsv nam, hos gäldenären, sedan dom fällts, upphävdes på konung Knuts tid, o att konungsräfst samtidigt infördes vart tredje år. Denne konung Knut har tidigare identifierats med Knut Eriksson. Eftersom nam förekom ännu i början av 1200-talet enligt Äldre västgötalagen (Lehmann) o dess kontinentala motsvarighet pigneratio förbjöds av kyrkan på konsilierna i Montpellier 15 o Toulouse 29 (Gagnér), torde emellertid K vara den i Östgötalagen åsyftade konungen.

Uppgiften i en sen dansk annalkompilation om en sv kungakröning 31 torde bero på missförstånd. En notis i 1200-talskällan Annales Lundenses uppger, att konung Erik Eriksson 32 återkom till Sverige. Enligt Erikskrönikan återvände Erik Eriksson först efter K:s död. Den nämnda annalnotisen om Eriks återkomst har jämte en korrupt notis hos Sturla Tordsson, att K var samkonung med Erik Knutsson (!), kombinerats med att Ulf fase fortsatte att vara jarl efter K:s död. Slutsatsen har blivit, att K o Erik Eriksson möjligen under de sista åren av K:s liv var samregenter (Schück; Axelson 1956). — Enligt en 1500-talsuppgift begravdes K i Sko kloster (Toll 1918—21).