Pehr Kalm

Kalm, Pehr, f i mars 1716 i Ångermanland, d 16 nov 1779 i Åbo. Föräldrar: kapellanen i Korsnäs kapell, Närpes, Vasa län, Gabriel K o Catharina Ross. Genomgick trivialskolan i Vasa, inskr vid Åbo akad 35, vid UU 5 dec 40, botan studieresor i Finland, Sverige, Ryssland o Ukraina 40—45, doc i naturalhist o ekonomi vid Åbo akad 46 (var doc 10 mars), prof i ekonomi där 31 aug 47 (instal-lationsföreläsn 27 nov 52), forskn:resa till Nordamerika 47—51, prästv 57, vid sidan av sin prof:tjänst kh i Pikis 57—63, i S:t Marie från 63, båda i Åbo o Björneb. — LVA 45, prom teol dr vid LU:s jubelfest 68, LPS 72, LVVS 77.

G 1 jan 50 i Philadelphia, Pennsylvania, USA, m Anna Margareta Sjöman, f 22 (hfl för S:t Marie) i Gästrikland, d 6 jan 87 i Åbo, dtr till kommissarien vid Sthlms arsenal Johan S samt förut g m prosten vid de sv försmå i Pennsylvania Johan Sandin (f 49).

K föddes faderlös, sedan hans far dött under föräldrarnas flykt från Österbotten undan kriget. Med understöd av släktingar avslutade han sin skolgång och blev student vid Åbo akademi vid en tidpunkt, då naturvetenskapliga intressen redan vunnit stadigt fotfäste där. H D Spöring, C F Mennander och J Brovallius var hans lärare. Avgörande för K:s hela levnadsbana blev, att Sten Carl Bielke 1740 tog honom under sitt beskydd. Han fick bosätta sig på Bielkes gods Lövsta nära Uppsala och kunde fortsätta sina studier under ledning av Linné och Anders Celsius.

Redan från början kombinerades K:s studier med resor för naturvetenskapliga rön: först till Karelen, sedan i Roslagen och 1742 i Bohuslän. Bielke hade i samförstånd med Linné och Celsius för avsikt att sända K på en lång naturvetenskaplig forskningsresa, till Island eller till Goda Hoppsudden. Bielke, som specialiserat sig på försöksverksamhet med odling av sädes- och foderväxter, ansåg det dock ändamålsenligare med en resa, som medförde omedelbar ekonomisk nytta för landet. Då han jämte K 1744 begav sig till Ryssland, sammanträffade han med naturforskare och blev hänryckt över den rika asiatiska floran i trädgårdar där. Hemkommen förevisade han omedelbart vid VA:s möte och därefter för Linné en stor mängd hembragta sibiriska växter och föreslog, att botaniker skulle utsändas till att insamla frön av nyttoväxter i deras ståndorter i Sibirien och där inhämta kunskap om huru de skulle utnyttjas. Enligt Linnés mening skulle dock en färd till Nordamerika ställa sig mer nyttig och mindre kostsam. Av en sådan färd hade Linné själv en gång varit intresserad.

K blev 1747 utnämnd till första innehavare av den s å grundade professuren i "oeconomie" vid Åbo akademi, bl a för att han skulle kunna företaga den planerade forskningsresan till Nordamerika. Både professuren och resan tjänade samma syfte som grundandet av VA ett antal år tidigare: fäderneslandets ekonomiska förkovran. Enligt instruktionen för resan borde K färdas till trakter, som på grund av sitt kalla klimat mest liknade Sverige, och insamla frön så långt norrut som möjligt. Färden hade beräknats räcka två år, men drog ut till nästan fyra. Efter att ha vistats över en vinter i England och en i Pennsylvania, i det forna Nya Sverige, kom K till Kanada först sommaren 1749. Resan fortsattes till ungefär 12 sv mil norr om Quebec. Avståndet var långt till Hudsonbukten, som Linné hade tänkt som mål. Före avresan besökte K även Niagara.

Sin första samling av frön sände K till VA kort efter sin ankomst till Amerika, den andra, när han lämnat Kanada, och huvuddelen tog han med sig, när han våren 1751 återvände hem. De största förväntningarna fäste man bl a vid mullbärsbusken (Morus rubra L), som skulle möjliggöra silkesindustri i Sverige, vid några trädarter, värdefulla för sitt virke, vid matväxter, sådana som majs och det vilt växande indianriset (Zizania aquatica L), avsett att göra kärren i Sverige och Finland fruktbringande. Därtill kom sockerlönnen samt bland medicinalväxterna ginseng (Panax) och djurgårdsblomman (Lobelia), som man hoppades skulle kunna bota syfilis. Kunskap om sättet att utnyttja växterna baserade sig huvudsakligen på indianvisdom.

Förväntansfullt odlades de insamlade växterna på olika håll inom riket, mest entusiastiskt av K själv på Sipsalo kronohemman och i den av honom 1757 anlagda akademiska trädgården i Åbo. Inom några år visade det sig dock att förhoppningarna grusats särskilt i fråga om de viktigaste nyttoväxterna. Endast den kända prydnadsväxten vildvinet har uppvisat beständig trivsel ända till våra dagar. I stället för amerikanska växter kunde däremot med bättre framgång vissa andra främmande växtarter odlas hos K och i övriga trädgårdar. Plantering av växter från fjärran länder var en mäktig stimulans för trädgårdsodling och försöksverksamhet inom lantbruk och manufakturer. Förmedlat av den studerande ungdomen spred sig intresset att plantera till ståndspersoner i hela landet och formade sig till ett av de mest typiska dragen under upplysningstiden.

Det värdefullaste omedelbara resultatet av K:s resa var litterärt: talrika artiklar i VA:s Handlingar, den i manuskript bevarade resejournalen och den av K själv utgivna, ofullbordade reseberättelsen. Den sistnämnda rönte stor uppmärksamhet och blev omedelbart översatt till tyska och senare i förkortad form till engelska, holländska och franska och senast 1937 ånyo till engelska. K:s skildring av Niagara, omedelbart publicerad av Benjamin Franklin, var den första beskrivningen på engelska av denna sevärdhet. Även resejournalen har sedan delvis utgivits i tryck.

K visade sig såsom naturforskare och forskningsresande besitta en vaken iakttagelseförmåga, outsläcklig kunskapstörst och ett inre behov att analysera och tolka det han såg. Han färdades i trakter, där han var den första naturvetenskapligt skolade forskaren. Han hade för avsikt att samla botaniska forskningsresultat till ett verk Flora Canadensis, som naturvetarna ivrigt emotsåg, men som aldrig blev fullbordat. Det huvudsakliga materialet för verket har bevarats i resejournalen, vars latinska växtdiagnoser K utelämnat i den tryckta reseberättelsen. Linné har rikligt utnyttjat K:s material i sin Species plantarum och i dissertationer under sitt presidium. Han omnämner, att K bestämt tre växtsläkten och upptäckt talrika för vetenskapen nya växtarter. K:s namn har genom Linné förevigats i namnet på växtsläktet Kalmia. K blev 1763 erbjuden en professur i botanik av VA i S:t Petersburg men avböjde.

Med samma noggrannhet och detaljrikedom som K skildrade naturen har han noterat ekonomiska, etnografiska och sociala förhållanden överallt där han färdades. Hans anteckningar är särskilt värdefulla även därför, att livsbetingelserna så ofantligt förändrats i en stor del av de genomresta trakterna. Speciellt intressanta är de uppgifter K nedtecknat om indianerna och om kolonisterna och deras ättlingar i det forna Nya. Sverige.

I sin egenskap av prof i Åbo hann K utföra ett långt dagsverke. Han var en uppskattad lärare. Under hans presidium publicerades 146 dissertationer. I dem behandlades, likaväl som i hans föreläsningar, "oeconomien" i hela dess omfång. Vad lärofacket innebar i sin heterogena spännvidd återspeglas i innehållet av VA:s dåtida publikationer. Utforskningen av det egna landets naturresurser och hur de kunde utnyttjas bildade ett centralt tema. K uppmanade sina studenter att utge dissertationer på svenska och att åstadkomma historiska och ekonomiska beskrivningar inte enbart över städer utan även över socknar. K:s undervisning syftade till spridning av ekonomisk upplysning. I universitetsundervisningen representerade K och hans läroämne en tendens till rent empirisk och praktisk inriktning i motsats till åldrig akademisk tradition, där latinet förhärskade. I hans ämne spåras embryonalt lärofack, för vilka sedermera grundats tekniska och ekonomiska högskolor, agrikultur- och forstvetenskapliga fakulteter. K framstår som en typisk representant för upplysningstiden och rationalismen. Hans författarskap och hela hans livsverk ger en konkret och åskådlig bild av tidens idévärld.