Lars Salvius

Salvius, Lars, f 18 sept 1706 (Strömflygt) i Stigtomta, Söd (fdb saknas), d 5 mars 1773 i Sthlm, Klara (db; 4 mars enl Strömflygt o bouppteckn). Föräldrar: kh Lars S o Catharina Aurelia. Elev i Nyköpings skola, i Borgå gymn 27, studerade vid Åbo akad jan 30–33, inskr vid UU 22 febr 34, auskultant vid Sthlms rådhusrätt 10 mars 36, vid Svea hovrätt 25 maj 36, e o kanslist i justitierevisionsexp 21 okt 37, protokollist (notarie) vid VA 7 juni 39–26 jan 40, auskultant o e o kanslist i Kommerskoll 21 febr 40–april 42, Antikvitetsarkivets boktryckare 17 dec 42 (k konfirmation 23 juni 52), erhöll privilegium för rörelse med försäljning o utlåning av sv o uti litt 1 febr 57, direktörs namn samt lika heder o rang som assessorer i kollegierna 9 aug 57. – LVA 8 aug 39–26 jan 40.

G 1) 27 maj 1742 i Sthlm, Nik, m Helena Indebetou, dp 30 maj 1705 där, Kat, d 21 juni 1755 där, Nik, dtr till handelsmannen Govert I o Helena Andersdtr Brandt samt tidigare g m boktryckaren Johan Laurentius Horrn; 2) 22 sept 1757 i Sthlm, Maria, m Charlotta Svedenstierna, dp 29 okt 1729 där, ibid, d 1 dec 1775 där, Klara, dtr till brukspatronen o assessorn Carl S o Margareta Petré.

När S blev faderlös vid fyra års ålder lyckades det modern att efter församlingens intervention bli omgift med förste makens efterträdare. Efter dennes död ingick hon nytt äktenskap med kaplanen Samuel Reuter i Hattula, Tavasteh. S kom därför, relativt överårig, att tillhöra en av de första kullarna som utgick från det nyligen upprättade Borgå gymnasium. Efter studier först i Abo och därefter i Uppsala, dit han troligen kom som informator, antogs han, trots att han inte studerat juridik, till auskultant i Svea hovrätt och därefter till extraordinarie i Nedre justitierevisionen.

S framträdde några år efter bosättningen i Sthlm för första gången som författare med en ekonomisk veckoskrift, Tanckar öfver den svenska oeconomien, som utkom med 47 nummer inför riksdagen 1738. Vid sidan av C Polhem (bd 29) etablerade sig S genom denna som den tydligaste kritikern av den förhärskande merkantilistiska doktrinen, symboliserad av främst produktplakatet med dess enligt S menliga inverkan på importen och genom skapandet av alla slags monopol; ett gynnande av handeln på bekostnad av inhemska producenter och konsumenter. S såg emellertid inte statligt understöd av näringar som något i sig förkastligt. Publikationen var signifikativ för hans fortsatta bana också i flera andra avseenden; han framträdde redan nu som en av de mest artikulerade latinkritikerna och i samband med att han diskuterade uppfostringsfrågor förespråkade han ökad utgivning av lärd litteratur på svenska, detta inte minst för att minska kostnaden för dyrbara studieresor.

Mot denna bakgrund var det naturligt att S erhöll den oavlönade sysslan som notarie i den nyinrättade VA och han kom därmed i realiteten att sköta alla dess praktiska frågor. Härigenom kom han i nära beröring med dess ledande män, Carl v Linné (bd 23) och Anders Johan v Höpken (bd 19). Diverse kontroverser, främst kring det av S förespråkade upptagandet av språkvårdsfrågor på akademins program, gjorde att han lämnade sysslan i vredesmod. Han valde att tillsammans med några likasinnade genom det raskt konstruerade Tungomålsgillet propagera för utgivande av normerande sv grammatik och ordbok liksom för en genomtänkt översättningsverksamhet till svenskan. Syftet, att statens omsorger om språkvården skulle öka, uppnåddes indirekt genom att VA fick ett sådant uppdrag av Kanslikollegiet, under det att gillet sjönk tillbaka i obemärkthet. Även om det var som utgivare och tryckare S huvudsakligen skulle fortsätta att mer diskret driva språkvårdsfrågor återvände han några år före sin död i en skrift till ämnet, då med kritik av det rådande franska språkidealet i Sverige.

Samtidigt arbetade S på att ge ut en sv geografi i åtskilliga volymer. Redan 1738 publicerade han en ny upplaga av Johann Hübners flitigt använda lärobok i allmän geografi, klart förbättrad jämfört med tidigare genom att S försett den med ekonomisk karaktäristik av regioner och länder. På vissa gymnasier kom denna reviderade version att i nya upplagor användas under hela seklet. Planerna på den sv geografin inskränktes emellertid till den 1741 utgivna skildringen av Uppland, möjligen därför att Eric Tunelds s å utgivna geografi för hela landet tillgodosåg behoven men troligare därför att S bytte verksamhet.

Karriärvägen inom den av hattarna omhuldade näringspolitiken syntes utstakad då S 1740 knöts till Kommerskollegium som medarbetare till Jonas Alström (Alströmer; bd 1), men den ändrade riktning då han två år senare ingick äktenskap med Helena Indebetou, änka efter Antikvitetsarkivets boktryckare Johan Laurentius Horrn. S avsåg att övertaga tryckeriet men konfronterades omgående med de hämmande sedvanebestämmelser han tidigare kritiserat i det han som icke utlärd tryckare inte ägde rätt att driva tryckeriet. Detta löstes efter tvist genom att han av Kanslikollegiet antogs till Horrns efterträdare.

Redan 1743 riktade S ett generalangrepp mot tryckeribranschen genom en utförlig inlaga riktad till Kanslikollegium, den första i en lång rad skrifter som skulle komma att i grund reformera näringen. Denna förövning tog sikte framför allt på den hårda, av tyska förhållanden präglade lärgången, som han hävdade gjorde att svenskar undvek att välja yrkesbanan. – Den huvudsakliga kampen det följande decenniet inriktades på bokbindarnas ensamrätt till försäljning av bundna böcker och deras helt dominerande inflytande på prissättningen liksom på avsaknaden av en fungerande förlagsrätt. Till detta kom emellertid en hel mängd andra frågor. En sådan var kritiken av det föreläggande som ålade tryckarna att köpa stilar av den i Sverige etablerade stilgjutaren Matthias Holmerus; stilar som enligt S var av undermålig kvalitet för den kvalificerade och exportinriktade litteratur han snart specialiserade sig på. Den höga importtullen på papper beskrevs som en hämmande faktor och bruket att på grund av avsaknaden av importtull trycka sv böcker i Tyskland som en nationalekonomisk förlust. Dessa och ytterligare frågor som sammanhängde med möjligheterna till en friare bokproduktion och -försäljning verkade till en total reform av bokmarknaden.

Under de många och komplicerade turerna i detta spel utnyttjade S skickligt möjligheterna till samarbete med statsmakterna, oftast företrädda av censorn Niclas v Oelreich (bd 28), vars intresse av begränsningar och kontroll stundom gick väl ihop med S:s egna maktambitioner. Han kunde också, när så behövdes, liera sig med kolleger inom branschen, då främst Peter Momma (bd 25), den vid sidan av S mest betydande tryckaren. 1745 behandlade Kanslikollegium ett stort antal likartade memorial av S. Man tog inte minst fasta på hans resonemang om en viss grad av bildning hos den som etablerade sig som tryckare, riktat framför allt mot de huvudsakligen tyska hantverkare som helt dominerade i landet. Även om man uttryckte sig i positiva ordalag om flera av hans förslag dröjde beslut. Sedan riksdagen reagerat, särskilt genom ett av biskopen Henric Benzelius (bd 3) inlämnat memorial till SU 1747 – troligen efter nära kontakter med S – följde dock slag i slag beslut som gagnade tryckarna: bokbindarnas monopolställning bröts och boktryckarna framträdde för första gången som förlagsbokhandlare, privilegiesystemet reglerades i viss utsträckning, förbud mot import av undervisningslitteratur, förbud mot den dittillsvarande oordningen på tryckerierna. Omstruktureringen tog också ett viktigt steg framåt genom beslutet om inrättande av en boktryckarsocietet som, under ordförandeskap av en av Kanslikollegiets ledamöter, från 1752 blev en viktig faktor i utbildandet av praxis och vid tvister mellan tryckare. Även om förhållandena tillfälligt ändrades till bokbindarnas fördel under mössornas maktinnehav på 1760-ta-let hade en bestående förändring av förhållandena inträtt.

Även om S gagnades av de generella besluten strävade han efter en särställning, främst genom ett personligt bokhandelsprivilegium. Hans ideal var en i princip fullsorterad bokhandel, något som inte kunnat existera i den rika flora av olika handelsformer där utländskt och svenskt, bundet och obundet var skilda åt. Vid 1756 års riksdag bearbetades främst SU, och påföljande år erhöll S privilegium på en "universalbokhandel". Tidigare hade S:s bokhandel varit belägen på Västerlångggatan; nu lät han på kronans mark på Norrbro uppföra en byggnad som också inrymde tryckeri och bostad. Syftet från S:s sida tycks delvis ha varit att skapa ett monopol genom att mottaga andra tryckares böcker i kommission, men redan s å tilläts, trots S:s ihärdiga motstånd, den första konkurrenten att etablera sig, och den fullkomliga succén uteblev, även om S:s verksamhet obestridligt var den ledande i landet.

Redan 1745 hade S påbörjat utländska affärer på bytesbasis och därmed vid sidan av den i bokhandeln dominerande mässan i Leipzig; först med bokhandlare i Danmark, sedan med Tyskland, Frankrike och Holland – något som i nationalekonomiskt hänseende tedde sig ytterst tilltalande för statsmakten. Den tullfrihet på papper han erhöll 1747 var betingad av denna handel och några år senare följde befrielse från kronoskatt och avgifter på importerade stilar. Det verkliga genombrottet var det generella beslutet på 1756 års riksdag om exportpremier för i Sverige tryckta böcker, något som vid denna tidpunkt nära nog uteslutande gynnade S. Varje år gick en eller flera laster av S:s förlagsböcker till de flesta viktiga importhamnar: Khvn, Amsterdam, Lübeck, S:t Petersburg, Rouen och Marseille. S hade myndigheternas förtroende och först vid mössornas maktövertagande fick han finna sig i administrativ kontroll av sin verksamhet. Det var den sv naturvetenskapens stora namn som i latinska editioner på detta sätt erövrade världen. I vissa fall var S:s handel en förutsättning för tryckning av arbeten som inte kunde livnära sig på den inhemska marknaden och där i annat fall besvärliga förhandlingar med utländska förläggare varit enda alternativet. Importen av utländsk litteratur blev på detta sätt också väl tillgodosedd och förhållandevis effektiv. En biprodukt av den utländska byteshandeln var det lånebibliotek S etablerade, troligen det första i landet. Vid hans död skall det ha innehållit mer än 10 000 volymer.

De förlagsprodukter S övertog från Horrn utgjorde i stort sett endast uppbyg-gelselitteratur. Han arbetade emellertid upp ett stort förlag och ändrade också därmed i grunden förutsättningarna för kvalificerad litteratur, för vars utgivning tidigare nära nog alltid bidrag från stat eller enskilda finansiärer varit avgörande. S åtog sig redan 1744 Vetenskapssocietetens Acta, ett föga lukrativt förlag som bokhandlaren Gottfried Kiesewetter inte längre ville ha. Övertagandet innebar en radikal omläggning och kvalitetshöjning genom omstöpningen av publikationen till Lärda tidningar. Denna utkom från 1745 fram till S:s död, först med ett nummer i veckan, snart med två, och länge var S ensam redaktör. Även om Lärda tidningar med tiden skulle få konkurrens och i sig möjligen inte var vinstgivande utgjorde den ett oskattbart propagandaorgan både för hans eget förlag och för sv vetenskap; detta genom annonser, anmälningar av nyutkommen litteratur och framförallt lö-diga korrespondenser inte bara från Sthlm, Uppsala, Lund och Åbo utan också från utländska orter. Betydelsefullt var också hans kontrakt med VA 1746 om tryckning av dess tal på eget förlag. Kort därefter fick han ensamrätt till alla dess publikationer och dessa kom att utgöra en grundpelare i exporten. Samarbetet fortsatte i stort sett utan missljud och akademin gick utan att knota med på hans önskemål om nedsättning i arvodet när han väl gjort sig omistlig. Ifråga om almanackan behöll akademin visserligen förlaget, men S tryckte en stor del av upplagan på mycket goda villkor.

Praxis både vad gällde förlagsverksamhet och privilegier klarnade betydligt genom S:s överenskommelser med författare, utgivare och översättare. Genombrottet kom 1745 när han trängde ut Kiesewetter som Linnés sv förläggare och därmed inledde sitt breda samarbete med sv vetenskapsmän. S honorerade författare betydligt frikostigare än vad som var vanligt, antingen genom att, som i Linnés fall, betala för varje ny upplaga, i andra fall genom köp av privilegiet eller genom att själv begära privilegium och avlöna författare eller översättare. I det komplicerade systemet av privilegier fick S genom ett par uppmärksammade tvister, bl a med styvsonen, tryckaren Johan Laurentius Horrn d y, stadfäst att förlagsrätten tillhörde firman och inte kunde bli föremål för arv. – Den remarkabla utvecklingen av S:s verksamhet framgår tydligt av förlagskatalogerna, från 1742 års sju spatiöst satta sidor till 1771 års 72 tättryckta. Hans personliga finanser var emellertid delvis oberoende av yrkesverksamheten. S:s redan genom första giftet goda ekonomiska ställning förstärktes i hög grad genom det andra och vid sin död efterlämnade han en ansenlig förmögenhet.

Också i andra avseenden blev S:s inflytande stort. Genom tryckningen av främst den latinspråkliga vetenskapliga litteraturen kom han tydligt att etablera antikvan i sv boktryck, något han pläderat för redan som notarie i VA. Alltid medveten om språkets betydelse och själv inte oäven tillfällesdiktare lät han de alster som utkom på hans officin regelmässigt bli föremål för språkvård. Han anslöt sig till tidens språkvetenskapliga författare och förändringarna var stundom progressiva i relation till rådande språknormer både vad gällde ordföljd och ortografi.

När S en månad före sin död, som vanligt i syfte att vinna ytterligare ekonomiska fördelar, skrev ned sina Tankar om den svenska literaturens hinder och hjelp kunde han konstatera att den utveckling han varit så bidragande till delvis spolierats genom att alltför många bokhandelsprivilegier beviljats. Flera kolleger var konkursmässiga och, avslutar S, "vad ha då publi-cum eller den litterata republiken haft för båtnad?" S såg sig här och i många andra sammanhang som den store och oegennyttige reformatorn; en bild som något okritiskt övertagits av hans biograf Henrik Schück. Genomgående för S:s effektivt bedrivna lobbyverksamhet var att han själv skulle ha de största fördelarna och att han inte drog sig för att förespråka monopolfrämjande åtgärder om det gagnade honom. Detta förtar emellertid på intet sätt betydelsen av hans verksamhet. S har blivit symbol för den skolade tryckaren och förläggaren som var sina författares jämlike. Clas Bjerkander (bd 4) karaktäriserade den epok när sv naturvetenskap vann världsrykte som den lyckliga tid då "Linnaeus skrev, Salvius tryckte, och Tessin köpte".