Carl Fredrik Mennander

1 Mennander, Carl Fredrik, f 19 juli 1712 i Sthlm (Schönfelts gen, RHA), d 22 maj 1786 i Uppsala, Domk. Föräldrar: kh o prosten Andreas M o Margareta Elisabet Ruuth. Utex från Vasa trivialskola 22 juli 26, inskr vid Åbo akad 4 okt 26, vid UU 13 okt 32, disp pro gradu vid Åbo akad 25 juni 35, mag där 11 juli 35, fil adjunkt 7 juli 38, prof i fysik där o kh i Piikkis, Åbo o Björneb, 2 okt 46, prästv i Sthlm 14 okt 46, kh i S:ta Marie förs, Åbo o Björneb, 48–57, inspektor för Österbottniska nationen vid Åbo akad 10 maj 50–57, TD vid UU 15 juni 52, fjärde teol prof vid Åbo akad 11 dec 52, akad:s rektor 53–54, tredje teol prof där 54, deltog i riksdagarna 55/56, 60/ 62, 65/66, 69/70, 71/72 o 78/79 (talman 78/ 79), biskop i Åbo 10 febr 57, kh i Sagu, Åbo o Björneb, 58–75, led av bibelkommissionen 18 maj 73, ärkebiskop i Uppsala från 31 aug 75. – LVA 44, LVVS 77, HedLVS 77.

G 1) 25 aug 1741 i Åbo sv förs m sin halvkusin Ulrica Paléen, f 15 aug 1721 i Arboga landsförs, d 13 nov 1742 (begr:vers; begr 18 nov i Domk, Uppsala), dtr till häradsh Abraham P o Margareta Catharina Tigerstedt; 2) 12 maj 1747 i Åbo sv förs m Johanna Magdalena Hassel, f 21 okt 1730 i Åbo (Schönfelt; fb saknas), d 5 april 1749 där, Sv förs, dtr till kanslirådet prof Henrik H (bd 18) o Catharina Meurman.

M:s studier var från början inriktade mot prästbanan. Han kom från ett prästhem. Fadern, som var kyrkoherde var inte glad då sonen gick över till naturvetenskapliga ämnen, men han hindrade honom inte heller, eftersom han märkte att ett moget övervägande låg till grund för beslutet. M prästvigdes 1746, s å som han blev professor i fysik. Skälen till att M 1752 sökte den nyinrättade fjärde teologiska professuren vid Åbo akademi är oklara. Som prästman bemödade han sig att förena naturvetenskaplig och teologisk världsåskådning.

På hemväg från en forskningsresa i Lappland 1732 uppehöll sig Linné en tid i Åbo. Han åtog sig här att ge M privatundervisning i "historia naturalis" och M blev inte endast lärjunge utan även vän till Linné och begav sig så till Uppsala för att fortsätta sina studier för denne. Vårterminen 1736 höll M privata föreläsningar i botanik. I VAH publicerade han 1742 uppsatserna Berättelse om stampe-bark och misse-bröd samt Om swedie ock kytö i Finland.

M var en fullödig representant för "nyttans tidevarv". Sedan han 1746 utnämnts till professor i fysik, fortsatte han på den inslagna vägen. Han gav fysiken en omfattande innebörd och föreläste inte bara i mekanisk och experimentell fysik utan även över ämnen från bl a zoologin, botaniken, mineralogin och statistiken. Inte minst viktigt för honom var att sprida kunskap om fosterlandets naturtillgångar och bästa sättet att utnyttja dessa. En programskrift utgjorde Om främjandet av fäderneslandets ekonomi genom akademier (1748). Också landets historia var föremål för hans intresse; Finland låg alltid hans hjärta nära. – M:s föreläsningar var populära och hans förhållande till studenterna var det bästa. Genom dem fick hans kunskaper spridning. Under sin tid som professor i fysik presiderade han för inte mindre än 70 avhandlingar. Han var en av Åbo akademis mest framstående män och en förkämpe för upplysningstidens ideal.

Som biskop i Åbo intresserade sig M för fattig- och sjukvården och bekämpade dryckenskapen. Undervisningen låg honom varmt om hjärtat, inte minst när det gällde stiftskolan. För väckelserörelsen hade han förståelse. En viktigt insats gjorde han som ledare för den revisionskommitté som hade i uppdrag att färdigställa en ny upplaga av den finska bibeln (1758).

Då M vid 63 års ålder som nyutnämnd ärkebiskop flyttade till Uppsala, var han sjuklig och trött, vilket satte sin prägel på hans verksamhet. Under sina år som ärkebiskop orkade han endast med en visitationsresa. Mest betydelsefull var kanske hans insats som ledamot och ordförande i den 1773 tillsatta bibelkommissionen.

M spelade en roll också i det politiska livet. Han representerade Åbo stift vid frihetstidens fem sista riksdagar och ärkestiftet vid 1778/79 års riksdag, då han fungerade som prästeståndets talman. Han hade lätt att uttrycka sig både i tal och skrift och ägde omfattande kunskaper. M tillhörde hattpartiet men räknades inte till hetsporrarna och manade gärna till försoning. Vid sin första riksdag fick han i uppdrag att i samråd med ett par andra prästmän utforma den framställning som enligt ständernas beslut skulle föredras inför drottning Lovisa Ulrika med anledning av hennes delaktighet i revolutionsplanerna.

Vid 1760/62 års riksdag väckte M:s tal för fred uppmärksamhet. Det pommerska kriget höll då på att uttömma rikets tillgångar och hotade hattpartiets ställning. M:s anförande lades till grund för riksdagens beslut att söka nå fred. Då mössorna segrade vid valen till 1765/66 års riksdag, minskade M:s inflytande i ståndet. Han försökte försvara rikets råd mot mössornas angrepp. Motståndarnas hårda framfart och den egna maktlösheten tog på M:s krafter. I okt reste han med ståndets tillstånd hem.

De tävlande partierna började i ett tidigt skede förbereda sig för nästa riksdag (1769/ 70). M hade ingen längtan efter att resa till denna men ansåg sig tvungen att delta. Hattarna lyckades återvinna sin ställning. De ivrigaste bland dem önskade revansch för förföljelserna vid föregående riksdag, vilket M tog avstånd från. – Också vid den sista av frihetstidens riksdagar var M närvarande. Försöken att försona partierna vid riksdagens början misslyckades, och mössorna framstod som segrare. De nya förföljelserna och oron för rikets framtid blev tydligen påfrestande för M. Han beslöt att resa hem, åtminstone för någon tid. I korrespondensen med sonen C F Fredenheim (bd 16) nämns ännu kort före Gustav III.s revolution möjligheten av M:s återkomst till riksdagen.

Vilken uppfattning M innerst hyste om kungens statskupp 1772 framgår inte. Troligen var han liksom många andra av den uppfattningen att partiväldet måste upphöra. Han befann sig i Åbo, då han fick underrättelser om oroligheterna på Sveaborg och i H-fors. Domkapitlet sammankallades och beslöt (24 aug) att i en cirkulärskrivelse uppmana prästerskapet att fullgöra sina skyldigheter och mana sina åhörare till lugn och underdånighet inför överheten. Samma dag sammanträdde det akademiska konsistoriet med M som ordförande. Det beslöt att studenterna skulle sammankallas nationsvis för att av sina inspektörer manas till lugn. Kungen var nöjd med M:s åtgärder. – Trots att M efter revolutionen fick åtnjuta många nådebevis, undgick han inte konflikter. Hans motstånd mot religionsfrihetslagen och den s k pastoratshandeln upptogs säkert inte nådigt.