Karl

Karl, levde ännu 14 april 1338 men hade 20 juni varit död någon tid. Vald till biskop i Linköping 1307.

K är helt okänd före tillträdet till biskopsstolen. Hans släkt o hemvist framträder, när hans arvsberättigade fränder av småländskt lågfrälse 1310 gav honom tillstånd att fritt förfoga över fäderne- o mödernegods i "Hväm":s (nu Almundsryds o Urs- hults snr) o Linneryds snr i södra Värend. Av dessa gods samt en gård i Telestad vid Växjö inrättade han 11 en ständig vicaria till S:t Sigfrids ära vid Växjö domkyrka med presentationsrätt för linköpingsbiskopen; sannolikt hade han fått sin utbildning där. Senare visade han sig angelägen att för egen o kyrkans del förvärva gods på Visingsö, i Gränna, Vedbo o Kinda; även i norra Småland hade han fränder. I biskopssigillet förde han en båt. Tillnamnet '"Baath" är belagt först genom årboken 1298—1473 o den linköpingska biskopskrönikan (1523).

Att K, en ung man av ganska låg börd utan hemortsrätt i linköpingskyrkan, 07 valdes till dennas biskop, måste tillskrivas ett ingripande av de sedan föregående år regerande hertigarna Erik o Valdemar. Valet stod kort efter 25 aug 07 o vigningen torde ha skett i Uppsala omkr 11 nov så. K:s tidiga år som biskop präglas av hans nära förhållande till hertigarna. Han tillhörde deras råd o var enligt kung Birger knuten till dem genom trohets- o mansed. Hans rang gjorde honom till den främste av deras män. Han medverkade sålunda vid deras delning av sin riksdel (15), medlade mellan Valdemar o ärkebiskopen (16) o utsågs av dem till exekutor av deras i fångenskap uppsatta testamente. Hertigarna beviljade linköpingskyrkan förmåner ägnade att återställa tillståndet före Tyrgils Knutssons antiklerikala politik. Riksdelningen 10 satte dock K i en svår situation. Hela stiftet utom Kalmar län o Öland tillföll Birger, vilken tog sitt säte på Stegeborg. Under de följande åren framträder K sällan i Östergötland; ofta tycks han ha bott på biskopsgården Hässleby i Vedbo. En motsättning kan ha funnits mellan honom o domkapitlet, där kungen hade flera anhängare.

Hertigarnas fängslande o död förde fram K till ställningen som den andlige statsmannen. Han ledde de sv delegationerna vid fördragen i Roskilde nov 18 o i Oslo juni 19. För återvinnandet av Viborg ställde han 21 sin kyrkas medel till förfogande. Rådets förbund i Skara 22, riktat mot kungamodern Ingeborg, ställdes under ärkebiskopens o K:s beskydd. Mycket tyder på att K spelade en central roll inom förmyndarregeringen för Magnus Eriksson. Ett indicium härpå är att intill medeltidens slut dennas forna arkiv, innefattande vissa hertigarnas handlingar, förvarades i Linköpings domkyrka. För sina o sin kyrkas tjänster o lidna skador utverkade K ytterligare förmåner. Den forna biskopsgården Skällvik (på vars mark Stegeborg legat) återställdes, o K utförde där stora byggnadsarbeten. Efter Magnus tillträde till regeringen återbytte kronan Skällvik, som dock tilldelades K jämte Hammarkinds hd som livstidsförläning för trogen tjänst. Svårtolkade avtal från dessa år visar K:s betydande världsliga makt. När Magnus 36 uppger, att Skällvik samt hela Östergötland var pantsatta, kan det förutsättas att K var pantinnehavaren. Största delen av biskopsbordet i stiftets småländska del utarrenderade K 37 genom ett kontrakt till sin frände o ämbetsman Håkan Karlsson (Bergkvaraätten); som centra för K:s ekonomiförvaltning utpekas Visingsö o Skällvik. Man skymtar en konsekvent politik.

Som sin kyrkas ledare var K mindre betydande o framgångsrik. Han förefaller ha stått på viss distans från domkapitlet. Han främjade dock katedralbygget genom att utverka återinförandet av decime decimarum, den impopulära uppbörden av 1/10 av sockenkyrkornas tionde för domkyrkans räkning; till hans tid förlägges stora arbeten på långhuset. Hans egna bidrag till kulten i katedralen var två altarstiftelser, ägnade helgonen Erik, hans herres namne, o Sigfrid, Värends patron. Protester vållade den för sockenprästerna betungande gengärden in natura, införd av företrädaren Lars. K nödgades medverka till en påvlig rannsakning härom. Protokollet från denna (28) ger en bild av hur biskopen drog kring med ett följe av furstlig storlek. I sin mångåriga tvist med Visby Mariakyrkas församling kom K till korta. Vid förhandlingarna (19) var han enligt motparten "måttlöst omedgörlig och rasande". Den tilltagande benägenheten att utnyttja den påvliga reservationsrätten till att i Avignon förvärva kyrkans ämbeten synes K ej ha kunnat bemästra. Hans biskopsstol reserverades 29 till påvens utnämning, något som bidrog till ett flerårigt svaghetstillstånd för linköpingskyrkan efter hans död.

Den ganska anonyme K var under trettio år en av rikets ledande män. Som typ erinrar han närmast om en äldre tids stormannabiskopar.