Charlotta (Lotten) L Kræmer, von

3 von Kræmer, Charlotta (Lotten) Lovisa, syster till K 2, f 6 aug 1828 på Lilla Manilla, Sthlm (enl fdb för 2:a livg), d 23 dec 1912 där, Engelbr. Förf. — Ogift.

Lotten K:s barn- o ungdomstid var ljus o lycklig. Som yngsta dottern i landshövdingefamiljen på Uppsala slott tog hon sina första livsintryck från ett glansfullt sällskapsliv, där framför allt de lärda o litterära förgrundsgestalterna alltifrån Geijer o Atterbom blev föremål för hennes beundran. Hon erhöll privatundervisning av professorer o docenter från univ. Från sina tidigare år beskrivs hon som "älvlik", graciös o livlig, senare blev hon firad på balerna — särskilt hennes masurka prisades — liksom för sina framträdanden i de litterära uppläsningar, tablåer o teaterstycken som hölls på slottet o ibland även på Uppsala teater. Bl a gjorde hon efter instudering för Elise Hwasser lycka i huvudrollen i Jane Eyre. K började tidigt skriva vers o ägna sig åt andra litterära försök. Hon visade även anlag för teckning.

Redan sommaren 1846 fick K följa med familjen på en resa genom Tyskland, o året därpå företog hon tillsammans med fadern o en syster en stimulerande färd genom Tyskland, Österrike o Italien. Denna omfattade dock även en läkarkonsultation i Berlin för K:s efter en scharlakansfeber i 14-årsåldern allt sämre hörsel. Diagnosen blev nervös hörselnedsättning o prognosen tilltagande besvär till fullständig dövhet. För den utåtriktade o livliga K var detta ett hårt slag, som fick avgörande betydelse för hennes utveckling. I ett brev 55 till väninnan Charlotte Rundgren betecknade K sin tilltagande dövhet som "detta ständigt öppna sår". S å ingick hon en hemlig förlovning med docenten i estetik vid Uppsala univ Sten Johan Stenberg. Efter femton år upplöstes förlovningen, inte bara på grund av K:s svåra dövhet utan främst på grund av att den mycket konservative fästmannen ogillade hennes allmänt frisinnade idéer o särskilt hennes bestämda författarplaner, vilka hon inte ville överge. Under denna svåra tid hade hon ett stöd i Thekla Knös.

Som författare utvecklade K stor produktivitet. Hon debuterade 63 med en samling Dikter, som gick i signaturernas spår, o utgav därefter ett flertal samlingar, vilka dock till viss del bestod av omarbetningar. Många av hennes dikter är hyllningsdikter över namnkunniga kvinnor o män; hon hyllade också Danmarks frihetskamp i bl a sången Hemresan (64), som såldes till förmån för danska soldaters familjer, o särskilt USA som hon prisade som "framtidshopp" o "frihetsvagga". För några valda dikter beslöt SA 76 att tilldela henne ett andra pris; detta indrogs dock, sedan det visat sig, att hon för tidigt publicerat en av dessa. K blev emellertid föga läst, o någon originalitet uppvisar hon inte som poet, även om hon i några enstaka dikter kunde ge gripande uttryck för det smärtsamma avskedet från den älskade liksom för sin utveckling från ytligt sällskapsliv till socialt ansvar, idealitet o religiositet o för sitt hopp om en bättre värld. Någon framgång rönte inte heller K:s övriga omfattande författarskap av noveller, dramer, reseskildringar, skisser o artiklar i religiösa, estetiska o etiska ämnen.

I den religiösa debatten uppmärksammades K framför allt genom sin broschyr Tankar i religiösa ämnen (66), där hon anslöt sig till Viktor Rydbergs religiösa liberalism o hävdade att tro o vetande är "syskon, genom ett inre livsband förenade, båda av himmelskt ursprung". K ivrade också för sociala reformer, för frihet, fred o kvinnans frigörelse o inspirerades därtill särskilt av Geijer, Olof Eneroth o Sophie Adlersparre. Hon medarbetade i den senares Tidskrift för Hemmet o utgav själv 77—79 månadstidskriften Vår Tid, till vilken hon lyckades få bidrag av bl a Georg Brandes, Urban v Feilitzen, Hellen Lindgren o den av henne högt beundrade Pontus Wikner. K:s egna bidrag utgjordes främst av dikter o illustrationer, som visade att hon med åren blivit en skicklig tecknare. Sin radikala inställning klargjorde hon redan i första årgången t ex i en hyllningsdikt till Ferdinand Lassalle o i artikeln Mellan två tidsåldrar, där hon vände sig mot den högkyrkliga dogmtron liksom all dogmatism o sade sig "vilja verka för toleransen o den nya tidens idéer o utvecklingen".

K som ärvt en förmögenhet — vilken hon förstod att förvalta väl — stödde även ekonomiskt den nya tidens idéer genom att t ex 72 stifta det första stipendiet för kvinnliga studenter vid Uppsala univ o genom att 11 skänka pengar till Internationella kvinnorösträttsalliansens 6:e kongress i Sthlm. Hon visade generositet även mot bl a Ord o Bild, Fredrika Bremer-förbundet, Handarbetets vänner, Östermalms arbetsstuga för fattiga barn o Föreningen för kvinnans politiska rösträtt i Sthlm. Själv levde hon ytterligt sparsamt o isolerat, framför allt under senare delen av sitt liv. Från 79 var hon bosatt i Sthlm, där hon förvärvade o bebodde huset Villagatan 14. Under sina sista år betraktades hon som ett av Östermalms mera tragiska original o som en av dess mest uppseendeväckande "trasfröknar". Ändå var det just då hon gjorde sin bestående insats genom att med ytterlig sparsamhet för egen del lägga den ekonomiska grunden till det testamente — bouppteckningen uppgick till nära 950 000 kr — som hon själv betecknade som "mitt livs hela resultat så att säga" o som främst innebar den dittills största donationen till sv litteratur. Därigenom tillkom Samfundet De nio, vars första ledamöter K själv kallat.