Karl A Kullberg, af

3 af Kullberg, Karl Anders, son till K 2, f 27 aug 1813 i Sthlm, Nik, d 29 juni 1857 där (enl db för Kalmar). Studier vid Klara skola o Sthlms gymn, inskr vid UU 29, jur fil ex där 32, hovrättsex 35, kammarjunkare 35, red för Freja 36—38, lantdomarebiträde 40, hovrättstjänstgöring, uti resor 42— 45, medarb i Aftonbladet 46—56, adelsman vid faderns död 6 maj 51. — Förf. — Ogift.

Genom fadern fick Karl af K tidigt litterära impulser o vann som 17-åring pris i SA för en högstämd dikt om Leopold. Året därpå framträdde han med ett versifierat högtidstal vid Gustav II Adolfs-festen i Kalmar, där fadern blivit biskop. Han återvände även senare till versens form o utgav ett par diktböcker i efterromantisk stil. K hade också ambitionen att bli dramatiker. Hans kärlekstragedi Svenskarne i Neapel framfördes på Dramatiska teatern 1836 men nedlades, sedan den utsatts för hård kritik i Aftonbladet. Komedin Svartsjuka botad genom inqvartering hade en viss framgång på andra scener. Men det var framför allt som prosaförfattare K gjorde sig ett namn. Han var mycket produktiv o utgav på 30- o 40-talen en lång rad romaner som blev uppskattade av en bred läsekrets.

I 20-årsåldem bodde K några år i Sthlm, där han, ekonomiskt oberoende o med förnäma relationer, levde ett glatt o sorglöst överklassliv. Stoff o erfarenheter från denna tid utnyttjade han i några romaner i mondän miljö t ex En ung mans memoirer som utgavs anonymt liksom de flesta av K:s tidiga verk. Boken sades återge ett upphittat manuskript skildrande "sederna, sällskapslivet och de olika åsikterna för dagen i Sverige". Handlingen kretsar kring en ung lebemans äventyr i samtidens Sthlm; stilen är ledigt kåserande med en ofta spirituell dialog o förnumstiga, ibland moraliserande kommentarer. K antyder själv sitt lärjungeskap till Bulwer-Lytton, vars skildringar från engelskt societetsliv tydligen starkt fängslat honom. Till samma genre hör En dansös' bekännelser, där ett i grunden tragiskt ämne behandlas med enligt tidens synsätt "frivola" inslag. — Närmast en pikareskroman i modern miljö är boken med den originella titeln 16—20; också här märks inflytande från Bulwer, men K anknyter även till sv realistisk tradition (Cederborgh).

K hade stor förmåga att omsätta intryck från sin breda beläsenhet i sina egna verk. I hans historiska romaner märks, som E Lindström visat, ständigt inflytande från W Scott; ibland är det fråga om direkta lån. Liksom Scott gör i sina Waverleyromaner fantiserar K fritt mot en bakgrund av historisk verklighet, men han saknar det vida historiska perspektivet. Miljöskildringen stannar vid ansatser, psykologin är ytlig. I Carl Gustaf Wrangel vävs berättelsen om titelpersonens ungdomskärlek samman med bilder från härläger o slagfält. Kompositionen i dessa romaner är ofta lös. K:s mest ambitiösa arbete i den historiska genren, "karakters- och sedemålningen" Gustaf den tredje och hans hof, består av en serie färgrika episoder kring personer i den gustavianska kretsen — K visar sig vara väl orienterad i epokens person- och kulturhistoria. K:s läsekrets, för vilken sv historisk roman av detta verklighetsilluderande slag var en ny, intressant genre, fängslades av hans onekligen rappa o livfulla framställningssätt, låt vara att stilen för en nutida läsare ibland verkar krystad o patetisk o inte försmår sensationsromanens grälla effekter.

Under hela sin bana som författare medarbetade K flitigt i tidningar o kalendrar. Sin journalistiska verksamhet började han i tidningen Freja, där han en tid var i häftig polemik med Almqvist i Aftonbladet. Hans politiska inställning pendlade ganska odeciderat mellan konservativa o mer liberala värderingar; Palmblad kallade honom en vindflöjel. Från början närmast samhällsbevarande o kritisk mot tidens "rabulister" påverkades han av Frejakretsen i liberal riktning. I en artikelserie 40—42 pekade han på samhällsförhållandena som en förklaring till nöden o brottsligheten i landet. Under sina sista levnadsår engagerade han sig ivrigt för kvinnans myndighet.

Sedan K under ett par studieperioder i Uppsala utbildat sig till jurist, tjänstgjorde han en tid som domare på den småländska landsbygden o bosatte sig senare i Kalmar. Under denna tid, då han kom i närmare kontakt med de kroppsarbetandes liv o upplevde nödåren på 40-talet, vändes hans intresse allt starkare till de sociala o samhällsekonomiska problemen, särskilt kriminaliteten o förhållandet mellan godsägare o stat-torpare. Dessa problem utgör bakgrunden till hans viktigaste sociala romaner, Domaren o En sommar i Småland, vilka innebär ett steg mot större realism i hans litterära produktion. Han ger, om än bara glimtvis, bilder ur allmogens o de fattigas tillvaro, präglade av medkänsla med de nödlidande. Domaren är en brottmålsroman, där K enligt tidens smak låter zigenare spela en central roll. En sommar i Småland utspelas i herrgårdsmiljö. Intressantare än den något sentimentala kärlekshistorien är här de socialpolitiska idéer han gestaltar i människoskildringen. Han var vid denna tid påverkad av ungkonservatismens tankar o ger en karikatyr av en adlig godsägare som suger ut o förtrycker sina underlydande. I kontrast till honom ställs en patriarkalisk husbonde, skildrad som en sann representant för bördsaristokratins gamla dygder; i myndig omtanke om sitt folk präglas han också av en sund reformanda. Inom ståndssamhällets ram skulle den ansvarskännande adeln enligt K bidra till lösningen av tidens sociala motsättningar. "K såg den gamla herrgårdskulturen med dess patriarkaliska regim i elegiskt skimmer i kontrast mot den nya tidens frigjorda ekonomiska liberalism" (A Kjellén).

K visade under hela sin författarbana håg för litterära mystifikationer. I Minnen från en vistelse i Stockholm utnyttjade han ett uppslag från Jules Janin o lyckades genom sin stilistiska talang få den läsande allmänheten att tro att boken var en översättning av en fransk turists anteckningar från ett besök i Sverige. K visar här skarp blick för speciellt sthlmska egenheter o en journalistiskt tränad iakttagelseförmåga, dokumenterad också i hans "bref, anteckningar och skizzer" från resor på kontinenten.

K utgav flera böcker med "skizzer" o "genremålningar", oftast anekdotiska eller kuriösa bilder ur samtida vardagsverklighet, en genre som skulle fulländas av Blanche (titeln En prästmans anteckningar användes första gången av K). Det humoristiska draget hos K kommer fram bl a i hans Tidssatirer, där han, som det heter i förordet, behandlar "lynnen, karaktärsdrag, politiska fraktioner, onaturligt konventionella förhållanden, egenheter i sällskapslivet' m m".

I K:s brokiga författarskap söker man förgäves en mer särpräglad personlig linje. Litet av opportunist sökte han mönster i på hans tid populär romankonst, särskilt engelsk o fransk, o förebilderna är ofta alltför tydliga. Han hade en utpräglad berättarbegåvning, men med sin lättlöpande penna nådde han inte egentligt mästerskap i någon av de genrer i vilka han försökte sig. Störst intresse för eftervärlden erbjuder hans romaner med samtidsmotiv genom deras på god observation grundade sede- o miljöskildringar från 30- o 40-talens Sverige.

Samtida uttalanden om K som människa är få. I hans levnadssätt, särskilt under ungdomen, fanns tydligen drag av ytlig epikurism — han kallades ibland "den lättsinnige poeten". Med åren utvecklades han till större allvar o mognad, troligen också under inverkan av svår sjukdom o depressioner, o han vann anseende som en seriös skribent o samhällsdebattör. Vid sin bortgång karakteriserades K som "en bildad, intressant och angenäm personlighet samt en vänfast karaktär".