G Gottfrid Kallstenius

2 Kallstenius, Georg Gottfrid, kusin till K 1, f 26 jan 1873 i Filipstad, d 28 juni 1942 i Uppsala. Föräldrar: stadskassören Georg Gottfrid K o Ida Ulrika Mathilda Molinder. Mogenhetsex vid h a l i Örebro vt 91, inskr vid UU ht 92, musikstudier för I E Hedenblad 93—94, FK vid UU 14 dec 95, FL 28 febr 02, disp 29 maj 02, FD 31 maj 02, doc i nord språk 3 okt 02—07, allt vid UU, ledare för Uppsala studentkårs allm sångfören 02—07, för Värmländska sångarförb 02—19, vik adjunkt o extra lär vid h a l i Uppsala ht 03—vt 07, stiftade Upsala sångarförb 04, ledare där 04—07 o 26—30, lektor i modersmålet o tyska vid h a l i Nyköping 8 mars 07—30 juni 09, grundade Södermanlands sångarförb 08, ledare där 08—09, rektor vid h a l i Härnösand 30 april 09—17, dirigent för Härnösands musiksällsk 09—17, rektor vid hal i Västerås 31 juli 17—25, tryckfrihetsombud för Uppsala län från 35, prof:s n h o v 20 jan 39. Musikskriftställare, musikkritiker. — LMA 17, LGAA 34, LHVU 34.

G 7 april 34 i Filipstad m Hildegard Maria Elisabeth Örtenholm, f 31 mars 77 i Västanfors, Vm, d 16 juni 64 i Uppsala, dtr till bruksinspektören Johan Götrik Ö o Barbara Maria van Rijswijk.

Vid sina språkstudier i Uppsala kom Gottfrid K på sin lärare Adolf Noreens inrådan främst att ägna sig åt de värmländska dialekterna, vilket 1902 resulterade i avhandlingen om ljudläran hos allmogemålet i Färnebo härad, som delvis byggde på egna fältforskningar somrarna 1898—1900. K innehade 1902—07 en docentur i nordiska språk vid universitetet och kompletterade nu sin avhandling med en översikt över det värmländska bergslagsmålets formlära (publ i Sv landsmål 1907). Jämsides med lärartjänst i Nyköping, Härnösand och Västerås 1907—25 fortsatte han sina forskningar i de värmländska folkmålen. 1927 kom det sammanfattande verket Värmlands sv dialekter, som enligt D Strömbäck "har sina stora förtjänster i fråga om redogörelser för ljudbestånd och formlära, men man saknar ofta de önskvärda utblickarna till kringliggande språkområden liksom även karakteristika i värmländskt ordförråd och värmländsk syntax" (GAA:s minnesbok, 1943). K:s forskningar rörande värmländska ortnamn resulterade i tre volymer i serien Sveriges ortnamn, varav två utkom postumt, och 1936 utgav han en samling egna uppteckningar av historier på värmlandsmål.

På tjugotalet började K intressera sig för isländsk filologi, speciellt manuskript efter den i Sverige på 1600-talet verksamme isländske språkmannen Jonas Rugman och dennes efterträdare GuSmundur Olåfsson. Deras i UUB förvarade förteckningar över isländska ordspråk utgavs av K med översättningar och kommentarer.

Sin kanske mest uppskattade insats gjorde K dock som musiker och musikskriftställare. Han ingick från 1895 som förstebas i OD och fick sin sångutbildning för den legendariske Ivar Hedenblad (bd 18), vilken han 1902 efterträdde som ledare för Allmänna sången. S å valdes han till ledare för Värmländska sångarförbundet, som han ledde under sommarloven fram till 1919. 1904 stiftade K Upsala sångarförbund, vars ledare han var fram till dess han 1907 lämnade Uppsala. Han fick då även uppge posten vid Allm sången, där Hedenblad åter övertog ledningen. K var en av initiativtagarna till bildandet av Sv sångarförbundet 1909, det första samlade nationella organet för landets manskörer.

Av K som dirigent har en medlem i Värmländska sångarförbundet givit följande bild: "Han var den stränge läraren, den omutlige dirigenten. Han kunde med en blick betvinga sina sångare, han krävde underkastelse för det helas väl. Han införde ett rent envälde inom vårt förbund, han var en allom bjudande suverän. Han var trots sin stränghet älskad mer än någon annan. Han lärde oss att djupare förstå innehållet i våra sånger och vår kärlek till sångerna blev därigenom rikare" (Värml sångarförb, 1948, s 168 f). K är själv i sin historik Blad ur Uppsalasångens historia (1913) väl självkritisk, då han citerar några uppsalatidningars uttalanden om att "hans uppfattning av sångarna var utpräglat dilettantmässig och utförandet därefter". De flesta samtida recensenterna var dock mycket välvilligare, men jämförelsen med den store föregångaren Hedenblad innebar givetvis en belastning för K.

K framträdde även som tonsättare med företrädesvis körstycken i nordisk lyrisk ton, en del utg under pseud Knott Spelius. Under en följd av år var K uppskattad musikskribent i bl a Upsala nya tidning, och 1941—42 publicerade han en serie minnesskisser från sin musikerkarriär i Sångartidningen.