Andreas Knös

1 Knös, Andreas (Anders) Olofsson, dp 3 febr 1721 i Mariestad, d 29 maj 1799 i Skara. Föräldrar: kontraktsprosten Olof K o Eva Bellander. Elev vid Mariestads skola 30 april 29, vid Skara trivialskola 31, vid Skara gymnasium 34, inskr vid UU 1 aug 37, disp pro exercitio 15 mars 40, FK 4 dec 41, disp pro gradu 13 okt 42, mag 22 juni 43, allt vid UU, informator för Jacob Gabriel Gyllenborg, prästv i Skara till pastorsadjunkt i N Vånga, Skar, 27 mars 47, v pastor där 48, domkyrkoadjunkt i Skara 26 april 49, v gymnasieadjunkt där 50, ord 51 (legitimerade sig till adjunkturen 8 dec 50), kh i Leksbergs pastorat 14 dec 51, rector scholæe i Mariestad 52, TL vid UU 19 nov 54, lektor i logik o fysik i Skara 56, andre teol lektor där o kh i Vinköls prebendepastorat, Skar, 27 febr 56 (tilltr 57), kontraktsprost där maj 58, förste teol lektor i Skara, kh i Götene, Skar, o prost över Kinna kontrakt okt 67, TD vid LU 25 juni 68, riksdagsman 69—70 o 78, domprost i Skara från 21 aug 71, led av ecklesiastikomm 93.

G 17 dec 54 på Kvalsta, Östuna, Sth, m Birgitta (Brita) Hedvig Wijnbladh, f 15 mars 35 i Karlskrona, d 25 jan 00 i Skara, dtr till fortifikationskaptenen Carl W o Sofia Ferber.

K fostrades av sin far i den klassiska bildningstraditionen. Vid tio års ålder hade han läst Nya testamentet på grekiska. I Uppsala ägnade han sig främst åt filosofiska studier. Driven av ett utpräglat intellektuellt klarhetsbehov anslöt han sig till den wolffianska filosofin, som med hjälp av rationell spekulation sökte systematisera den ortodoxa uppenbarelsetron. I sin avhandling De principiis et nexu religionis naturalis et revelatæ (42) behandlade han sambandet mellan naturlig o uppenbarad religion. K:s skickliga försvar i disputationen gjorde honom berömd även i utlandet. Med hänförelse o intellektuell skärpa utformade han med omständliga deduktioner ur grundläggande principer, främst motsägelselagen, läran om ett ändamålsenligt universum bestämt av den gudomligt grundade kausalordningen. Gud som alltings grund o etikens laggivare fattas av det naturliga förnuftet, o stärkt av uppenbarelsen kan förnuftet nå insikt om behovet av en gudomlig återlösare o bibelns sanning. Genom kunskap om Guds fullkomligheter skall människan drivas till att efterbilda dessa o därigenom nå den sanna lyckan. Trots att K här velat bevisa ortodoxins sanning o omöjligheten av frälsning genom naturlig religion grundad enbart på förnuft o samvete, mötte han hårt motstånd från den teologiska fakulteten, som misstrodde hans tillit till förnuftsspekulationer i trosfrågor. Med hänvisning till en bestämmelse från 1691, att ett teologiskt ämne ej finge behandlas i den filosofiska fakulteten, genomdrevs förbud mot ventilation av en andra del (44) av avhandlingen. Uppsalateologernas misstro mot K förstärktes, när han under en tid som informator hos presidenten i bergskollegium greve Fredrik Gyllenborg greps av den herrnhutiska väckelsen o umgicks i en liten krets av herrnhutiska studenter.

Som K ingående biktat i brev till sin far genomgick han 45 en omvändelse, varigenom den intellektualistiska kristendomssynen fick vika för en subjektivt förinnerligad religiositet. Hjärtats gripenhet av Gud o en glad barnslig förtröstan på Kristus, föregången av en uppskakande insikt om egen synd o hjälplöshet, var nu kärnan i hans förkunnelse. Herrnhutismens dyrkan av Kristus som den ende guden återgår i K:s teologi, även sedan han i övrigt avlägsnat sig från rörelsen. Uppsalateologernas motstånd mot K, som ledde till beslagtagande av en ny avhandling av honom (46), stäckte hans planer på en akademisk bana o han ägnade sig hädanefter åt praktiskt-religiöst arbete. Han lät prästviga sig 47 o blev pastorsadjunkt hos sin far i Norra Vånga. Här blev han upphovsman till en väckelserörelse i moderat herrnhutisk anda. Skara domkapitel, som betraktade K:s verksamhet (t ex bruket av den herrnhutiska Sions sånger) med viss misstro, utnämnde honom 49 till domkyrkoadjunkt för att ha honom under omedelbar uppsikt. Denna förflyttning gynnade K:s karriär, då han väckte respekt hos sina överordnade för sitt själasörjarnit. K:s verksamhet som lektor vid Skara gymnasium o hans aktivitet i domkapitlet, där han under 60-talet nådde en ledande ställning, blev av stor betydelse för stiftets andliga liv genom de impulser till en allvarlig, förinnerligad religiositet som han gav de blivande prästerna o lärarna. Av vikt var hans välvilligt toleranta hållning gentemot de livaktiga väckelserörelserna i stiftet. Han försvarade sålunda 62 i domkapitlet framgångsrikt en herrnhutisk väckelserörelse under prästerlig ledning, som anklagats för brott mot konventikelförbudet.

Sin största insats gjorde K med sitt religiöst-pedagogiska författarskap. Den herrnhutiska inspirationen efterträddes här av impulser från den etiskt strängare württembergska bibelpietismen, som ville ersätta ortodoxins teologiska skolastik med en helt ur bibeln hämtad terminologi. K ville i sina verk, som skrevs främst för studerande o präster, befordra en praktisk kristendom med en "biblisk stil sammansatt av Skriftens språk". Läran omsatt i levernet var ledstjärnan. K tog nu avstånd från herrnhutarnas veka sensualism o mildhet mot syndare. Studiet av Luther, särskilt företalet till Romarbrevet, inspirerade också hans krav på biblisk förnyelse i frigörelse från spekulativa system däribland även de wolffianska teologernas. De wolffianska grundbegreppen bibehöll dock framgent en viss betydelse för hans bibeltolkning. Han författade flera teologiska avhandlingar o handböcker på latin — den främsta Institutiones theologiæ practicæ 68 (i koncentrerad bearbetning 73 Compendium theologiæ practicæ), där han systematiskt utvecklade sin biblicism. Än hade han inte brutit med ortodoxin men gav med försiktig anpassning till denna ibland dogmerna en ny innebörd, då han ville befordra en fördjupad fromhet inom ramen för det rådande kyrkorättsliga systemet. K blev dock invecklad i en långvarig polemik med teologiska traktater o med artiklar i Salvii Lärda tidningar 69—72 (uppräknade i KA 1903, s 273—275) med den ortodoxe teologen Petrus Munck (sedermera biskop i Lund). Denne angrep K:s förkunnelse om människans helt passiva roll i omvändelseverket o insinuerade, att han stod herrnhutismen nära. I första hand för sin undervisning på Skara gymnasium utformade K sina Catechetiska föreläsningar som 79—80 utgavs i tryck, en utförlig kommentar till Luthers lilla katekes. De är samtidigt en fortlöpande starkt kritisk kommentar till Svebilius 100 år gamla luthersk-ortodoxa katekes. K:s katekesverk, som före tryckningen fick minst 700 subskribenter, är en populärdogmatisk handbok, ett för det dåtida Sverige enastående verk av pedagogisk slagkraft o exegetisk lärdom. Domkapitlets kritik o censur avlägsnade vissa ur ortodox synpunkt anstötliga formuleringar. Verket ger dock en bestämd kritik av kyrkolärans utformning av dogmerna om treenigheten, försoningen o rättfärdiggörelsen. Katekesen bidrog till försvagningen av den ortodoxa teologins anseende hos det sv prästerskapet o dess trosglödande o färgstarka biblicism banade väg för 1800-talets populära bibelspridning. Sina katekesföreläsningar vid Skara gymnasium fortsatte K till 91.

Efter att ha varit biskop Forssenius högra hand o stiftets i praktiken verklige styresman mötte K från 70-talets mitt motstånd från biskopen o flera kolleger, som nu gick till strid för ortodoxin mot avvikande tendenser bland prästerskapet. Domkapitlet var splittrat mellan ortodoxins anhängare o kritiker. Den teologiska striden kulminerade på prästmötet i Skara 80 med flera polemiska inlägg o följdes av en tryckt stridsskrift mot K av den ortodoxe kyrkoherden Jonas Victorin. K drevs nu till öppen polemik mot ortodoxins huvudläror företrädda av Victorin o prosten Johan Möller (sedermera biskop i Visby), som också angripit hans teologi. K:s tunga o omständliga Afhandling om nödvändigheten at ej annorlunda lära än Guds Ord lärer (87; med bil om lärostriden i Skara) vann med stor svårighet tryckningstillstånd av Skara domkapitel, sedan K nödgats till vissa korrigeringar. Detta arbete med sin väldiga exegetiska notapparat med hänvisningar till ortodoxa, pietistiska o neologiska verk ger den klaraste sammanfattningen av K:s teologiska tänkande o reformsträvanden.

K förfäktar ständigt med skärpa att bibeln ensam har den auktoritet, efter vilken alla läror o skrifter skall prövas. Han fast-höll med ortodoxin vid bibelns bokstavsinspiration o krävde samtidigt en vetenskapligt förnyad filologisk penetration av textens bokstavliga mening. Han tog starka intryck av upplysningstidens rationella bibelforskning av neologisk färg, fast han avvisade den begynnande historiska kritiken. Samtidigt uppmuntrade han till en kontemplativ inlevelse i bibelordets djupare andliga mening, en beröringspunkt med den samtida swedenborgianismen. Med pietismen ansåg han, att endast den andligen pånyttfödde kan rätt tolka bibelns budskap. K har skarpt tagit avstånd från den ortodoxt-lutherska huvuddoktrinen om Kristi ställföreträdande tillfyllestgörelse genom lidande o lydnad (satisfaktionen). Den drivande kraften i K:s polemik var hans pietistiska moralism. Bibelns krav på fullkomlighet i kärlek till Gud o nästan måste obetingat uppfyllas som villkor för saligheten. Den lutherska ortodoxins frimodiga förlitande på Kristi försoningsverk "utanför oss" som enda grunden till frälsningen, oberoende av varje mänsklig kvalitet, ledde enligt K i praktiken till moralisk slapphet. Människan får ej räkna med syndaförlåtelse o befrielse från helvetet som en given följd av tron på Kristi försoningsverk. Han krävde total livsförvandling i "nyfödelsen". Syndaförlåtelsen var en följd av helgelsen i Kristi gemenskap. Kristus har ej försonat en vredgad Gud utan i sin frälsargärning besegrat djävulen o frigjort människan från syndens välde till att i kraft av hans nåd kunna uppfylla den gudomliga lagens krav. Hans etik är också en innerlighetsetik. I förkunnelsen av "delaktighet i Kristus" ljuder en mystisk grundton. Hans fromhet är kristocentrisk: "Kristus är Guds mot världen vända ansikte". K:s kritik av satisfaktionsläran förde honom till avståndstagande från läran om tre personer i gudomen. Kristus ensam är Gud, Gamla testamentets skapare o laggivare o Nya testamentets frälsare.

K:s katekesföreläsningar o hans polemiska verk har försett de i Skara stift livaktiga radikalpietisterna o swedenborgarna med argument, o de senare ansåg honom som meningsfrände. K, som ibland krävde censur av ortodoxa traktater, ville däremot inte strida mot dessa rörelser som liksom han själv angrep satisfaktionsläran o slapp vanekristendom. Han försvarade sig mot anklagelsen att ha hämtat sin biblicistiska dogmatik från Swedenborg, vars skrifter han före 87 blott delvis läst. K hade flera vänner bland swedenborgarna, o hans maka höll intresserad kontakt i denna riktning. Av praktiska skäl undvek han öppen kontakt med rörelsen. Privat uttalade han sitt erkännande av Swedenborgs tro på bibeln som ofelbar o bokstavsinspirerad, vars bokstavsmening skulle vara grund för lära o undervisning. I sin kritik av treenighetsläran kom han fram till formuleringar liknande Swedenborgs. Fast K på sin ålderdom i sin ökade dragning till bibelmystik fängslades av Swedenborgs korrespondenslära, har han dock aldrig antagit hans tankesystem o uppmanade endast till ett fördjupat bibelstudium med öppenhet för nya tankar som kunde öka förståelsen av bibeln.

K mottog nästan dagligen studerande o präster i sitt hem för samtal i andliga frågor. Han uppehöll brevväxling i samma anda med tidigare lärjungar som den herrnhutiske teol prof Hylander o kulturpersonligheter som Gjörwell o Ödmann. Hans omfattande brevsamling är en viktig idéhistorisk källa. "Med sitt öppna sinne för tidens alla rörelser har han lärt av dem alla" (R Josefson). Karaktäristiskt för K är hans intensiva lärda polemik i trosfrågor "med en entusiasm som är obeskrivlig" som också vänner o meningsfränder sökte dämpa. Den hade sin grund i ett rent religiöst behov av säkra kunskaper o begrepp i själavårdsarbetet. Trots sin särpräglade åskådning o den ofta bryskt tillspetsade polemiken var K allmänt aktad för sin allvarliga fromhet o sin lärda bibelforskning.