Edvin Kallstenius

3 Kallstenius, Edvin, kusin till K 1 och K 2, f 29 aug 1881 i Filipstad, d 22 nov 1967 i Stocksund, Danderyd, Sth. Föräldrar: bankkamrer Carl Johan K o Elisabeth Soltau. Mogenhetsex vid h a l i Helsingborg vt 98, inskr vid LU ht 98, naturvetensk studier där 98—04, studier vid musikkonservatoriet i Leipzig 04—07, musikkritiker i Lunds Dagbl o Folkets Tidn i Lund 08—10, radiomusikanmälare i SvD 27—28, musikbibliotekarie i ab Radiotjänst 12 mars 28 —46, led av styr för Fören Sv tonsättare (FST) 33—61, för Stim 39—57. Tonsättare. — LM A 43.

G 4 aug 07 i Khvn m Thoma Charlotte Brandt, f 2 april 88 i Leipzig-Lindenau, dtr till köpmannen Karl Edmund B o Mina Landmann.

K var den radikalaste av sin generations sv tonsättare, men hans tonspråk saknar påvisbara yttre inflytanden och har redan i ungdomsverken en helt egen personlig profil. Själv har han redovisat dragning mot två musikaliska poler "dels till Beethoven och vad han representerar av mästerlig form och av både storvulenhet och lyrik i uttrycket, dels till särpräglad harmonik, t ex nationalromantiken hos Grieg eller i Bizets Carmen, men också till Berwalds och varför inte Wagners?". Harmoniken är också ofta hos K det sas primära elementet — i den finns melodiken liksom liggande latent för att växa fram i nära samhörighet. Därmed dock inte sagt att en stämmornas linjemäs-sighet skulle saknas. Tvärtom ger K i sina partitur de mest minutiösa föreskrifter för den musikaliska gestaltningen av varje enskild stämma. Hans behärskning av uttrycksmedlen är utomordentlig. Kanske kan dragen av logisk skärpa och exakthet i hans skapande ses som en kvardröjande reflex från ungdomsårens naturvetenskapliga studier.

I början på 20-talet inleddes försökssändningar med rundradio i Sverige. K blev en av de många ivriga amatörer som sysslade med apparatbygge, och han torde ha varit den förste som lyckades avlyssna utländska radiosändningar med enbart kristallmottagare. Om detta berättar han livfullt i SvD i en rad artiklar 1924—25. Han blev senare, när Radiotjänst började sin verksamhet, tidningens radiomusikanmälare, och på våren 28 kallades han att ordna det nya bolagets snabbt växande samlingar av notmaterial. Detta ledde till fast anställning, och K kvarblev som radions musikbibliotekarie till sin pensionering. Här gjorde han ett väsentligt och grundläggande pionjärarbete. Men han blev också genom sin mångsidighet ett värdefullt tillskott till den fåtaliga staben programmän. Han var mycket skicklig i tyska och blev en ofta anlitad översättare, han skrev musik till radiopjäser och var den förste att spela en hel opera på grammofonskivor — en rätt besvärlig procedur i slutet på 20-talet. — K har även inom Stim och FST gjort en viktig insats för sv tonkonst.

K:s musik har sällan vunnit den stora publikens uppskattning och först relativt sent kritikens, men detta har inte hindrat honom att med en sorts omutlig envishet fortsätta på sin inslagna väg. Enstaka röster gav honom dock uppmuntran, så t ex Carl Nielsen efter bekantskapen med den tredje stråkkvartetten: "Denne arbejdsmaade er mig inderligt tiltalende." Det talas om ett drag av kärvhet i K:s musik. De som stod honom närmast vill beskriva honom som lyriker. Båda dessa drag möter i ett av hans finaste stycken — Visa ur Dalarapsodi. Där märks också hans djupa inlevelse i den sv folktonen.

K är med sina 62 opustalförsedda verk en av våra mera produktiva tonsättare. Tyngdpunkten ligger på instrumentalverken: 5 symfonier, 4 sinfoniettor, 8 stråkkvartetter, en klarinettkvintett och en rad smärre kammarmusikverk.