T Emil N Johanson-Thor

Johanson-Thor, Thor Emil Nils, f 20 mars 1889 i Landskrona, d 28 febr 1958 i Sthlm, S:t Göran. Föräldrar: fältskärmästaren Nils Anton Emil Johansson o Ellida Gustafva Jönsson. Studier vid Althins målarskola, Sthlm, 07—08, elev vid FrKA 08—12, led av styr för Liljevalchs konsthall 24, för Fören för grafisk konst 24 (sekr 26—29, ordf 55— 57), v ordf i Konstnärsklubben 24—26, förest för FrKA:s avd för grafisk konst 1 okt 26— 54, led av arbetsutsk i Riksförb för bildande konst 30—48, prof:s namn 30 dec 38, ordf i Konstnärernas riksorganisation 40—42. Målare, grafiker. — LFrKA 30.

G 23 okt 16 i Landskrona m gymn:dir Allie Petersson, f 6 april 89 där, dtr till köpmannen Anders Johan Oscar P o Margaretha Louise Ohlsson.

Efter sin mors morfar rotesoldaten Per Thorsson i Vallby vid Glimmingehus fick Emil J det förnamn, som han under akademiåren fogade som appendix till sitt efternamn. Statsrådet F W Thorsson, som stod J mycket nära under ungdomsåren, tillhörde samma familj. Fädernesläkten kom ursprungligen från Knäred i Halland. Tidigt inriktad på en konstnärlig levnadsbana och uppmuntrad av en förstående miljö, ägnade sig J redan under folkskoletiden i Landskrona åt att tillsammans med några likasinnade kamrater rita och framför allt kopiera illustrationer i tidningar och tidskrifter. Efter att familjen hösten 1902 flyttat till Sthlm, fick han emellertid där börja sin utbildning som hantverksmålare, och först 1907 inledde han sina egentliga konststudier vid Althins målarskola. Några betydelsefullare erfarenheter skaffade sig dock inte J på denna den gången så populära utbildningsanstalt, utan ht 1908 sökte han in vid Konsthögskolan, där han sedan under fyra år studerade måleri och grafik. Av Axel Tallberg fick han som så många något yngre kamrater en grundlig handledning i de grafiska teknikerna, som skulle ge honom ett värdefullt underlag för vidare arbete på vad som länge skulle bli hans huvudområde. Sina konstnärliga ideal fick han emellertid söka på egen hand, i museer, i planschverk och framför allt i naturen. Hans uppväxttids minnen av den skånska naturen med de vida slättutsikterna och av den särpräglade skånska miljön, där han hade sina rötter, var emellertid så starka, att han sommaren 1909 återvände till Skåne. Han fotvandrade dit från Gbg, där han förgäves försökt finna en mecenat, och arbetade sedan hela sommaren som dräng i Anderslöv. Han fortsatte med detta under följande somrar och blev på så sätt verkligt förtrogen med det skånska slättlandskapet, med människor i arbete, med skörd och betplockning och med de långsträckta låga husen. Han tecknade flitigt på sin fritid och kunde sedan bearbeta motiven under vintrarna på akademin i litografi eller etsning.

J studerade flitigt på Nationalmuseum, både måleri och grafik. Rembrandt och de holländska landskapsmålarna från hans tid gav honom mest i sin tidlösa anda. Deras koncentration och skenbart okonstlade realism var just vad han eftersträvade. För tidens stora idoler Klinger och Böcklin hade han föga förståelse, och hela sitt liv skulle han komma att undvika det modebetonade och det alltför effektsökande. På ett mycket tidigt stadium fann J tre konstnärer, som blev avgörande för hans konstsyn och som kom att leda hans konstnärliga utveckling. Hans ungdomsvän och flerfaldige biograf Ragnar Hoppe har karakteriserat vad dessa betytt: "För Thors uppfattning av bildrummet och figurernas roll i landskapskompositionen blev Millet både avgörande och fruktbärande. Säkert existerade det också en naturlig väsensfrändskap mellan dessa två, båda söner av gamla bondesläkter med hemortsrätt till plog, slätt och hav. I Thors väsen fanns vid sidan om det rustika draget en påfallande sensibilitet, en lyhördhet för övertonen och valörerna både i fråga om atmosfäriska värden och andra, som kommer fram i hela hans konst och kanske särskilt i hans teckningar. Där står han också, åtminstone som anslag, mycket nära Corot. För en grafiker och tecknare som Emil Thor måste ju den distinkta teckningen likaväl som framhävandet av planen och lokalfärgen hos Brueghel ha verkat eggande och stimulerande, men ännu väsentligare var säkerligen den djupa allvarstonen, orgeltonen i hans verk, det mänskliga patos och den yviga berättarglädje som där mötte honom."

Tillsammans med Ragnar Hoppe bodde J fyra månader i Paris våren och sommaren 1914. Han tecknade mycket, ute och i museerna och på kvällarna hos Colarossi och Grande Chaumiére men målade endast under ett besök hos kollegan Emil Olsson i Mantes sur Seine, då han i ganska stramt komponerade landskap visade en viss påverkan av Cézanne. Detta intresse för den logiska uppbyggnaden av bilden genom färgen kom otvivelaktigt att följa honom genom åren och långt senare ge sådana väl arbetade resultat som oljemålningen Husvik (1940). Sommaren 1917 arbetade han tillsammans med kollegan Johan Johansson i Glumslöv med landskap och arbetsmotiv och kom då att upptäcka Sireköpinge gamla gård, vilken fängslade honom motiviskt så starkt, att han bosatte sig där med sin familj under de två följande åren. I teckningar och studier kunde han där i lugn studera gården, landskapet och arbetslivet under årstidernas växlingar och arbeta fram de motiv som han sedan med sådan inlevelse skulle återge i olja och etsning några år senare.

Innan dessa resultat hade mognat och J funnit de stilmedel som medförde hans definitiva genombrott som konstnär, tillbragte han två år av sökande i Frankrike, först i Meudon utanför Paris, därefter i Cagnes-sur-Mer. Landskapet och den mjuka, disiga atmosfären i Meudon kunde J ibland teckna i fransk, klassisk anda med en rikedom på valörer och en känslighet som är besläktad med Corot och Pissarro, medan den ljusfyllda medelhavsnaturen vid Cagnes tycktes honom mera främmande. Med en helt annan inlevelse kunde han efter återkomsten till Sverige 1922 muta in det skånska landskapet mellan Sireköpinge och Ven i sin konst, och det skulle förbli så till hans bortgång.

1925 skaffade sig han och familjen ett eget sommarhem på Ven alldeles invid S:t Ibbs kyrka. Sedan 1926 tillbragte han dock vintrarna i Sthlm, upptagen av sin lärarverksamhet och många offentliga uppdrag, och med ett vackert hem i Kristinebergs slott på Kungsholmen.

Med oljemålningarna, etsningarna och torrnålsgravyrerna mellan 1923 och 1930, som nästan uteslutande skildrade motiv från Sireköpinge och Ven, gav J sin personligt och lokalt färgade variant av den kombination av ny saklighet och naivism, som var ett sv utflöde av en europeisk konstriktning. Många av hans målningar kan förefalla som utsnitt ur Bonde-Brueghels betydligt mera sammansatta kompositioner; de mustiga, klara lokalfärgerna och den rena och detaljrika teckningen är utmärkande. J var dock alltid jordnära, och endast undantagsvis fabulerade han så lekfullt som i målningen Noaks ark (1927 Malmö mus). För honom räckte det med att kärleksfullt skildra de mäktiga magasinen i gråsten, de låga, kringbyggda gårdarna, de högresta trädens grenverk mot himmelen och där bakom utsikten över mjukt böljande slättland. Ofta använde J en något tillspetsad proportions- och perspektivverkan som i Vårdag (torrnål 1928) eller I snösmältningen, Sireköpinge (1929 Malmö mus). Det framgår också, att den danska guldålderns landskapsskildrare och deras efterföljare L A Ring varit honom väl bekanta.

Efter 1930 blev den rent realistiska hållningen mera påtaglig, såväl i måleri som grafik. J började arbeta med en bredare penselföring och ett mera atmosfäriskt måleri. Hans kolorit ljusnade från jordfärgerna till ljusare och kyligare toner. Hans skånska motivkrets utvidgades något, de gamla byarna Sallerup, Stävie, Sörby och framför allt Torna-Hällestad samt trakterna kring Anderslöv skildrade han företrädesvis i silvriga vinter- och vårfärger, men fortfarande förblev Ven och trakten kring Landskrona i centrum för hans mycket topografiska konst. Stilleben målade han aldrig och porträtt mera undantagsvis. Detsamma gäller honom som grafiker och tecknare. Hans mycket stora produktion i blyerts, kol, svartkrita, tusch och sepia ligger som bakgrund till hans lugna och fridfulla landskapskonst, som i stället för temperamentsfulla åtbörder har en stämning av vila i tid och rum.

Också som illustratör höll sig J till Skåne med bilder till sin egen berättelsesamling Från slätt och backafall (1948), till Gabriel Jönssons Flaskpost (1942), Diktens Skåne (1948) och Skånska somrar (1950), till Nils Ludvigs Lund (1949) och till Anders Österlings Skånska utflykter (1934). — För den sv grafiken har J genom sin långa lärarverksamhet kommit att få stor betydelse. Han var även verksam som föreläsare i skolor och konstföreningar.