Vera A S Kræmer-Lindblad, von

4 von Kræmer-Lindblad, Vera Adelaide Sofia, f 22 febr 1878 i Visby, d 22 okt 1940 i Sthlm, Bromma. Föräldrar: löjtn Gustaf Wilhelm v Kraemer o Anna Mathilda Charlotta Jäderin. Elev i Whitlockska o Wallinska skolorna i Sthlm, medarb i SvD 00–05, i Soc-Dem 05–13, red för Mitt hem 05–09, för Vi och vårt 10–12, medarb i S-T 13–18, red för Rösträtt för kvinnor aug 18–april 19, textförf vid Sv filmindustri 19–28. – Journalist, förf.

G 1) 27 maj 99 i Sthlm (Ad Fredr), m ing Boo Gustaf Hjärne, f 4 febr 71 i Gbg, Karl Johan, d 6 juni 06 i Sthlm, Klara, son till sjökaptenen Gustaf Hjalmar Mortimer H o Charlotta Amalia Larsen samt förut g m Emy Elisabet Henrietta Carlström; 2) 14 maj 24 (samvetsäktenskap från 05) i Sthlm, Matt, m red Hugo Tiodolf Lindblad, f 30 april 71 på Olsäter, Nor, Värml, d 8 mars 35 i Sthlm, Bromma, son till kronolänsman Johan Hugo L o Anna Dahlgren.

Bilden av Vera v K vill gärna domineras av de spänningsförhållanden som präglade hennes uppväxt. Modern, sedermera känd som den spirituella kåsören o teaterkritikern René i Stockholms-Tidningen, gifte efter ett kort första äktenskap 1884 om sig med den några år yngre Hjalmar Branting, då ännu ett tämligen obekant politiskt namn. I boet medfördes Vera o hennes yngre bror Henry. Familjen utökades senare med ytterligare två barn. I det Brantingska hemmet ingick borgerlighet, bohemisk livsföring o vänsterintellektualism en förening som K öppet o ibland med kritisk distans skildrat i Brantings på Norrtullsgatan (39).

Den blandning av rastlös målmedvetenhet o osäkerhet, som var utmärkande för K ännu under hennes tidiga vuxna liv, beskrivs av ungdomsvännen Mia Leche-Löfgren. Vera Branting – som hon då kallade sig, innan hon som vuxen återtog namnet v Kræmer – synes ha upplevt åren i Whitlockska o Wallinska skolorna som en svår plåga, troligen inte minst genom den politiska ovilja mot familjen Branting som isolerade henne. Trots "en karolins själ" lämnade hon Wallinska skolan efter två ringar. "Så begåvad att hon kunde ha klarat vilket yrke som helst" är väninnans omdöme. Politiska slitningar även inom den närmaste släktkretsen framkallades emellertid ännu av storstrejken 09; bl a skedde en brytning mellan Hjalmar Branting o svågern högerpolitikern o sekreteraren i Allmänna valmansförbundet Axel Jäderin (bd 20).

Redan under sista skolåret hade K börjat lämna översättningar till följetongsavdelningen i Soc-Dem. Efter en period av sporadiska arbetstillfällen erbjöds hon 00 fast engagemang i SvD för ett veckokåseri. Som en av de första kvinnliga yrkesjournalisterna vann hon kort därpå inträde i publicistklubben.

En känsla av personlig stagnation framställs av K själv som huvudorsak till att hon 05 återgick till Soc-Dem som allmänreporter o teaterrecensent. Hjalmar Branting hade tidigt satsat anmärkningsvärt hårt på teaterkritik i tidningen o medverkade fram till 04 själv flitigt med recensioner. 05 efterträddes han som teaterkritiker av bl a K o den unge Fredrik Ström. En svår personlig kris vållade K:s skilsmässa s å. De i äktenskapet tidigt uppträdande ekonomiska problemen har sannolikt medverkat till hennes snabba övergång till yrkesverksamhet. På hösten 13 värvades hon av Erik Rinman till S-T, där hon fick ägna sig åt allmänjournalistik men särskilt svara för tidningens söndagsnummer.

Under pseudonymen Cecilia Wendel hade K 11 utgivit sin första roman. Världskriget medförde en gradvis förskjutning av hennes intresse bort från den löpande journalistiken o mot författarskap. Redan på Soc-Dem hade K varit en av de första att skriva om film. 18 lämnade hon S-T för Sv biografteatern för att året därpå övergå till det nystartade Sv filmindustri som textförfattare. Utan att ha skrivit texten till någon av de realiserade filmerna lämnade hon SF i slutet på 20-talet.

Som författare kommer K:s skarpa iakttagelseförmåga bäst till sin rätt i beskrivningen av det självupplevda. Detta gäller framför allt böckerna Brantings på Norrtullsgatan o Gud som haver barnen kär, samt i reseskildringen. En särställning intar de tre temaböckerna om äktenskapet (I nöd och lust), föräldraskapet (Oss anförtrodda) o åldrandet (Vägen går vidare), även dessa i viss mening självbespeglande. Svagare o mer konventionella är romanerna samt vad som närmast kan betecknas som barn- o ungdomsböcker.

K hade tidigt intresserat sig för de praktiska hembestyren, hushåll o handarbete o redigerade vid sidan av sitt arbete i Soc-Dem de båda tidskrifterna Mitt Hem o Vi och Vårt. Även i hennes författarskap utgör praktiska handböcker av denna karaktär ett alltmer framträdande tema. För K var steget kort mellan livsfilosofi o vardag, o hon lyckades utan synbar svårighet förena sin syn på yrkesarbete o hemarbete. Hennes utåtriktade o optimistiska livshållning fann ett gensvar i den franske psykoterapeuten Emile Coués delvis på självsuggestion byggda behandlingsmetoder, som hon genom en bok bidrog till att introducera i Sverige.

Sin senare journalistiska verksamhet ägnade K huvudsakligen åt medarbetarskap i veckotidningarna Idun o Husmodern. Artiklar i praktiska frågor, kåserier o krönikor dominerar denna period. Några av hennes romaner gick också som följetonger. K:s intresse för rådgivning i moral- och samlevnadsfrågor togs från 38 i anspråk i Husmoderns avdelning Svar omgående. Ännu under 30-talet uppehöll hon en viss kontakt med dagspressen, bl a som redaktör för Soc-Dem:s följetongsavdelning o som flitig litteraturanmälare. Hon var även verksam som översättare bl a från danska (Andersen Nexø), norska (den första översättningen av Undset 13) o engelska (Thomas Hardy). Från 29 översatte hon texter för radioteatern.

I det organiserade kvinnoarbetet deltog K blott marginellt. Sommaren 18 efterträdde hon Gurli Hertzman-Ericson som redaktör för Rösträtt för kvinnor, en fjortondagarstidning utgiven av Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt. Emellertid lämnade hon tidningen efter den Edénska rösträttspropositionen 19. Orsaken var troligen, att K principiellt motsatte sig permanenta kvinnotidningar o i stället förordade ökat kvinnoinflytande inom pressen i stort. I Rösträtt för kvinnor synes K ha anlitats snarast som yrkesjournalist. Hennes politiska profil är även i övrigt vag o präglas inte av utblickar eller aktiva ställningstaganden till de stora världshändelserna.

Åren närmast före och efter första världskriget gjorde K ett flertal längre resor, bl a till Frankrike, Tyskland o Tjeckoslovakien. Ett kort besök i Japan 13, varifrån återfärden skedde på transsibiriska järnvägen, resulterade i såväl en reseskildring som ett förblivande intresse för japansk kultur.

K använde vid olika tillfällen signaturerna VvK, Cecilia, Cecilia Wendel, Cecilia med nålen, Jane Eyre, Det osynliga vittnet, Fru Grobelaar, Maudlin, Ingrid Sletten o Trente-Deux.