Karl Henrik Karlsson

2 Karlsson, Karl Henrik, bror till K 1, f 12 nov 1856 på Råby, Dingtuna, Vm, d 24 maj 1909 i Sthlm, Engelbr. Mogenhetsex i Västerås vt 75, inskr vid UU 16 sept 75, ordf i Vestmanlands-Dala nations landsmålsfören ht 78, bibliotekarie i samma nation 79—84, FK 14 sept 80, 1 :e kurator i Vestmanlands-Dala nation 84, eo amanuens i KB 1 dec 85, därjämte i RA 30 april 88—91 o hösten 92, FL 13 dec 89, disp 30 maj 90, FD 31 maj 90, sekr i Sv autografsällskapet o red för dess tidskr 2 april 90—4 maj 92, amanuens i KB 9 mars 94, ordf i Skandinaviska föreningen i Rom 99, historiograf vid KMO 00—07, översekr i Timmermansorden 06 o överarkivarie där 09, styr:led i Personhist samf o led av redaktionsutskottet för PHT från 4 mars 07, föreståndare för KB:s handskriftsavd 31 dec 08 (tf från 01). — LSkS 90.

G 27 sept 95 i Christiania, Uranienborg, m Anna Sophie Dorothea Knagenhjelm, f 14 april 63 i Bergen, Domkirkens menighet, d 15 mars 50 i Sthlm, Engelbr, dtr till mønstringssjef kaptein Hans Frederik K o Maren Johanne Arntzen.

K, vars tilltalsnamn var Henrik, men som undertecknade brev — även till nära vänner — med båda förnamnen, hade viss intellektuell bakgrund på både fädernet o mödernet. En farbror till honom var sålunda kyrkoherde i Ramnäs, Vm, o såväl hans mormor som en av hans systrar har efterlämnat genealogisk-biografiska anteckningar, som senare publicerats (Berglund o Larson). En av K:s morbröder, handlanden i Lindesberg Christian Henrik Berglund, riksdagsman liksom sin far o K:s far, skrev ett delvis på arkivforskning grundat Försök till beskrifning öfver Lindes, Ramsbergs o Nya Kopparbergs bergslager (1860). En mödernekusin till K var den som donator till en socialvetenskaplig fond 1885 bekante V E Loren.

Redan under studietiden hade K varit verksam inom Vestmanlands-Dala nations landsmålsförening o i sin kandidatexamen hade han nordiska språk som huvudämne. Ett par av hans tidigaste uppsatser, tryckta 1888, behandlade fornsv fonetik. I sin licentiatexamen 89 fick han högsta betyget i både nordiska språk o historia, o ett par skrifter 00 o 03 har föranlett senare företrädare för ortnamnsforskningen (Modéer; Franzén) att framhålla honom som en av pionjärerna för denna då i Sverige ännu blott gryende vetenskap. K:s grundliga filologiska skolning hade stor betydelse för hans verksamhet som utgivare av fornsv texter, bl a i Sv fornskriftsällskapets skriftserie.

Ännu ej 28-årig kritiserade K 84 på Historiska föreningen i Uppsala o i Historisk tidskrift Harald Hjärnes s å i dennes provföreläsning för eo professur framlagda o i univ:s årsskrift publicerade uppfattning, att stadfästelsen av konung Kristofers landslag skulle vara förfalskad, o senare forskning har gett honom rätt (Kumlien; Holmbäck). Så är även fallet med hans polemik i HT fem år senare mot en annan auktoritet, den då nyss avlidne C J Schlyter, i uppsatsen Äldre Vestmannalag eller Dalalag? (Holmbäck o Wessén; Almquist). En korrigering av Schlyter innebär även K:s edition 04 av Södermannalagen (jfr Almquist).

90 disputerade K på avhandlingen Den sv konungens domsrätt o formerna för dess utöfning under medeltiden. Prof S J Boëthius ansåg denna avhandling vittna om mer än vanligt betydande vetenskapliga förarbeten, varför han efter jämförelse med betygsättningen av andra avhandlingar yrkade på betyget Med utmärkt beröm godkänd. Hjärne anmärkte emellertid på att K ej visat sig fullt hemmastadd i litteraturen, ej begagnat möjligheterna att göra utredande jämförelser med utländska förhållanden o ej med tillräcklig skärpa fixerat de rättsliga momenten enligt medeltidslagarnas anvisningar. Majoriteten av sektionens professorer betygsatte på Hjärnes förslag avhandlingen med betyget Med beröm godkänd, men försvarsbetyget blev Med utmärkt beröm godkänd. K:s prestation belönades med geijerska priset o VHAA:s beskowska stipendium. En okänd donators initiativ till ett extra geijerskt pris s å, som tilldelades hans fakultetsopponent, den nyblivne docenten J E Nordwall, väckte emellertid misstankar om animositet mot K eller om att prisdomarna (Hjärne, Boethius o C Annerstedt) vid närmare eftersinnande ej ansett K "fullt värdig" utmärkelsen (K:s brev till Nyström). Avhandlingen är i varje fall en av hans mera sällan citerade skrifter, även om den trots avsaknad av intensivanalys av dombrev o andra källor fortfarande betraktas med respekt o aktning (Ranehök). Ännu 06 publicerade K den rättshistoriska uppsatsen Vad under lagboken, o intressen åt samma håll framgår av hans utgivning av Upplands lagmansdombok 1490—1494 (07) o av processakter i editionen Arfstvisten emellan Erik Eriksson (Gyllenstjerna) o Ture Turesson (Bjelke) 1451—1480 (08).

Vid tidpunkten för disputationen hade K redan publicerat ett tjugotal smärre skrifter o var sedan fem år eo amanuens i KB samt hade tidvis även haft motsvarande anställning i RA, där han registrerade pergamentsbreven 1431—46, upprättade en lappkatalog över medeltidsbreven i UUB o gjorde förberedande arbeten för diplomatarieutgivningen. I KB tjänstgjorde K framför allt på handskriftsavdelningen men även på sv avdelningen, där han katalogiserade genealogi, heraldik o biografi samt under tre år det inkommande årstrycket, o på utländska avdelningen, där han katalogiserade en stor del av facket historia (X 210 a:l, KB). Anknytning till arbetet med tryck i KB har två av hans skrifter, dels en 02 publicerad redovisning av läroböcker i läroverken 99—00, dels en liten 07 tryckt katalog över sv arbeten rörande italiensk historia.

Bland K:s tidigaste skrifter var editioner av medeltida pergamentsbrev från hans hemtrakt Västmanland o av en skattelängd från samma landskap samt recensioner av flera av G Silfverstolpes diplomatariehäften, av vilka den första invecklade honom — vid 26 års ålder — i något irriterad polemik med Emil Hildebrand, som uppträdde till Silfverstolpes försvar. Våren 94 beviljade VHAA och Letterstedtska föreningen anslag för forskningar i Vatikanens arkiv, som öppnats 80 o börjat utnyttjas av representanter för de större kulturländerna. K fick uppdraget att verkställa dessa o började sin verksamhet i Rom i slutet av okt s å. En tid försenades arbetet av att han ådrog sig malaria våren 95, o sviter därav besvärade honom hela sommaren (K:s brev till Odhner). Under åren 96—00 fortsattes K:s verksamhet i Vatikanarkivet med av riksdagen särskilt beviljat statsanslag. I sin tryckta reseberättelse kunde han efteråt redovisa mer än 2 000 fynd av avskrifter eller anteckningar av intresse för sv medeltidshistoria ur påvliga registratur o räkenskaper. Dessutom hade K publicerat en uppsats i en österrikisk tidskrift om beräkningsgrunden för vissa avgifter till påven o fått tillträde till dominikanordens generalarkiv i Rom, varur han 01 utgav Handlingar rörande Dominikaner-provinsen Dacia (HH 18: 1). Under somrarna, då Vatikanens arkiv var stängt, gjorde han anteckningar ur arkiv o bibliotek i Siena, Florens, Bologna, Vicenza o Venedig. K deltog också i C Bildts (bd 4) ordnande av delar av drottning Kristinas senare av RA förvärvade arkiv, då lånade från markis P Azzolino nära Florens. Under resor till och från Italien utnyttjade han arkiv i Tyskland, Österrike o Danmark. K förtecknade sålunda handlingar i Innsbruck o München rörande Gustav II Adolf o Axel Oxenstierna, o i Stettin, Greifswald, Anklam, Stralsund, Rostock, Wismar, Lübeck o Khvn avskrev han ett stort antal handlingar från medeltiden (B 35, RA). 00 publicerade han ur Siena universitets matrikel uppgifter om danska, norska o holsteinska studenter. 01 utgav K dels Lars Romares i Vatikanarkivet påträffade berättelse om den heliga Birgittas kanonisation, dels tillsammans med den norske professorn G Storm under titeln Finmarkens Beskrivelse, brev till påven Leo X från ärkebiskopen i Trondheim Erik Walkendorf. Material från Lübeck publicerades i en uppsats i Historisk tidskrift 1902, o fynd för åren 1401—07 i framför allt italienska men även nordtyska arkiv tryckte han 1903—04 i två av honom utgivna supplementhäften till Sv diplomatarium.

Verksamheten i de utländska arkiven under fortlöpande kontakt med riksarkivarien Odhner väckte hos K tanken, att hans specialkunskaper bättre skulle nyttiggöras genom anställning i RA än i KB. Hans konkurrens med S Bergh om en arkivarietjänst våren 99 avsåg blott att få meriterna bedömda (K:s brev till Bergh o Odhner), men hans lika fruktlösa konkurrens med P Sondén några månader senare var allvarligt menad. Den gången gällde det successionen efter den avlidne diplomatarieutgivaren C Silfverstolpe, o K lyckades få O Montelius som förespråkare hos Odhner (K:s brev till Montelius o Snoilsky). Odhner erbjöd nu K amanuenstjänst i RA, men eftersom befordringsutsikterna där ej var gynnsamma, ville denne ej lämna KB (K:s brev till Wieselgren). Till K:s inställning härtill bidrog också "gamla tvister med några av Riksarkivets tjänstemän", som han fruktade "näppeligen ännu torde vara fullt glömda" (K:s brev till Snoilsky). RA:s bristande uppskattning av hans arkivforskningar i Rom föranledde honom att ej göra något försök att få stanna där (K:s brev till Montelius).

Sedan H Wieselgren pensionerats med utgången av år 1900, fungerade K som föreståndare för KB:s handskriftsavdelning. Först några månader före hans död blev emellertid detta en särskild befattning, som han då fick, o som några månader efter hans död blev en förstebibliotekarietjänst. 08 studerade K med statligt reseanslag flera offentliga biblioteks handskriftsavdelningars organisation o förvaltning i västra Tyskland, varvid han också förtecknade sv handskrifter i Düsseldorf, Hamburg, Hannover, Kassel och Köln. Eftersom amanuenslönen ej räckte till för familjens uppehälle, åtog han sig ordningsarbeten i Wernerska samlingen i Sthlms stads bibliotek från 06 och beställningsarbeten, såsom Borgerskapets gubbhus 1787—1908 (08). Det ansågs, att hans liv förkortades genom dessa extra ansträngningar (Läffler). K dog "en knapp timme efter det att han till utseendet frisk slutat sitt beting för dagen på ämbetsrummet" (Geete). Enligt dödboken dog han av "cardiosclerosis", dvs åderförkalkning i hjärtats blodkärl.

Sin viktigaste insats gjorde K inom medeltidsgenealogin. Från 83 till sin död publicerade han nästan varje år — med undantag för några av åren i Rom — värdefulla små uppsatser om framför allt högfrälsets släktförhållanden, till en början i HT men senare oftast i SAT o dess fortsättning PHT. Framför allt kan nämnas K:s utredningar om Folkungaätten (88) o om Bo Jonssons (Grip) fädernesläkt (87 o 90), hans på två fynd i Vatikanarkivet vilande framställning om Axelssönernas släktskap med Bonde-ätten (98) o den om hans juridiska kunskaper vittnande uppsatsen om Birgitta Magnusdotters (Porse) arvingar (09). Nära anknytning till de medeltidsgenealogiska studierna har hans urkundspublikation Släkten Tre rosors godsarkiv (08). Det kan knappast vara någon tillfällighet, att även K:s omfattande personhistoriska medarbetarskap i Nordisk familjebok började det ovannämnda året 83 (K:s brev till NF:s redaktion). Vissa av hans medeltidsgenealogiska specialuppsatser är sannolikt att betrakta som förarbeten eller exkurser till artiklar där. Det medeltidsgenealogiska arbetsfältet, som är svårutrett genom att källmaterialet är så splittrat o svårtolkat, har blivit extra komplicerat genom okritiska genealogers verksamhet under århundraden. Före K var det praktiskt taget obearbetat av modern kritisk forskning. Betydelsen av hans banbrytande gärning inom detta område kan sålunda inte överskattas. Postumt publicerades i PHT 10 K:s vid Personhistoriska samfundets årsmöte 08 hållna föredrag Om medeltidsgenealogierna, vilket ger en synnerligen värdefull o klargörande kortfattad översikt såväl av det viktigaste otryckta källmaterialet för undersökningar rörande sv medeltidsgenealogi som av vad som föreligger i tryck i ämnet. Nära anknytning till hans medeltidsgenealogiska forskningar har också hans mönstergilla ort-, person- o sakregister till diplomatariets båda första delar, vilket påbörjats redan före sekelskiftet (K:s brev till Odhner o Geete) men trycktes postumt först 10. Det redovisar bl a hela personbeståndet i det äldsta diplommaterialet tom år 1310 o är även präglat av K:s filologiska sakkunskap. Hans värdefullaste alster är emellertid hans stora otryckta lappkatalog över hela det sv medeltidsfrälset, Biografiska anteckningar för medeltiden. Med minutiös noggrannhet har K där med hänvisningar till belägg i det svåröverskådliga diplommaterialet o andra källor redovisat de olika frälsemännens levnadsdata, ämbetsinnehav, sätesgårdar, sköldemärken o släktförhållanden. De däri ingående lapparna har ordnats efter släktnamn o vapen, om dessa är kända, annars alfabetiskt efter förnamn. Denna lappkåta- log o K:s uppsatser har både metodiskt o som uppslagsverk varit grundläggande för så gott som all senare forskning rörande medeltida sv personhistoria.

Redan i överbibliotekarien Snoilskys utlåtande hösten 95 om riksarkivariens anhållan om anslag för K:s forskningar i Rom vitsordades hans kunskaper o arbetsförmåga o att han då sannolikt var den för dessa forskningar mest kompetente personen i Sverige. Vid sin död prisades K som "en sällsynt ädel personlighet" med "brinnande forskarhåg" (Läffler). Särskilt framhölls hans "flärdfria väsen o trofasta sinnelag", hans hjälpsamhet mot forskarna i KB:s handskriftsavdelning, den "ungdomliga glöd", med vilken han arbetade, samt "hans rent fenomenala minne o skarpa kombinationsförmåga" (Stenbock). Det anmärktes emellertid, att K:s intressen o kunskaper i allmänhet ej gällde "allfarvägar" (Geete), o att "idéernas anstormande mängd hindrade honom att koncentrera sig o drev honom till ansträngande arbete utan vila" (Stenbock). En yngre samtida har skildrat honom som "en sträng o allvarlig man" (Bergstrand), men hans brev vittnar om en viss humor. K lär ha kallats "tigern" (Bååth; Bratt).